Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

Jag kröp ner under täckket och kollade upp i taket. Det här var mitt nya hem... det var svårt att ta in

Rummet var helt mörkt nu så jag lade mig under täcket. Nästan direkt somnade jag.

Jag låg och vände och vred mig i sängen utan att kunna somna i flera timmar. Någon snarkade högt.

*Dröm*
Som en skugga tornade Martina Green upp sig framför mig. Hötte med fingret och hade på sig sin strängaste min. Munnen var spänt i ett sträck och hennes ögon spändes i mina.Jag försökte springa iväg, men hon var alltid där. Jag tog hastigt av mig min vänstra sko, och måttade ett kast på min mamma. Skon gick rakt genom henne och hennes blick förblev spänd.
''Alexandra Green. En besvikelse för familjen. Helt hopplös.'' Min mors röst skar i bröstet på mig. Men jag brydde mig inte om jag var en besvikelse. Det här var över nu. Tårarna brände i ögonen, och jag ville bara krypa ihop på marken. Men jag tvingade att stå upp och se henne i ögonen. Allting löstes upp och blev svart.

Under hela natten hade jag inte sovit en sekund. När hela sovsalen var tyst gav jag tillslut upp och smög upp ur sängen.
Mina steg styrdes aoutomatiskt mot Avgrunden, trots det som hänt tidigare.

Efter att ha vaknat, frysande, i den obekväma sängen av att någon skrek, så är man inte direkt på topphumör.
Daniella hade inte legat i sin säng och jag antog att hon redan hade gått dit.....dit vi skulle vara?
trotts alla år hos dem lärda, som ständigt varje morgon väckte en tidigt för studier, hade jag alltid varit en sömntuta.

Jag vet inte hur länge jag hade suttit blickstilla bland de hala stenarna nere i avgrunden. Jag visste heller inte riktigt hur jag faktiskt hade tagit mig ner dit men jag var stel i hela kroppen efter att ha suttit stilla så länge. När jag plötsligt började höra rörelse och aktivitet uppifrån gropen ryckte jag till och såg mig om.

''Hay'' sa en röst bakom mig och förvånad, samt osäker på om det var mig hon pratade med vände jag mig om.
Tjejen från de Ärliga, Kristina, flinade kort. jag mumlade ett ''Hej'' tillbaks och uppfattade det hur lamt som helst, men hade varken orken eller lusten till att säga det högre.

Stenarna var betydligt halare än vad jag mindes det som, men tillslut hittade jag en väg som var lätt att klättre upp för klipporna tillbaka upp till gången in i Gropen. Jag smög in och försökte se oskyldig ut vilken med största sannolikhet fick motsatt effekt.

Four, som hade lett oss till någon sorts mindre arena, stannade och vände sig mot oss.
''Knivar'' Sa han högt och drog upp en ur ett bälte. Det knöt sig i magen av förundran och förvåning då han kastat iväg kniven mot väggen höger om honom, och som direkt borrade sig djupare in i dem mjuka väggarna.