[PRS] LadyGhoost & yehet

"Ära och ära, du frågade om jag visste några ställen vi kunde gå till," påminner Jae, men ändå kan han inte mer än att hålla med. Han har aldrig tagit med någon hit, inte Brian, inte någon av hans närmaste vakter. Tjugofemåringen känner sig tacksam över att den andra ledaren inte påpekar det, Jae har själv ingen aning om varför han tagit med den äldre.. Han hade kunnat gå till kaféet, det har han inte en lika stor personlig koppling till. Men av någon anledning valde han museet, någonting som nu i efterhand känns underligt. "Det finns massvis med såna ställen. Jag har träffat många engagerade människor här, vissa konstnärer kommer för att kolla in sina värk också." berättar han med ett stolt leende över ansiktet. När den äldre sedan berättar att han har en oklar åsikt om Van Goghs arbete, så låter han blicken glida tillbaka till målningen. "Konstnärer brukar ofta ge en blandade känslor. Han använder sig mer av djärva och dramatiska drag, jag själv tycker mer om mjuka målningar," berättar han. "Dock kan man tänka sig att de djärva penseldragen har någonting med hans mentala sjukdom att göra. Han målar så impulsivt, och med tanke på hur lugn och allvarlig han var, kanske det var ett sätt att släppa ut känslor." Jae sjunker ner i sina egna ord, osäker på om de är äkta eller inte. Förut visste han att han skulle säga rätt saker vid rätt tidpunkt, men med den andres sällskap, är han inte lika säker.
"Vad är du intresserad i att se mest?"

Jae ler mot den andra mannen och skakar enkelt på huvudet.
"Nej, jag tror du är för upptagen för att göra det," säger han, med blicken fäst på den äldre när han stiger ett steg närmre. "Jag behövde inte boka i förväg, eller vänta särskilt länge," rösten är lägre än innan, då han inte känner sig tvungen att prata högre när de är närmre varandra. Jae ser upp i den andres ögon, en stadig ögonkontakt som han inte vill ska brytas. "Jag tvingar dig inte att vara här, och dina kunder behöver inte direkt veta det. Om du vill att jag ska betala dig, kan du lika gärna gå härifrån, för det är inte någonting jag är villig att göra." När den andra vänder sig om, kan han inte undgå att rodna en aning.

Jae låter sina ögon granska den lilla, nästintill osynliga tatueringen längs handleden.
"Spelar ingen roll om våra åsikter, valet ska vara till för var och en. Om personen vill vara anonym, får den vara anonym, om den vill vara offentlig, får den vara det. Vi har inte särskilt mycket att säga om det." han låter sin blick glida från tatueringen upp till den äldres ansikte. "Var det du eller han som ville det?"

"Förvisso sant, men av alla ställen du kunde ta med mig till, så blev det detta. Du hade kunnat välja att hålla det dolt för mig, och jag hade aldrig vetat om dess existens." sa Uta enkelt. Hade mannen endast nämnt caféet hade han aldrig vetat om att det fanns ett museum här. Uta var nästan förvånad över att mannen hade fört honom dit, då platsen kändes privat. Uta visste inte varför den andra valt att ta med honom, men han var glad att han gjorde det.
"Det är fint att ha ett ställe att enas på, särskilt när det är likasinnade man träffar" sa Uta. Han kunde inte påstå att han hade något liknande ställe han kunde gå till. Kanske för att han sällan ägnade sig åt saker han själv uppskattade, eller kanske för att det var få saker som han ville dela, med få personer.
"Är inte all konst, i alla dess former ett sätt att släppa ut sina känslor? Kan man inte höra känslorna i Mozarts eller Beethovens stycken. Kan man inte läsa känslorna i Goethes och Homeros ord? Se känslorna i konstnärens penseldrag?" frågade Uta och slängde en blick över axeln på den andre, innan han åter studerar tavlan. Kanske var Van Gogh's känslor tydliga i tavlan, kanske inte.
"Jag har alltid föredragit klassikerna, framför modern konst. Men om jag får välja, får jag inte se museet genom dina ögon. Skall jag vara ärlig intresserar det mig mer av vad du vill visa mig, än vad jag vill se" sa Uta uppriktigt. Nu när mannen fört honom hit, var han intresserad av att veta mer om hans tankar och känslor rörande tavlorna.

"Ja jag är nog för upptagen för det" sa Uta och låtsades tänka efter en stund, innan han mötte mannens blick. "Nej du behövde inte det. Jag antar du är undantaget som bekräftar regeln"
Uta granskade den yngre och såg hur en svag rodnad började stiga på hans kinder, och Uta ler, en aning road.
"Det är så sant, du tvingar mig inte att vara här. Men jag skulle se upp om jag var du. Mina kunder har en dålig vana att dyka upp när man minst anar det" sa han innan han skrattade en aning, samtidigt som han vände sig om. "Jag är fortfarande tacksam över att du inte vill betala mig, så jag får nog se till tacksamheten och glömma den förlorade inkomsten"
Uta slängde åter en blick över axeln.
"Och om du betalade mig skulle det här samtalet inte vara lika fritt, och det hade förstört magin, tycker du inte?"

"Den mänskliga friheten kan vara o så viktig. Men för mycket frihet kan också skada människan" sa Uta och mötte mannens blick när den stannade vid hans ansikte. "Det var mitt krav för att han skulle få använda min kropp som sin kanvas. Kan inte påstå att han var förtjust i idéen till början med. Men han ville få använda mig som en tavla enda sedan vi sprang på varandra av en slump. Och då jag redan hade funderat på att tatuera mig, så var jag villig att ge med mig, om han gav med sig. Så jag antar att det var en lösning som gjorde oss båda nöjda"

"Sant," svarar Jae, en aning kluvet. "Helt ärligt så vet jag inte varför jag tog med dig hit. Kanske skulle ha kommit hit utan ditt sällskap, det är oklart." förklarar han och tänker på konversationen de haft nere vid gungorna i vinden. Jae vet ärligt talat inte varför han tagit med den andra mannen, han har ju inte tagit med någon innan. Varför det är skillnad när det kommer till den andra ledaren förstår han sig inte på. "Jo, det är det jag menar. Alla konstnärer brukar lägga känsla och tanke i det de målar, Van Gogh är inget annorlunda när det kommer till det." Han vet att de flesta konstnärerna försöker få ut känslor de inte riktigt vet hur de ska förklara, och det är fint anser Jae. Dock undrar man vad det varit som flugit genom konstnärernas tankar när de målat. Kanske det var tomt, som det brukar vara hos Jae. "Kolla då in klassikerna du, det känns ju dumt att börja med någonting du inte är lika förtjust i." svarar han och ser ner i golvet. Det glänser i ljuset av lamporna, antagligen nystädat. "Om jag minns rätt finns några av mina gamla målningar här, du kanske kan få titta på dem också."

"Om dina kunder dyker upp, tänker jag inte vara lika snälla mot dem som jag är mot dig. Jag tänker inte ge dem gratis inträde." säger han lugnt och drar bort de bruna lockarna från sina ögon med sin hand. Även om sår finns över hans kropp, så är han säker på att han skulle kunna försvara sig själv. Både hans ben och armar är hyfsat starka, om det nu skulle komma till ett sådant moment. Plus är han säker på att han är mer klipsk än kunderna, iallafall de som kanske skulle försöka få ner honom. Jae låter blicken glida upp på den andra mannen igen, när han nämner magi. "Jo, det har du rätt i.." för honom känns det faktiskt lite som magi, de här stunderna de varit ensamma.

"Det är inte ofta man hör hur några sprungit på varandra av rena slumpen, för att sedan ha tillit nog att bli tatuerad av den personen. Du måste ha känt en viss tillit till honom då, antar jag?"

"Alla handlingar behöver inte ha en förklaring. En del saker gör vi impulsivt, andra av en djupare mening vi kanske inte förstår" sa Uta enkelt "Men jag är tacksam för att jag fick följa med, det är betydligt intressantare än vilket café som helst"
Uta hade besökt fler caféer i sina dar, än han kunde minnas, och att se ytterligare ett, skulle inte ge honom något större intryck. Att mannen tog honom his istället, var något han var mer tacksam för.
"Det sorgliga med att säga att ingen är annorlunda, är att säga att ingen är speciell. Förvisso blir ingen speciell om alla är speciella heller" sa Uta och slängde en sista bild på tavlan framför honom. "Men att använda orden han är inte annorlunda; när det kommer till en konstnär, kan få unga människor att försöka uppfylla sina drömmar. Få dem att förstå att de kan lyckas en dag också. Givetvis kommer de flesta misslyckats, men att ha något att sträva efter kan få en att nå långt"
Uta var inte säker på varför det var så lätt för honom att prata i den andras närhet. Kanske var det för att han verkligen kunde prata fritt, utan att den andra förväntade sig ett visst svar.
"Klassikerna kan vänta, jag är mer nyfiken på vad för sorts konstnär du är"

"Om du hade gjort det, hade det fått mig att känna mig mindre speciell." sa Uta och log emot mannen medan han granskar honom. "Jag hade förvisso inte öppnat dörren alls om jag vore du"
Uta nickar sedan emot mannen.
"Jag har ofta, om än inte alltid rätt" sa han allvarligt, även om man kunde höra en skämtsam underton.

"Renji är speciell, på mer än ett plan, det är svårt att förklara. Vi går en lång väg tillbaka, och vi har någon form av hat-kärlek kanske. Han ser mig som en ofärdig målning, jag ser honom som en konkurrent, eller gjorde kanske är bättre ordval. Han är trotts allt tatuerare på heltid nu" sa Uta och ryckte på axlarna. Han hade lärt känna Renji i början av hans karriär, då den andra mannen också rörde sig på gatorna. De hade blivit konkurrenter, nästan klöst ögonen ur varandra, men de kunde inte besegra varandra, inte med stryka, eller antalet kunder. Uta visste inte vad han såg Renji som annat än någon som fanns i hans närhet, utan att vara där.
"Men lika mycket som jag vet att han kan döda mig när han håller i nålen, lika mycket vet jag att han aldrig skulle göra det"

Uta såg emot den andra mannen, kanske var hans förklaring långt ifrån logisk, vad visste han. Han kunde inte sätta ord på deras relation, eller förklara den. Men Uta ville inte tänka på Renji nu, utan han ville fokusera på den yngre mannen.
"Så konstnären, nu vill jag se dina verk" sa Uta och gick fram till honom och krokade fast sin arm i hans. Han visste inte vad som fick honom att göra det, en handling han sällan använde frivilligt. Han hade kunder som ville att de skulle promenera så, men den här gången var det Uta som gjorde det av egen vilja, han hoppades bara att den andra mannen inte skulle ha allt för mycket emot det. Den andra mannen kanske skulle tolka det helt fel, något Uta inte ville att han skulle göra. Men om så var fallet, hoppades han att den andra mannen skulle säga till honom.
"Visa mig din värld nu, din värld genom konsten" sa han vänligt.

"Vad jag menade är att han inte är annorlunda när det kommer till att vilja uttrycka sig själv genom sina målningar är han inget annorlunda. Självklart har han sin egna stil, egna penseldrag och hans konst är unik." säger Jae och låter sin blick glida till den äldre. "Det är väl bra att försöka, dock blir de flesta konstnärer mer kända efter de dött. Vilket gör det nästintill omöjligt att veta." Tjugofemåringen funderar en liten stund, att han visar själva museet är en sak, men sina egna målningar? Från när han var liten? För fyra dagar sedan skulle Jae aldrig kunna låta någon se sina målningar förutom möjligtvis kocken, Brian och de gamla damerna som vet hur mycket han målat under sin uppväxt. Men att visa en främling? Jae vet inte vad han tycker om det. "Visst, men jag kan redan nu säga att jag inte målar som de gamla klassikerna." förklarar han medan han granskar målningarna över väggarna.

"Så du känner dig speciell?" undrar Jae med ett leende på läpparna, det gör honom gladare. Varför vet han inte, men det gör det. "Det kanske är bäst att hålla dörren stängd. Är dina kunder dåliga på att hantera ilska?"

Med huvudet på sned slukar han in informationen. Den andra ledaren kunde lätt prata om sin tatuerare, men Jorah, som kanske varit anledningen till att Jae stack dagen därpå, fick han bara o-relevant information på. Det låter som att båda männen är annorlunda från den andra ledarens andra arbetare, vilket Jae ler lite bittert åt. Han undrar vad för slags relationer det är, varför han undrar det är en bra fråga dock. Kanske det är för att han vill veta så mycket som den andra som möjligt, eller så är det bara bitterheten som försöker ta över igen.
"Man undrar ju hur du började lita på honom," svarar han enkelt och låter blicken glida mot det stora fönstret vid entrén.

Det är tyst en liten stund innan den andra ledaren öppnar munnen igen. Jae känner hur nästintill hela hans kropp hoppar till när den andra krokar fast sin arm med hans. Tjugofemåringen blev rädd, för att något annat skulle hända, därför blir han lugnare när den andra mannen inte gör någonting mer. Det är löjligt, Jae vet det. Av någon anledning hoppas han innerligt att mannen bredvid inte vill honom någonting mer än att samtala. Det finns en chans att han skulle låta den andra göra som han vill, precis som han låter alla andra, men det känns bra att ha någon som inte bara vill ha åt hans kropp. Och om det visar sig att den andra ledaren varit ute det länge, så skulle det antagligen skada Jae mer än vanligt.
"Jag vet inte riktigt om jag skulle kalla mig själv konstnär.." påpekar Jae i tyst stämma, med blicken fäst på armarna. Tillslut bestämmer han sig för att låta deras armar ligga som de ligger, det är bekvämt på något sätt.

Uta tar in vad den andra mannen säger, och nickar. Konstnären var inte annorlunda med att vilja uttrycka sig genom konsten. Uta själv hade aldrig haft förmågan att uttrycka sig genom konsten. Om han försökte så valde han det skrivna ordet.
"Att dö är det enklaste sättet att bli känd på, och ihågkommen, särskilt om din död är mysterisk" sa Uta enkelt. Det var inget han önskade, han föredrog om folk kände till hans namn när han levde, efter sin död hade han ingen nytta av det.
Uta skrattade sedan roat.
"Det är det få som gör. Och en målning kan bli bättre än klassikerna för att det är något som inte är gjort" sa Uta vänligt. Han förväntade sig inte att den andra mannen skulle måla som de gamla konstnärerna gjorde. Han var mer intresserad av att få veta mer om den andra mannen.

"Borde jag inte känna mig speciell när du visar mig en plats som denna?" Frågade han och ryckte sen på axlarna.
"Beror på vem det är. En del är, men oroa dig inte, jag lovar att beskydda dig ifrån dem" sa Uta med en skämtsam ton. Han visste inte hur hans kunder skulle reagera om de såg honom med den andra mannen. De hade inte tagit notis om att den andra mannen tillhör en annan grupp. Nej de hade snarare varit ilskan över att han inte tog emot kunde i denna stund, men vistades med en annan man. Och Uta ville helst inte veta vad de skulle göra då, för Uta hade ingen vidare lust att inleda ett bråk med sina kunder, som inte kunde sluta annat än dålig på ett eller annat sätt.

"Vi hjälpte varandra ur en knepig situation" sa Uta endast. Han ville inte avslöja för mycket för den andra mannen, eller så kanske han inte ville tänka på händelsen. Hur han och Renji mer eller mindre blivit kidnappad och tvingats lita på varandra för att ta sig ut.

Uta såg på den andra mannen, han märkte hur han reagerade på rörelsen och log lugnande emot honom.
"Vad för man borde jag om jag tagit avstånd ifrån de människor som våldför sig på dig, för att sedan göra det samma?" Frågade han lugnt "det är inte min stil. Vill jag, mot all förmodan ha någon så lägger jag ner tid på den personen, inte bara tar någon"
Det var ytterst sällan ha la ner tid på någon, han kunde knappt minnas när längre.
"Om det gör dig obekväm så tar jag bort den" sa Uta enkelt, men kände sedan hur den andra mannen slappnade av, och han log lite lättat. Uta var fortfarande inte säker på varför han gjort så, men det kändes bra.
"Jag skulle personligen anser att defineringen av en konstnär, är någon som målar tavlor, och du uppfyller det kriteriet" sa han med ett leende emot mannen. "Jag tänker så klart inte tvinga dig att visa mig tavlorna, men jag hade uppskattat det"

"Det beror väl på, om man blir känd när man redan dött så finns det större chans att folk alltid kommer komma ihåg en. Jag skulle föredra det. Att kunna ha ett vanligt liv, utan folk som flockas runt mig på gatorna, för att sedan tänkas på när jag är borta." förklarar Jae och börjar dra med den andra ledaren upp för en ut av de mindre trapporna, och ännu en upp mot tavlorna ägarna målat. "Jag tror inte jag är så duktig," säger han och ler lite mot den andra. Jae vet att han är rätt så duktig, men att få en bild finare än klassikerna kan vara svårt för honom.

Jae höjer lite på ögonbrynen mot den äldre.
"Jo, det borde du göra, faktiskt." erkänner han. Han har ju inte tagit med någon annan till museet, det finns ingen han kan tyckas ta med. Ingen i hans umgänge är lika intresserad i konst som honom. Hans blick åker från golvet, till den äldres ögon. "Det behövs nog inte, jag kan nog ta hand om dem själv." Jae nickar på huvudet, håller med orden han nyss sagt.

Tjugofemåringen bestämmer sig för att inte fortsätta prata om tatueraren, det verkar vara lite ut av ett känsligt ämne för den andra ledaren.
"En rätt vidrig man," svarar Jae och med blicken fäst på den andra. Dock låter mannen genuin, det låter inte som att han ljuger för honom. Jae skakar återigen på huvudet. "Nej, det behövs inte," säger han en aning generat, han har ingenting emot armarna som är fästa i varandra, det känns bra, lugnande. Jae låter blicken flaka över de andra bilderna som hör till museets ägare, för att sedan landa på en dörr. "Jag ville inte ha mina uppsatta." berättar han och trycker in en ny åttasiffrig kod till dörren. Han sätter försiktigt sin tumme över den lilla plattan, och öppnar sedan dörren till kontorsrummet. "Jag och sonen brukade sitta här inne och måla här inne när det var gäster, annars brukade vi måla framför tavlorna. Pappan höll flera kurser om varje målning för oss. Så.. när jag hade tid brukade vi vara här."

Jae släpper taget om den andres arm, och börjar plocka fram några teckningar och målningar som ligger i ordentliga högar i bokhyllan. Han börjar bläddra mellan dem, innan han räcker över dem till den andra ledaren. I mapparna finns det flera olika bilder, från flera olika datum, från när han var åtta, till han var nitton. "Jag brukade alltid lämna mina finaste bilder här tills jag blev tjugoett. Om de är här behöver jag inte oroa mig för att de ska försvinna."

"jag föredrar motsatsen, huruvida jag blir ihågkommen efter min död spelar ingen roll. Jag är ändå inte medveten om det" sa Uta enkelt till den andra mannen. Ha. Kunde förstå att det fanns en viss tjusning med att bli ihågkommen efter man dött, men det intresserade honom inte.
"Man är alltid ens största kritiker, så du kanske inte är rätt person att tala" sa Uta vänligt "men jag förstår dig, det kan vara svårt att bli nöjd med något och inse att man är duktig. Jag kan känna det samma när jag skriver poesi"
En fast ett fåtal människor visste att han skrev poesi, det var inget han talade öppet om.

"Då känner jag mig speciell" sa Uta leende emot mannen, och det var inte en lögn, han kände sig speciell för att han fick vara här med den andra mannen.
"Oh jag tvivlar inte på att du kan försvara dig, men det skulle vara oartigt att överlåta mina problem till dig" sa han uppriktigt.

"Precis, och jag må vara en hemsk man på många sätt, men min gräns går vid att våldföra sig på någon" sa Uta med en bestämd röst.Uta log dock lättat emot den andra när han sagt att han inte hade något emot hans arm. Det gjorde faktiskt honom väldigt glad av en oförklarlig anledning. Att vara nära den andra mannen hade en lugnande effekt på honom, där han följde efter honom genom lokalen.
"All konst behöver inte vara för allas ögon" sa Uta och lyssnade sedan på den andra mannen när han berättade om hur han och sonen brukade måla ihop. Uta kunde inte minnas att han umgås med andra barn. Det var möjligt att han hade gjort det, bara inte mindes det.

När den yngre mannen lämnade hans sida, kändes det underligt tomt, men då Uta smart får några målningar i sin hand, glömmer han känslan. Uta lutar dig emot skrivbordet medan han granskar de olika bilderna, ser hur mannen utvecklats genom åren. Uta ser nästan trollbundet på dem.
"De är fantastiska" sa han lågt och log sedan emot mannen "om det här inte är dina bästa målningar, måste de andra vara magiska"
Uta fortsatte studera de olika målningarna, tills hans ögon fastnade på en.
"Jag gillar den här" sa han "vill du berätta mer om den?"
Uta höll fram en bild emot den yngre mannen.

"Tur att vi har all rätt i att ha en egen åsikt," säger Jae och ler lätt mot den äldre. Han vill bli ihåg kommen, och bästa sättet är att dö innan man hinner bli en framgångsrik konstnär. Även om han vet att det inte kommer fungera, så vill han bli en ut av konstnärerna omgivningen visste så lite om. Av någon anledning lät det drivande för honom, även om han vill att folk ska gilla hans värk. Jae håller helt och hållet med det den äldre säger, man blir aldrig riktigt nöjd med sig själv, spelar ingen roll vad det är man gör. "Verkligen? Jag visste inte att du skriver poesi?"

"Om dina kunder skulle komma hit, skulle det redan vara mitt problem." berättar Jae och rycker enkelt på sina axlar. "Plus, ingen anledning för dem att veta det. Men om de nu kommer, får vi helt enkelt låtsas att jag betalar dig, det kan de väl inte göra så mycket av?" Tjugofem åringen är tyst en liten stund med blicken fäst på den andra ledaren. "Jag tycker inte att du är en hemsk man på många sätt."

Jae granskar den äldres ansiktsuttryck när han bläddrar mellan bilderna. Komplimangen får honom att rodna. Ja, hans mor, fadern och de få i herrgården som fångat målningarna med blicken, brukade överösta honom med komplimanger. Men det känns annorlunda nu när mannen säger det.
"Tack.." säger han, ingen lust att protestera. Han själv tycker det är oartigt att inte tacka, även om man själv inte håller med. Jae ställer sig på tå för att sedan sätta sig på den tomma ytan på skrivbordet bredvid den ståendes ledaren. Jae tar försiktigt tag i bilden den andra ledaren håller fram. "Jag kommer ihåg att jag på något sätt ville visa hur liten människor var i förhållande med världen. Min mamma och en ut av hennes gamla vänninor gick i mitten ut av vägen upp mot vårt hus, och från mitt perspektiv långt bakom dem, såg de så oerhört små och fridfulla ut. Det var lite som att ingenting ont skulle kunna nå dem.." försöker han förklara, men han grimaserar åt sina egna ord. För honom är det svårt att förklara hur han tänkt när han målat den. Trädens färglada löv speglar sig i regnet som lagt sig över marken. I mittenpunkten på pappret lyser ljuset från solnedgången, och bakom de tjocka löven kan man se herrgårdshuset sticka ut. Två små, små skepnader finns i mitten av pappret, gåendes mot det varma ljuset. "Nu på senare tid finner jag ironi i det." berättar han och låter sitt finger snudda vid den torkade färgen. Många säger att man går mot ljus när man dör, att man kommer närmre och närmre ljuset. "Hon dog innan jag hann bli klar med den, gjorde inte klart den förrän jag blev.. sexton kanske?"

Uta såg emot mannen och nickade. Han var inte av åsikten att alla har rätt till sin egna åsikter. För att ha rätt till det ansåg han att den skall vara välgrundade och oftast med kunskap i ryggen.
"Det är inte förvånande då det är information som inte många vet" sa Uta lågt. "jag började skriva några år efter att min mor gick bort. Det var något hon gjorde och jag antar att det var ett försök att komma nära henne. Men jag erkänner att det inte är något jag behärskar särskilt väl"
Uta var förvånad över att han talade om det för den andra mannen. Det var så få människor runt honom som visste, så varför delge den information till den andra. Kanske för att den andra mannen var villig att dela konsten med honom.

"Förvisso blir det ditt problem" medgav den andra mannen och log sedan roat emot honom och lutade sig framåt.
"hade du kunnat spela att du var en kunde?"
Uta skrattade sedan, kanske inte ett helhjärtat skratt.
"Det är fint att du anser att jag inte är ett monster"

"Inget att tacka för, det är bara sanningen" sa Uta och log emot mannen och fångade upp att den andra mannen rodnade. Uta förstod honom, han hade antagligen reagerat likadant om det var någon som betraktade hans arbete. Han lyssnade sedan på mannens ord och studerade målningen. Han var alltid intresserade av tankarna bakom ett konstverk. Uta kunde förstå den andra mannens tankar, till en viss grad.
"Ett barns tankar är för oskyldiga för världens hemskheter" sa Uta lågt och såg sedan på den andra mannen och nickade emot honom.
"Det var starkt av dig att måla färdigt den" sa Uta och såg på bilden och hur hans fingrar röde konstverket. Uta följde det med blicken, men sa inget, han bara studerade bilden och njöt av den andra mannens närhet.