Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Okej
-
“Är du okej?”, undrade Allison och kollade in i Tashas ögon. De hade en speciell glimt som hon aldrig hade sett förut, men exakt vad det var kunde hon inte riktigt sätta fingret på. Runt omkring dem blåste vinden kraftigt, men det kändes som att de var de enda människorna i hela staden i det ögonblicket.

"Alldeles utmärkt för tillfället." log Tasha stort och hon menade det. Nu när hon var mitt i allt, mitt i det livsfarliga. Här där de lekte med döden samtidigt som de hjälpte andra, här fick hon vara den hon ville.
"Själv då?" frågar Tasha och tar tag i Allisons hand för att rycka bort henne från en fallande sten, inte så farligt, men ändå.

Allison ler mot Tasha som tack. Stenen var inte särskilt stor, men hon hade verkligen inte velat ha den i huvudet.
"Det är bra!", ropade hon högt för att överrösta vinden.

Tasha ler och tar Allisons hand för att dra henne närmare. Hon lutar sig fram så att hennes mun är så nära Allisons öra det går.
"Om du undrar över igår var det ingen som upptäckte dig." hon log snett då hon lutade sig tillbaka, hon njöt av att ha Allison så nära och i en annan tidpunkt, kanske en annan värld hade hon dragit det längre. Men nu var det omöjligt dessutom befann de sig i fara.
Plötsligt kände hon hur marken öppnade sig under henne och hon föll långt med Allisons hand i ett fast grepp. Runt om dem rasade stenar och plötsligt blev allt så tyst som det startade. De hade fallit ner i en källare, över dem låg det stenblock som hotade att ramla vilken sekund som helst. Tasha hostade till och då choken hade lagt sig kände hon smärtan hela armen och sidan var uppriven. Till råga på det var de i ett mörkt och trångt utrymme Tashas största rädsla, hon kved till och började darra, de skulle dö.

"Vad br-", hennes mening hade avbrutits när marken under henne plötsligt hade försvunnit. Smärtan spred sig i handen hon hade tagit emot sig med, och lika snabbt som de hade fallit ned reste hon sig upp på fötterna igen. Eller ja, så gott det gick i det trånga utrymmet, Allison var tvungen att huka på sig.
"Är du okej? Vi måste försöka ta oss upp på något vis", sa Allison medan hon med blicken sökte efter potentiella utrymningsvägar. Sprickor i balken som höll upp det tunga stenblocket hade bildats, och hon visste att de var tvugna art ta sig ut snabbt.

"Ja" kved nästan Tasha fram till svar åt Allison. Nej, hon var allt annat än okej och då talade hon inte om armen, sådan smärta stod hon ut med. Nej, det var mörkt och trångt dessutom var luften tjock och hon hade svårt att ta ordentliga andetag på grund av allt detta. Paniken tryckte mot henne och hon ville bara fly. Men hon kunde inte fly, ingen av dem. Dessutom, ramlade någon av stenarna kunde de krossas och dö, helt okej för henne men hon ville inte att Allison skulle dö.