Superheroes [PRS]

Nemas ögon lämnar mina ett tag och precis när hen har bestämt sig för vad hen ska säga kommer servitrisen.
”Ciao!” Den unga tjejen är liten och nätt med sitt tjocka, blänkande svarta hår uppdraget i en hästsvans. Hennes stora, mandelformade ögon iakttar mig fascinerat.
”Ciao”, hälsar Nema tillbaks, en osäker ton toppar hens röst. 
”Cosa è permesso essere?” Frågar tjejen glatt, oväntat. Det är nog inte många som pratar italienska här - det är i alla fall inte många besökare på det här lyxkaféet. Tyvärr är inte vi några av dem.
”We have already ordered”, försöker jag, ler snett. ”But I.. do you have pizza here, miss?”
Tjejen ler ännu större och tofsen guppar när hon gestikulerar med händerna för att förtydliga.
”Yes, yes we do have”, svarar hon. Engelskan är hackig, men det hon säger är förståeligt. ”Our pizza has Mozarella on it, tomato sauce and..”
Jag nickar och tjejens leende breder ut sig ännu mer. Ler hon större kommer skallen spräckas på mitten, det slår jag vad om.
”We’ll have two of those, then, yeah?” Nema nickar medhållande och ler spänt mot italienaren.

”Awesome!” Bläckpennan flyger I tjejens hand när hon antecknar våra beställningar.
Sedan travar hon bort.
Det sticker till i magen på mig när jag tänker på hennes glädje.
Trots att hon ser är hon helt blind till det som håller på att hända. Hon har inte den minsta aning om att jorden kan gå under, att mina bästa vänner kan vara döda imorgon och jag vet inte varför, men det gör mig förbannad.
—-
”Colosseum är enormt, ju!” säger Nema, skuggar med handen över ögonen. Jag skrattar till, kort.
”Jag sa ju att det finns plats för cirka femtio tusen personer, Nema.”
”Besserwisser”, muttrar hen, men ett leende hotar att rycka upp mungiporna. Jag fnyser, men min blick växlas upp mot den massiva byggnaden framför oss. Jag håller hens hand i ett krampaktigt grepp när vi går in i Colosseum.
De gigantiska läktarna tornar ner mot oss när vi går in på arenan och jublet stiger upp mot himlen.
”Hazel..?” Nemas röst är tyst men jag hör den ändå. Hjärtat har stannat i halsgropen.
Framför oss står två jättar iklädda balettkjolar och läktarna är fyllda av jublande spöken.
”Gladiatorer!”
Mr D’s röst ekar ut över arenan och hörs över det dånande Colosseum.
”Utmanare!”
Allas blickar riktas mot oss och folk börjar bua. Nemas ansikte skrynklas ihop i en ilsken grimas.
”Gör er redo!”
—-
The women all control their men
With razors and with wrists
And the princess squeezes grape juice
From a torrid bloody kiss
What will you be wearing there
The lion or the raven head?
The flesh will all be tearing
But the tail will be my own
In the colosseum tonight

This one's for the balcony
And this one's for the floor
As the senators decapitate
The presidential whore
The bald headed senators
Are splashing in the blood
The dogs are having someone
Who is screaming in the mud
In the colosseum tonight

Under dem två passerande sekunderna far bara två tankar genom huvudet. FAN, och ugh, för dem var verkligen inte fräscha.
Jag famlade med handen mot det svarta läderbältet, letade efter slidan med en dolk. (Ett svärd hade jag inte fixat, och dem vi övade på på Argo II tycktes inte lyda).
Jag drog ut den, höll ett stadigt tag om den, då min uppmärksamhet drogs mot Mr D- Bacchus. Den runda magen tittade ut under den lilla hawaiiskjortan, och i handen höll han i något som såg ut som en Pepsiflaska.
"Vad vill du Dionysos?" Morrade jag, och min röst ekade mot läktarna, och varenda levande-död verkade fästa blicken mot mig. Jag ville inte möta dem, behövde inte få svar från Mr D för att fatta svaret.
Ett glaskrossande ljud steg mot taket, och ett morrande från den fullvuxna treåringen. Jaja, jag vet. Namn ska man ha respekt för, blablabla.
Bredvid mig drog Hazel virvelvind, höll om handtaget med båda händerna. Men Dionysos svarade inte, gjorde bara en gest med handen mot jättarna, och jublet som upphört, togs upp igen, blandat med buanden- ricktandes mot oss. Och precis där jag stod, med hjärtslagen upp i öronen, hukade jag mig för den enorma näven som slungades i en vid båge över mitt huvud. Tofsen i blev lös, och i en snabb gest drog jag bort snodden.
En till näve flög mot mig, lägre den här gången, och jag skulle inte kunna ducka för den. I en hastig rörelse bet jag tag i knivens blad, fick händerna fria. Så jag hoppade i timing för näven, höll mig fast som om mitt liv hängde på det. Jätten verkade inte fatta vad jag gjort, kollade bara förvirrat på platsen jag stod på.
Någonstans avlägset vrålade en röst, en som var bekant, knyten till rädsla och hat. "Din idiot! Den är på dig!"
Den. Som om jag var ett djur inför slakt. Min blick drogs mot första raden på läktaren, dem fortfarande isblå ögonen, det rödblonda håret och det där ärret, tvärs över ansiktet. Fy. FAN.
Det var som om blodet frös till is, och liksom som en inbillning så tycktes ärret svida till. Jag tappade uppfattning om omgivningen för en sekund, märkte inte att jätten hittat mitt 'gömställe'. Jävla Potatishjärna.
Jag tycktes ryckas tillbaks till verkligheten, fann mig öga mot öga med ett par gigantiska. Pupillerna vidgades, och ett grepp runt min midja fick mig att hosta till. Han klämde ihop revbenen på mig, och kragen på den rosa ballerinaklänningen rev mig i ansiktet. Då for jättens hand bak, och greppet om midjan släpptes, flyttades istället till fötterna. Så svängdes armen igen, ned mot golvet. Och liksom just där, fattade jag att jag skulle bli mos. Min hand flög upp mot kniven, tog tag i den, försökte svänga mig upp mot mina fötter- för antingen hölls jag uppochned, eller så hade jag blivit tokig- försökte skära jätten med dolken. Paniken flåsade mig i nacken, och det krävdes hälften av min viljekraft för att inte kolla ned mot marken.
Men det hela tycktes vara omöjligt, och innan jag ens hann märka det så lossades greppet runt mig, och sanden välkomnade mig inte med öppna armar.
~
I sleep all day
I prowl at night
Do anything to feel alive
I'm in the end just what you made me

I look the same
But I'm not fine
The Master of my own disguise
If you knew the truth you'd probably hate me
I need a fight
I've got you in my sights
Only one of us will make it out alive

I'm turning into a monster
You better run and hide
I'm turning into a monster
Right before your eyes
My tongue is a weapon
And I'm locked and loaded
When you least expect it
You won't know it's coming
And I'll strike, cause I'm a monster

Nemas kropp slår i sandytan med en dov duns.

”Herregudar!” Orden lämnar Nemas spruckna läppar i ett klagande läte och hen rullar runt på arenans dammiga underlag. Publiken skrattar, hånande och jublar åt jättarna.
Jag säger ingenting, har inte tid att koncentrera mig. Nema verkar vara okej, för sekunden senare står hen på fötter igen.
”Otis och Ephialtes”
”Nejmen så trevligt då, hjärtat”, hälsar Ephialtes, flinar.
De två idioterna som försökt storma Olympen.
Deras namn lämnar min strupe som en morrning och jag vet inte hur åskådarna kan höra mig från deras egna oljud, men några börjar skratta.
Jättarna stirrar ner på mig, utmanande. Det rycker i deras odrägliga mungipor, hånfullt och utmanade.
Jag biter ihop käkarna, tar ett hårdare grepp om Virvelvind. Det är som om svärdet leer i min hand, gnistrande av elektricitet och som om en vind tar tag i det virvlar vi mot Otis. Jag ser hur han ler, visar de gula tänderna. Rädslan pumpar adrenalin i mina ådror. Han tror att jag ska attackera hans odrägliga ansikte, men så fel han har.. för jag rullar under hans ben, slicar av det så att Otis har hela vikten på sitt vänstra trädstam till ben.
Det högra försvinner i gyllene damm som regnar ner över mig och stumpen som är kvar av benet glittrar av gudablod. Otis vrålar ilsket, men han har svårt att stå och måste ta tag i sin bror för att inte ramla.
Olyckligtvis nog för dem är inte Ephialtes beredd och de ramlar baklänges.
Publiken buar, skäller ut mig, men jag är för arg och rädd för att låta dem påverka mig.

”Hans ben växer tillbaka, Hazel!”
En välkänd röst överröstar åskådarnas oväsen och det är så oväntat att jag nästan faller bakåt. Mina ögon söker sig mot platsen rösten ljudit från och jag möter hans vackra, isblå ögon.
Lukes ögon.
—-
Farewell, I've gone to take my throne above,
Don't weep for me
Cause this will be the labor of my love (my love)

Here we are.
Don't turn away now (don't turn away)
We are the warriors that built this town
Here we are.
Don't turn away now (don't turn away)
We are the warriors that built this town from dust.

Here we are, don't turn away now (don't turn away)
We are the warriors that built this town
Here we are, don't turn away now (don't turn away)
We are the warriors that built this town from dust

Fallet smärtade, men snart var jag på fötter, jag är ju liksom Nema Willson- nejmen, lets talk about serious shit here.
Hazel hade precis fått ned jätten som kastat mig som om jag vore en hög av sopor, hade nu vänt sig mot den andra. Jag plockade upp kniven ur sanden, spände upp den andra kniven jag hade kvar i bältet.
Med lätta men snabba steg sprang jag mot jätten Hazel just lät sig attackeras av. Det stack till i ryggraden varje gång fötterna nuddade marken, men jag gjorde mitt bästa för att ignorera den.
En röst bakom henne fick henne att kraftfullt svänga runt, backa från Jätten, som snubblade framstupa i sitt försök att få tag i henne. "Hans ben växer tillbaks, Hazel!"
"L-Luke" Det var en svag viskning, andning, men jag hörde den, och som om jag blivit huggen av tusen knivar skar det, ända in i själen.
"Ta den, Hazel" Morrade jag åt henne, fick först ingen respons på orden, men sedan vände hon sig til mig, och ögonen smalnade till springor, sköt blixtrar, och känslorna i hennes ögon var klara och tydliga. Hon vände ryggen åt både mig och Castellan, stampade fram mot den halva jätten.
Jag ignorerade morrandet bakom mig, dem alla ropen från läktarna. Min smutsiga hand for upp mot pannan, drog bort dem fastklistrade hårstråna med baksidan av handen innan jag rullade undan en stor, jävligt äcklig, jättefot. Jag kom snabbt upp på fötter igen, höll knivarna så att bladen pekade ut från bröstet, attackerade honom. Och så attackerade han tillbaks. Sprang mot mig på ett sånt där sätt som får en att bara vilja springa själv. Men fan heller, jag stod kvar där, med böjda knän och knivarna hårt i nävarna. Han skulle träffa mig, och då skulle jag flyga som ett litet sandkorn.
Så jag tog sats, och när han väl bara var några meter bort slängde jag mig på gruset, gled på sidan under hans ben. Det sved till på den bara vaderna, men jag var på fötter snabbt, tvekade inte en sekund att hoppa på honom. Snabbt klättrade jag, använde den knälånga kjolen som handtag, ville komma i höjd med axeln. Otis slängde och vred på sig, försökte slå bort mig med dem jättelika armarna, fick mig att hålla mig fast med glatta livet.
Så högg jag, precis vid skulderbladet, och i det guldiga dammet föll jag mot sanden-igen.

Jag svingar Virvelvind i en vid båge mot Otis, vars ben börjat återta sin gamla trädstamslikande form, samtidigt som jag svävar upp på honom. Den här gången siktar jag inte mot hand nedre delar, utan jag koncentrerar mig på hans rygg. Stället vid ryggraden, där nära skulderbladen man kan köra in den i hans hjärta, bakifrån.
Om han har nåt, vill säga.
Hade situationen inte varit livsfarlig (inte för min sida, då) hade jag ärligt talat skrattat åt mig själv, men det fick vänta för en annan gång.
Virvelvind’s spets sticker in i jättens massiva rygg och jag kramlar mig fast i svärdsfästet.
”Förbannade halvgud!” Otis vrålar åt mig, vänder sig om och försöker skaka av mig, men mitt vapen har borrat sig in alldeles för långt - jag vet inte om han har en bröstkorg, men hade han varit människa hade den stuckit in där.
”Du kan inte döda mig ~”, sjunger jag. Mina läppar dras uppåt i något som liknar en blandning mellan en morrning och ett flin.
”Det kan jag visst!” Otis spottar och fräser, försöker skaka av mig och Virvelvind.
Tack och lov har jag tränat hårt som fan på Halvblodslägret - och än så länge har mina armar inte börjat värka.
Jag tackar mig själv över att jag satt upp håret när ett svärd - eller en kniv för jättarna - snurrar förbi mig och föreslår en hårklippning. Jag skulle visserligen behöva det, men det är inte rätt tillfälle just nu.
Men det är väl inget som händer nu egentligen.
”Du kan bokstavligen talat inte döda mig”, fortsätter jag. ”Om du inte träffar ett visst ställe, såklart!”
Otis vrålar argt, överröstar publiken.
"Det är fusk! Halvblodet fuskar!"
Bacchus skakar på huvudet och harklar sig så alla på arenan hör.
"Det är inte fusk och hon är inte odödlig."
”Du får inte döda henne!” Lukes röst ekar över Colosseum, tystar ner jublet. ”Du kan inte!”

—-
Goodbye to the sky
You know I can't fly but I feel love
Do you know how I feel
You are my Achilles heel

Hello to below
I feel love flow like a river flow
I'm standing still
You are my Achilles heel

Feeling free yeah what about me
Well you gotta give it up 'cause I feel love
Do you know how I feel
You are my Achilles heel

Jag hatade Castellan mer än någonting i hela världen- men den här gången höll jag med honom. Dessutom så var jag så jävla förvirrad. Kan inte döda henne? "inte döda mig.."
Orden snurrade runt i huvudet som jag sparkade i stofthögen. Försökte sprida ut den, så att det fanns en chans att pusta ut innan dem reste sig igen.
"Bacchus- vem fan du nu e." min röst ekade bland läktarna "Du vet att vi inte kan döda dem själva!"
Gud och Halvblod måste samarbeta.
Frestelsen att vända alla åskådare ryggen, Bacchus, Hazel, Luke, var stor- men någonting fick mig att stanna, kanske det faktum att vi 'brottades' med två tiometers jättar. Men det var något annat också, som om jag visste att det var något annat vi måste kämpa för.
En annan frestelse- en som jag törstat över i år- var Luke. Slå ned honom, få bort den oroliga glimten från dem isande blåa ögonen- döda honom på nytt. Jag ville att Hazel skulle se på mig så som hon såg på honom- som om han var allt hon ville ha. Hon såg ut att avguda honom. Det ville jag inte bli, och faktum är att bli som Luke bara äcklade mig. Ändå kunde jag inte sluta avundas honom, och det skämdes jag över.
Mitt fokus riktades upp mot guden, som slurpade i sig ännu en pepsi max. Han verkade inte ha lust att svara på min fråga, och ärligt talat så var det ett jävligt dåligt tillfälle att ignorera mig på.
Mina tankar riktades mot pepsiflaskan, kände vätskan inom den, föreställde mig hur den började koka.
Guden satte åter flaskan mot munnen, lutade flaskan och-
Flaskan splittrades i tusentals bitar, och ett ilsket tjut hördes från Bacchus. Han kom snabbt upp på fötterna, viftade med händerna stofthögarna. Benen Hazel höghg mot föll ihop till en hög, och reste sig inte igen. [Fan va dåligt beskrivt srryyyy]
~~
cuz nothin' good comes after midnight
Ain't no good love comes from pain
Whoah whoah!
Nothing good comes after midnight
Ooooh!
When you play the devil's game
Ooooh, after midnight

Whoah!
Draggin' me under
Whoah!
Cuttin' me down to the bone
Whoah, we're standing on the edge
Fallin' for a rollin' stone

Jag låter mig själv flina åt Nemas håll innan jag fortsätter att koncentrera mig på min uppgift. Otis kroppsdelar faller ihop i en hög av gyllene stoft framför mina fötter.
Bara en kvar.
Tills Otis återbildas, vill säga…
Det mullrar till av åska ovanför stadion och det är som om jag får ny energi av elektriciteten, som om den pumpas i blodet tillsammans med adrenalinet.
Det är som om vinden bildar sig till en storm där jag står och jag ser på Ephialtes. De små ögonen - eller de är små till skillnad från hans storlek - utvidgas i skräck och en kick av självsäkerhet blixtrar igenom mig. 
Sådana får jag bara i strider - självsäkerhetsboostar, alltså. PMS-utbrott i form av ilska händer då och då annars också.
Mina åskmoln slungar sig emot Ephialtes och det liksom sprakar av elektricitet när en gigantisk stormvåg från Nemas håll träffar elementen jätten.
Ilskna buanden ekar över arenan och meningar som ”vi trodde vi skulle få se ett riktigt blodbad!” Och ”sluta med tramsandet, fram med de riktiga striderna nu!” Kan höras över hela Colosseum. Tyvärr vågar ingen skälla ut Bacchus, som ser sådär obehagligt förnöjd ut trots att Nema sprängt hans älskade Pepsi. Jag motstår lusten att klättra upp till honom och hyvla av leendet från hans läppar.
Nära honom på långsidan av gladiatorarenan sitter han - Luke, alltså - och jag är rätt säker på att han är den enda som inte buar ut oss. Faktiskt så har hans ögon någon slags orolig, men samtidigt stolt glans och han ler när våra blickar möts.
”Hazel!” Nemas hesa röst låter smått ilsken när hen hytter med sina knivar åt det som är kvar av Ephialtes - gyllene damm - och mot Otis, som bit för bit tycks återbildas.
När han står i sin fulla form framför oss, morrande, känner jag mig sådär löjligt maktlös.
”Together?” Viskar Nema, hest, slickar sina spruckna läppar.
”Always”, svarar jag.

Och så anfaller vi.
—-
So let's start
A new world is calling
Hey, look there
No matter how many seas will separate us
I'll always be there for you
Without any fear, heading straight
Don't ever forget
We fight together

I never compromised
On that day, wherever I looked up 
I saw an high endless sky

Vi anföll, slogs som om vi var en. Ephilates var inte direkt en lätt match, though, och skärsår verkade han inte inte ens märka. Jag var så fokuserad på att undvika nävarna som slogs genom luften, den där häftiga sparkarna, och spikklubban han hade i ena handen- att jag hade glömt både Bacchus och hela den arenan, full av döda halvgudar.
"Ducka!" Det var ett under att hon kunde uppfatta orden bland alla hurrarropp, och i sista sekunden rörde hon sig, blev inte mosad av klubban. Och det skulle ingen av oss bli heller. Mina steg fick dammet att yra om benen som jag sprang emot honom. Beslutsamheten om att döda jätten själv gnagde ända in i själen, och fan asså- det kändes som om det var det enda jag kunde göra som skulle få både mig själv och någon annan av de nio att fatta att jag faktiskt kan göra skit. Att jag inte är värdelös, för den känslan var jag färdig med.
[Asså förlåt för att det bara tog slut där, har noll ideer]

~Halvår tidigare~

Min blick dröjer ut över kanten. Fönstren, den lilla gatan nedanför prydd med människor, knappt synbara. Jag slänger upp ena benet på den lite högre kanten, sätter ena foten framför den andra, travar fram. Leker den livsfarliga leken. Ur den våta skinnjackan drar jag fram en cigarett, och ur den andra tändaren. på något sätt kan jag tänka på, trotts det kraftiga regnet som vräker ned på mina axlar. Röken bildar ett moln, grått, likadant som det i bröstet. Fast det här fick mig inte att känna mig som skit. Tvärtemot- lugn.
"Hoppas det gör ont när jag ramlar"
Dörren där i mitten på taket, liksom den som ledde till trappan, slogs upp, fick mig att tappa ciggen. Allting tycktes falla inom mig, och åsynen av pistolen i hans hand fick mig att le. Trots att jag verkligen inte kunde se något roligt i situationen.
"Hah! Hela Manhattan- och du gömmer dig på ditt egna tak?" Alexx kavlade upp ärmarna på den märkesproppade jackan, och jag fick en ännu bättre bild av metallvapnet. Jag fnös, stod kvar på kanten.
"Jag gömmer mig inte. Allt sånt besvär för att jag snodde Cigg? Pitty"
Morrande. "Du slog ned mina killar. Gjorde intrång på mitt revir" Han tog två steg fram, vinkade åt sina killar att stanna. "Sånt kommer man inte undan med, Willson."
"Tänker du knuffa mig?" Försätta mig själv i fara var något jag hade blivit besatt av- och Alexx var något bland det. Cigaretterna var bara en ursäkt. "Annars kan jag lika gärna göra det själv"
Jag lade mitt huvud på sned, och glimten i dem svarta ögonen avslöjade hatet, men samtidigt fans där nått annat. Beundran. Orden han sedan sa var knappt hörbara i vinden, men när en av grabbarna bakom Alexx steg fram mot mig kunde jag bara gissa. Skulle han putta mig? Eller plocka ned mig, göra nått försök till slag och sen vara lycklig resten av livet.
Lugnt klev jag åt sidan, hoppade ned på grustaket. Den så kallade Mike- det står över bröstet på jackan- gjorde ansatsen att få tag på mig, dra med mig. Näven knöts och flög förbi ansiktet, slog i hans. Den välkända smärtan vällde upp u knogarna, handleden. Jag siktade på midjan, visste att han skulle vika sig. Och jag hade inte fel heller.
Klickande läte, iskallt instrument tryckt mot bakhuvudet. Mina händer släppte sitt stenhårda grepp, höjdes långsamt upp. Ilskan som för en stund sen inte funnits där vällde upp som en storm inom mig. Va lugn förfan.
"Tänker du skjuta Stadens ensamvarg? Go ahed, Boy. Inget kan vara värre än det här helvettet"
Men han sköt inte.

Den där känslan av skräckblandad förtjusning slår mig när vi springer mot jättarna. Mina fötter nuddar knappt marken och jag nästan flyger fram - helt utan att utnyttja mina fördelar som Zeus dotter. Det tar för mycket på krafterna och energi är inte precis något jag inte behöver mycket av.
—-
”Hazel!”
Det är Annabeth som ropar mitt namn, försöker fånga min uppmärksamhet genom att vifta med dolken. Det blonda håret piskar mig i ansiktet när jag snor runt på stället. Jag borde ha satt upp det.
”Ah?”
Vår konversation under slaget har varit kort och bestått mer av nickar och kroppspråk. Ingen av oss har sagt något längre och ordagrannt och från Annabeths sida vet jag att det är för att hon är orolig för Percy. Hon är inte riktigt den enda, fast däremot vet hon inte heller om Percys lilla hemlighet.
Och Percy för den delen har ingen aning om att jag vet det heller - det var ju liksom Nico som berättade. I förbifarten, liksom.
”Kelli och -” 
Ett obehagligt smattrande av empusornas silverpiskor hörs igenom ljuden av striderna, som en bekräftelse.
”Såklart”, muttrar jag, knappt hörbart. Jag ser mig omkring, försöker hitta empusornas förtrollade ansikten bland alla olika slags monster och halvgudar.
”HAZEL!” Annabeths skrik och piskans rapp blandas till ett öronbedövande ljud som river isär luften.
Det bränner till på ryggen och det känns som om den brinner. Jag flämtar efter luft, piskrappet trycker liksom ihop hela min överdel och klämmer lungorna.
Jag har inte tid att tänka på hur det hände - Akilles häl ska ju göra mig sådär oslagbart snabb och stark - men smärtan liksom suddas ut direkt. Som om Akilleshälen plötsligt kommit ihåg sin uppgift - att hålla mig vid liv tills någon träffar min svaga punkt.
Jag rätar på mig, den brinnande ilskan tycks ge mig nya krafter. Jag hatar Kelli. Hatar, hatar, hatar! Om det inte varit för henne hade inte Luke…
Mitt skrik ekar igenom hela Manhattan när jag attackerar dem och när Kelli ser det höjs hennes pisk, redo att snärta över min bröstkorg - precis över hjärtat - men något hindrar honom.
Rättare sagt någon.
Framför mig står Percy, Tidvattenvåg höjd. De havsgröna ögonen brinner.
”Rör du min syster igen dödar jag er. Jag svär på floden av Styx att jag dödar er alla.”