Nu har ni fått vänta onödigt länge på andra omgångens resultat, men nu är det äntligen här! 
Som jag innan har sagt så är det jag själv som har bedömt bidragen efter tre viktiga punkter; Innehåll, Ordval och Dialog. Man kan som högst få 5 poäng på en punkt. Totalt kan man få upp till 15 poäng.
Jag skickar ett mejl med konstruktiv kritik och övriga kommentarer till de som deltagit och skickat in bidrag till denna omgång.
Innan ni scrollar ner till resultaten vill jag bara skriva att jag vill ha en omanmälan från dem som vill stanna kvar i tävlingen. Det går inte att ha så många oaktiva deltagare. Hellre har jag några få aktiva än många oaktiva. Så jag ger er en vecka eller så till att skriva om ni vill vara med eller inte. De som inte vill vara med rensas ut, helt enkelt.
Utslagstävlingen börjar omgången efter den kommande.
Nu till resultaten!
RESULTAT
MissBellatrix: 0
Måntass: 0
Adrasthea: 0
Twiie: 0
sanna1324567:0
LunaLovegood1: 0
Jinora: 0
Clove:
13
Hazel Nimbus: 0
PotterLover:
14
Inez*Malfoy:
11
Dumbledore 00:
10
Jackie: 0
Den här omgångens vinnare är alltså än en gång
PotterLover. Grattis till dig!
Men sedan ska vi inte heller glömma tvåan, som kom väldigt tätt efter, nämligen
Clove! Ni var båda väldigt duktiga och får båda era bidrag publicerade här!
Ni andra får mer än gärna läsa deras bidrag och studera deras skrivspråk. Man kan lära sig mycket genom att läsa andras texter. Annars så var det faktiskt väldigt jämt bland deltagarna. Ni ska alla vara stolta!
PotterLover’s bidrag
Motivation: Historian är väldigt gripande och spännande. Skribenten lyckas hålla läsaren uppe under hela texten och ger den en unik touch med sina fina ord och beskrivningar. Bra variation i orden och välskrivna dialoger.
Spoiler:
Tryck här för att visa! Joar gömde sig bakom en kal buske. Kriget rasade bakom honom och vapnet i hans hand kändes ovant och tungt - det var en av de moderna pistolerna, bara längre och med sikte. Han andades tungt, lätt flåsande och såg snabbt över sina sår; tidigare under dagen hade han fått en kula i vaden och skrapsår tornade ut sig överallt. Vaden smärtade fruktansvärt och tårar hade tidigare gjort ränder i smutsen på hans kinder, något som fick honom att ta emot ett par extra skrapsår.
Han gjorde sig beredd på ytterligare en rusning och laddade vapnet, det klickade till när han var klar och han rusade haltande iväg. De både arméerna hade mötits på en stor, brun gräsplan och det fanns buskar och träd överallt. Himlen började bli mörk när han rusade iväg över grästuvorna och spejade åt alla håll. Månen lyste som ett guldmynt på himlen och stjärnorna tindrade som småsten på grusgång. Men just det här ägnade Joar ingen uppmärksamhet, han fortsatte framåt och förundrades över hur många ungdomar, vuxna och gamla som var delaktiga i kriget - de flesta låg döda under hans fötter, men det var mestadels vuxna och gamla. Ungdomarna hade De Bestämmande inte velat skicka ut direkt, för om kriget hade slutat tvärt var ungdomarna kvar oskadade - trygga. Men så enkelt var det inte; kriget var en sista, hemsk handling av de alla som hade plågat världen in i det sista. De var skyldiga till det här, och ingen visste egentligen varför det var krig. De hade helt enkelt fötts in idet.
Det sista, det var där Joar befann sig nu, mitt i dåvarande Europa. Gränserna till de europiska länderna hade med tiden försvunnit, precis som alla länder. De försvann en efter en. De flesta efter naturkatastrofer, tsunamis, istider, vågor och störtfloder. Stekheta öknar hade bredit ut sig över hela Afrika, precis som vattnet som hade kommit tätt efter - inget Afrika var resultatet. Det dåvarande Indien var övergivet, torka och inget dricksvatten. Maldivernas öar var dränkta för flera år sedan, inte ens de äldsta kunde komma ihåg när de försvann. Halva Asien, Europa och Amerika var borta - dränkta. Endast de högsta topparna på de högsta bergen var kvar. Kanske tycker man att folk borde ha gjort något åt det här för flera hundra år sedan. Men man kan inte klandra dem, eller? Om de hade velat att världen skulle se annorlunda ut skulle de ha tagit tag i saken och rätt ut allt - inte lämna det till sina ättlingar. Men Joar valde aldrig att tänka så, han hade alltid var en positiv kille från norr. Hans hy var ljus, precis som hans hår - men hans ögon, de var gröna. Gröna som grässlätterna på Irland hade varit - nu var ängarna mestadels dränkta och om det det fanns gräs, fanns det inget nyttigt gräs - bara taggigt, torrt gräs.
Joar sprang precis förbi en stor, vissen ek när han såg en flicka inte långt till vänster om honom. Hon satt hukad bakom en buske utan löv. Men han kunde inte se hennes uniform - och därmed kunde han inte avgöra om hon var en del av hans egen armé eller motståndarnas armé. Men det är klart, hon skulle kunna vara en dessertör. Han stannade upp när han tänkte över saken ett par sekunder, runt honom rasade kriget på nytt och Joar fick snabbt återvända till verkligheten. Han höjde sitt vapen och backade flera steg tills han kom in bakom eken han hade gått förbi. Adrenalinet som hade pumpat genom hans ådror för några veckor sedan när han fick inskickad på fältet var sedan länge försvunnet, men det hade gjort så att han överlevt längre än de flesta. Så många han kände hade dött och när han såg en man framför sig - klädd i militärgrön uniform - höjde han vapnet och sköt, skuldkänslan spred sig inom honom, men också en nöjd känsla. En känsla som sade att han gav igen, hämnd. Men det hindrade inte blixten av smärta som for genom hans arm att få honom att flämta; den fysiska ansträngningen skulle hinna ta kål på honom innan fienden hann göra det. Joar var nöjd med tanken att dö, han hade inte längre någon familj och inget att leva för. Hans två äldre bröder och hans far hade dött i kriget, en yngre syster hade dött av ett anfall mot hans by tidigare samma år, och deras mor hade dött i barnsäng när hans ovannämnda syster föddes.
Joar förflyttade sig bort från trädet och hans hjärta dunkade i hårt i bröstet. Haltande tog han sig fram till flickan som satt gömd bakom busken. Förut hade han registrerat hennes existens, nu hade han bara bekräftat sina aningar om att det var fiende - hennes uniform var grön, som fiendens. Men man kunde se att hon hade försökt dölja det; lera var utsmetad över halva skjortan och byxorna var helt dränkta i den bruna sörjan. Fast det kunde ju också bara vara därför att hon låg utsträckt på marken, vilken också var täckt av leran.
Flickan såg med ögonen fulla av skräck på Joar när han sänkte sig mot marken som skydd bakom den stora, kala busken. Men han rörde inte en min, flickor var inte tillåtna att gå ut i krig och Joar hade inte gett sitt löfte bara för att döda unga kvinnor. Flickan såg lite lugnare på honom och hämtade långsamt andan när han riktade vapnet mot marken. Han tog tillfället i akt och studerade henne närmare; hon var säkert i hans egen ålder - 16, 17 år - och var absolut förbjuden på slagfältet. Hon hade lite längre hår än till axlarna som föll i chokladfärgade vågor under smutsen och tovorna. Hennes ögon hade samma färg som hennes hår och var det första man lade märke till i hennes ansikte. Sedan såg man den lilla munnen, små rynkor runt ögonen och misstänkta små skrattgropar i hennes kinder. Joar drog slutsatsen av att hon i normala fall var en positiv tjej, som inte hade någonting här att göra. Men han identifierade hennes ljusa hy, och speciella uttal om att hon var från de norra delarna av det sista som fanns kvar av världen - precis som han. Det knäppte till i bröstet på honom och han kände medlidande för henne. Hennes ögon lyste i halvmörkret av oförståelse, sorgsenhet och smärta.
"Vad gör du här?", frågade han lågt för att inte höras till andra sidan busken. Inget svar. "Har du ett namn? Jag heter Joar", det brände i halsen när han pratade och hans röst var hes.
"Rita", mumlade hon efter ett tag. "Ska du inte döda mig?"
Vid det här laget hade mörkret sänkt sig över himlen och kriget hade tystnat. Joar förstod att de absolut inte borde vara här och gjorde sitt bästa för att ta sig tillbaka till sitt läger utan att flickan skulle lägga så mycket uppmärksamhet vid hans försvinnande.
"Joar?"
"Ja", svarade han i viskande ton. Han hörde ett snyftande och kröp tillbaka til flickan. Hennes axlar skakade i mörkret och Joar ville minst av allt lämna henne, men samtidigt ville han inte svika sin egen tjänst.
"Snälla gå inte", grät hon och tog tag i Joars högra axel - den som hade tagit stryk när han hade burit runt på det tunga vapnet och försökt pricka fienden. "Jag ville aldrig vara här. Min mor, hon.."
Hennes röst bröts och Joar insåg att hon var redo att berätta allt för henne, allt som hade hänt henne och varför hon befann sig där hon gjorde. Han kände sig illa till mods vid tanken - men vad hade han för val, hon hade håvat in honom med sina vackra, känslofyllda ögon och han kunde inte göra något åt det.
"Rita", viskade han tröstande. "Det är okej. Kom igen, upp och hoppa. Vi kan inte sitta här. Märker de oss kommer vi dö på fläcken, eller i alla fall jag.."
Hon reste sig med pojkens hjälp och de gick mot närmaste skydd; en gammal, tät granskog femtio meter åt vänster. När de var inne under de skyddande barrträden tog Joar med sig Rita till en gran vars grenar hängde nere vid marken - de kröp in under och satte sig tillrätta med ryggarna mot stammen. Joar rev bort en bit av sin skjorta och knöt runt såret på benet för att stoppa blödningen och vände sig sedan mot flickan för att se hur pass skadad hon var av kriget.
"Är du skadad?" hann hon fråga och vände sig mot hans ben, trots det dunkla ljuset. "Det var en kula, eller hur? Jag kan ta hand om dig, jag ska ta hand om dig. Jag lovar."
"Jag mår bra, Rita", svarade han, förvånad av det redan så nära bandet mellan de båda ynglingarna. "Hur mår du?" undrade han, och lade betoningen i hans ord på slutet av frågan.
Hon ryckte på axlarna. "Mest psykiska skador. Inget att göra åt."
"Kan du förklara varför du är här nu? Och varför jag ger upp allt för att rädda dig, och därmed dessertera?"
Hon log svagt och började berätta. Hon hade bara haft ett syskon, en storasyster som hade jobbat på en bordell - hon hade dött av en överdos några år innan. Systrarnas föräldrar var döda i krig - båda två, hennes mor hade varit utklädd till man för att slippa skiljas från sin make - och det hade lett till hennes död, bådas död. Generalerna hade nämligen fått reda på det på något sätt - ett vittne hade sett dem - och det var när de var tillsammans. Alltså fick båda ta straffet - döden. Sedan hade armén tagit henne, det var ett ytterligare straff för föräldrarna. Att ta henne, tvinga henne delta i kriget och se sina föräldrar pinas till döds.
Joar rös av historien och berättade sedan om sin egen familj. Pauserna mellan hans meningar blev så småningom längre och han somnade tätt intill Ritas mjuka varelse.
Gryningsljuset föll in mellan grenarna i bågar av det vita och Joar vaknade med en av dessa bågar i ögonen. Han blinkade många gånger och upptäckte sedan att Rita inte längre fanns bredvid honom. Han reste sig snabbt upp och fick smala skärsår i ansiktet av vassa grenar och barr, genast duckade han igen och kröp ut under granen.
"Rita!" gormade han och gick i sicksack mellan träden. Han insåg inte att hans skrik kunde ha stor betydelse i deras överlevnad, eller död. "Rita!"
Med jämna mellanrum skrek han ut flickans namn och den takt han höll nu var nära bristningsgränsen; han stormade fram mellan träden och slog grenar ur ansiktet, hoppade över rötter och fortsatte kalla på henne. Efter en stund kunde han höra misstänkta knakande ljud och han stannade, vände sig om och sökte mellan träden efter liv. Joar förstod vad han hade gjort, att skrika och gorma tidigt på morgonen var förmodligen inte vad man skulle göra mitt under ett krig, för antingen var det en stor massa soldater som närmade sig med snabba steg eller en mycket oförsiktig, steppande dansare.
Joar skyndade på stegen och slutade ropa efter flickan - var hon än var så var hon säkrare än vad han var nu. Hjärtat dunkade i bröstkorgen och han försökte vara så tyst som möjligt - men han var utmattad och kände hur benen knappt bar honom. Det var med nöd och näppe som han kom ut ur skogen - på andra sidan fanns det ännu en äng, det växte högt, gult gräs överallt. Med en nöjd känsla sprang han rakt ut och märkte med lättnad att gräset nådde honom över midjan. Han rusade rakt fram några meter och duckade. Människorna bakom honom började göra sig hörda; han hörde fler och fler röster somm kom närmare, och närmare.
"Ja, sju dessertörer", hördes en grov mans röst. En ljusare röst lät stämbanden spela ut ett klingande skratt, och flera andra föll in i skrattet. Joar andades ljudlöst och prisade sitt blonda hår som matchade gräset perfekt. Men en tanke gnagde i bakhuvudet; sju dessertörer. Rita och Joar, de var bara två. Alltså fanns det fem personer till som hade stuckit.
Han kröp iväg över den steniga jorden som gräset frodades på, och det var på detta sätt som han lyckades rädda sig själv och komma iväg; till slut nådde han skogen på andra sidan och förnöjd satte han iväg och det dröjde inte länge förren han mötte Rita.
"Rita", utropade han i viskande ton och hon log ursäktande, viskade att hon var ledsen och han var tvungen att komma. Undrande följde han efter henne, de gick tjugo meter in i skogen tills de kom ut igen - på en strand. Den var lång, stenig och längst borta stod det fem skuggiga figurer.
"Dessertörer", andades han och Rita nickade.
"De kommer att hjälpa oss, Joar. Men om något skulle hända", hon stannade och lade ena handen på hans axel. ".. så heter jag egentligen Hendrietta. Och jag vet att du känner mig.."
Joar gapade av förvåning och kände genast igen flickan, allt med henne. Han var uppväxt med henne, de hade känt varandra så länge han kunde minnas. Kriget hade skakat om honom, döden hade skakat om honom, minnena från hans forna liv var få och suddiga. Plötsligt kom allt tillbaka och när Rita började gå igen följde han lätt omskakad efter. De var snabbt framme hos de fem dessertörerna, och en båt. Hjärtat tog ett skutt i hans bröst och de klev alla i båten och åkte iväg. De lämnade kriget, döden och misslyckande bakom sig. Nu var det dags att se framåt och han ville inget hellre. Så med Ritas vänstra hand i sin högra drog de iväg över havet. Ett leende lekte på hans läppar och han vände sig till sina framtida kamrater. Två av de fem var mörkhyade och mörkhåriga - de hette Danielle och Thresh. En hade olivfärgad hy och strålande, gröna ögon - hon hette Michelle. De andra två hade läskigt ljus hy och korpsvart hår - deras namn var Li och Amaya. Alltså fanns det fler än en flicka i kriget och Joar kände en svag skuldkänsla - han visste aldrig det, men att rädda en av dessa var mer än nog för honom.
Efter flera dagar ombord på båten kom de fram till en ny grönskande plats, med blomstrande ängar och stora ekar. Här levde de sista människorna på jorden; kriget var fruktansvärt och tog livet av varenda människa som befann sig nära eller långt borta. Men Joar, Hendrietta, Danielle, Thresh, Michelle, Li och Amaya blev de bästa av vänner och dog tillsammans. Lyckliga, men förtvivlade - ingen familj var hos dem längre, de hade bara varandra. Det tröstade dem en tid, men sorgen tog livet av dem en efter en. Sist kvar var Joar. Han höll i Ritas livlösa hand och kände tårar rita ränder på hans kinder. Det var dags, stjärnorna glittrade på himlen och han lade sig ned bredvid Rita.
"Godnatt, min älskade."
Clove’s bidrag
Motivation: En kort text, men en väldigt bra berättelse. Spänningen håller sig kvar i luften och skribenten får läsaren att slungas in i huvudkaraktärens värld med välvalda ord och passande tidshopp. Mystiken är en viktig del för att skapa rätt känsla. Man vill bara fortsätta läsa.
Spoiler:
Tryck här för att visa! När flickan slår upp ögonen på morgonen ser hon mörker. Mörkret omsluter henne och får hennes hjärta att slå fortare. DI kommer närmare. Det känner hon. Snart är DI här. Med en skakande hand försöker hon desperat ta tag i något. Det kalla stengolvet har gjort henne stel och frussen. Sakta haltar hon fram till fönstret. Den halvtrasiga persiennen slår med lugnande slag mot fönsterrutan. Nedanför fönstret vandrar DI i lugn takt. Flickan ser hur DI slår in dörren till lägenheten brevid. Några minuter senare kommer DI ut igen med en kvinna. Kvinnan är halvdöd och skriker ett ljud som flickan inte finner mänskligt. Det här var fjärde gången den här veckan som DI kom. Ett ljud uppstår och flickan rycker till. En tavla faller ned och flickan hör hur glaset krossas mot golvet. Det väcker ett minne. Ett minne flickan trodde inte fanns kvar.
Hon hostar. Sjukdomen börjar ta på henne, det är var DI säger. Flickan tror inte på DI för en sekund men hon vet att om hon säger emot så kommer hon bara dö fortare. Istället följer hon med sina föräldrar ut genom sjukhuset och går sedan direkt mot skolan. I ett gatuhörn ligger så kallade offer. Offrena ligger dubbelvikta medan blodet sipprar ut ur deras näsor. Det finns inget att göra säger DI. Folket tror DI och vänder ryggen till. DI säger att vi måste skydda oss från de sjuka. Att vi måste fly medan vi kan. Hennes föräldrar kastar misstänksamma blickar emot flickan och flickan lägger märke till att de nu vandrar väldigt snabbt. Hon har märkt att folk tittar annorlunda på henne överallt vart hon än går. Det är för att sjukdomen har börjat ta på henne, det är vad DI säger. Flickan vet vad som hänt med de andra barnen. Barnen som en gång varit hennes vänner har helt plötsligt blivit sjuka. Sakta dör barnen. Tillslut får de inte gå kvar i skolan. Tillslut får barnen inte ens leva. Det vet flickan. För hon hittade dom, barnen. Det var hennes mormors dagbok som tipsat om stället. Stället där de var instängda, ensamma och utsatta.
Flickan fortsätter att följa sina föräldrar. Hon inser nu att dem inte är på väg till skolan. Föräldrarna tar henne hem, DI tar henne hem.
Hemma slår hon sig ned i fåtöljen och öppnar dagboken. Dagboken hon inte berättat om. Dagboken som bär på alla hemligheter från förr. Dagboken som berättar historien om DI. DI som förstört allt. Dagboken som vilar i flickans knä berättar historien om en värld för länge sedan. En värld då alla var friska. En värld då gräs och blommor fortfarande existerade. En värld då himlen fortfarande var blå och fridfull. En värld utan DI. En värld som fanns för över 500 år sedan. Dagboken som vilar i flickans knä är en dagbok som förts med i generationer och berättar människornas livshistoria. Dagboken som vilar i flickans knä berättar om vad som gick snett och hur DI kom till.
Flickan bläddrar och kommer till sista sidan. Hon vågar knappt läsa de sista orden. I flera år har hon läst sin mormors dagbok för att kunna förstå. Kunna förstå vad som hänt de senaste 500 åren. Nu när hon sitter i fåtöljen förstår hon. Hon förstår vad som hänt och varför himlen inte är blå längre. Nu när hon sitter här och nästan har alla frågetecken besvarade undrar hon:
Vad betyder DI och hur har de kunnat driva sin verksamhet så länge utan att någon har märkt det?
Hon tar ett djupt andetag och söker efter det svarta orden.
DI: Destruction Illusion.
Flickan får syn på orden i det vänstra hörnet och hon slutar andas för någon sekund. Nu förstår hon. Hon förstår allting. Allt får mening och väcks till liv. Det har pågått för länge och ingen har insett det. Nu är det försent. Ingen skulle tro henne, en liten flicka.
Sakta stänger hon igen dagboken och tar in orden hon läst härom åren. Hon låter de sjunka in medan hon försöker att hålla sin andning normal. Orden ekar i hennes huvud
“Hjärntvättning” ,“Organisation”,”Droger”,”Massmord”,”Kallblodiga..regering”, “Påhittade sjukdomar”, “Förstörelse”,”Ingen fri vilja...”,”Självmord”,”Hjälp..”
“Det är som en modern version av andra världskriget” mumlar hon tyst. Paniken kommer smygande trots henne försök att vara lugn. Då hörs ett ljud av krossat glas. Snabbt vänder hon sig om och ser sin far kliva in genom dörren. Han ler ett väldigt onaturligt leende innan han tar upp glasbitarna från tavelramen, som legat på golvet. Sakta för han glasskärvan mot sin egen arm. Hela tiden håller han ögonkontakt med flickan. Hans leende stannar på läpparna. Flickan sväljer och börjar backa. Ett ljud hörs. Ett väldigt högt ljud. Flickan får ont i huvudet. Hon flyr lägenheten och springer längs gatan. Det höga ljudet förföljer henne. Då hon stannar i en gränd för att sätta sig ned, inser hon att det är hon själv som orsakar ljudet. Skriket trycks ut ur henne och försvinner som ekon upp mot den sotiga himlen. Flickans stämband orkar inte mer och hon tystnar.
Minnet får flickans tårar att rinna ned för kinderna. Tårar hon inte trodde fanns kvar. Sedan den dagen hade hon levt med de andra barnen i lägenheterna. Eller som hennes mormor sa “stället”.
“Stället” där DI låser in folk som tvivlar på DI. “Stället” där alla som reagerar fel på sprutorna hamnar. Sådana som flickan. Sådana som inte blivit hjärntvättade utan fortfarande har kvar sin egen vilja. Sådana som kallas avskum och inte ska leva bland vanligt folk.
Fler säger emot. Fler hamnar här. Lägenheterna fylls med folk som inte tror och inte vill. Flickan vet att DI känner sig hotade. Annars skulle DI inte komma hit. Det är DI som är avskum. Alla vet det vid det här laget men ingen vågar säga ifrån. Inte ens flickan. Det är försent, hon är svag och orkar inte mer. Hon glider längs väggen ner till golvet. I hörnet sover en pojke. Han är ny. Det ser hon på hans kläder.
Flickan har hört ryktena. Ryktena om revolutionen. Hemliga möten som hålls i lägenheter. Det är mest de nya som går på mötena. De gamla orkar inte. Flickan orkar inte. Men hon har hört och hon vet att en dag kommer människorna ställa sig upp tillsammans och bli starka. Tyvärr så är inte den dagen idag. Flickan harklar sig och lägger sig ned igen på stengolvet. Nu för tiden sover hon bort dagarna. De flesta här gör det till och med de nya. Flickans ögonlock blir tungare och snart somnar hon i en drömlös sömn.
Ett ljud uppstår som får henne att vakna till. Hjärtskärande skrik hörs. Det är dags,de är här och flickan förbereder sig på att dö.
♥ äntligen 
Mugglarportalen