På andra sidan

Hehe, oki ^^

Supeeeeeer!

Tack Mandi!



Kapitel 18



Jag såg honom halta ut mot dörren. Hector skulle nu gå och troligen inte komma tillbaka på ett tag, tyvärr. Jag skulle sakna honom. Det gick inte att förneka längre. Kyssen hade varit underbar, som om tiden hade stannat. Men tyvärr varade det inte länge nog. Det tog slut alldeles för fort. Och nu, helt plötsligt, skulle han gå.
Plötsligt kom jag ihåg vad som hade hänt för några nätter sen. Hur skulle jag kunna glömma? Mördaren som stod över min far redo med en kniv. Bara några sekunder från att jag skulle bli utan fader.
”Hector”, stoppade jag honom innan han kom utanför dörren. Utanför vårt hus.
Han vände sig om långsamt. ”Ja?”
”För några nätter sen”, sa jag med en klump i halsen. Jag hatade att prata om detta. ”Du vet, när jag skickade iväg dig. När mina föräldrar nästan hade—”
”Isabella, du be—” började han avbryta.
”Nej, Hector. Lyssna på mig. När mina föräldrar nästan blev mördade, vad gjorde du då?” frågade jag.
”Vänta nu, tror du att jag...?” frågade Hector misstroget.
”Nej, men jag vill veta. Så att jag kan utesluta dig helt och hållet”, sa jag och försökte hålla rösten stadig.
”Jag är rädd att jag inte kan ge dig ett bra svar. Jag ville prata med dig. Det var därför jag var där, och jag är ledsen för att jag valde den tidpunkten”, sa Hector.
”Så du tänkte smyga dig in när jag sov?” frågade jag och visste inte vad jag skulle tro.
Hector tvekade. ”…ja, det antar jag”, svarade han sen långsamt.
Jag suckade. ”Du är läskig”, sa jag och log. Hector log tillbaka. ”Men snälla, lova att du aldrig kommer hit på natten igen. Du förstår inte vilka missförstånd det kan bli. Senaste gången såg min mor dig.”
”Såg hon mig?” frågade Hector förvånat. ”Då förstår jag att du ville ha svar på frågan. Vad sa du?”
”Ja, alltså, hon hörde när vi pratade. Så hon hörde när jag skickade iväg dig. Hon verkade förstå, men sen blev hon som vanligt igen”, sa jag men hejdade mig. ”Det är väldigt privat, om du förstår.”
”Visst, men så hon hörde allt vi sa? Hon måste hata mig”, sa Hector med ett snett leende.
”Det gör inget, hon hatade dig innan också”, log jag mot honom. ”Men ja, med min fråga kom jag ju ingen vart, så jag antar att du måste gå nu.”
Hector nickade. Jag gick mot honom för att låsa dörren när han hade gått. Han tog min hand och tryckte den innan han gick.
”Hejdå”, viskade han.
”Hejdå”, viskade jag tillbaka och plötsligt var han borta. Jag stängde dörren och reglade den. Sedan gick jag upp till mitt rum så tyst jag kunde. Jag hörde ingen röra sig så jag hoppades att allt var okej. Om någon var vaken och hade hört, var jag så gott som död.
Mitt rum var tomt och upplyst av ljusen som gav rummet ett skimrande ljus i mjuka färger som dansade på väggarna. Jag bytte om och kröp ner i sängen efter att ha släckt alla ljus förutom ett på mitt nattduksbord. Jag tog ungefär en fjärdedels dos av sömnmedicinen så att jag fick en bra sömn men ändå inte sov för länge. Jag visste inte om det skulle fungera, men jag var tvungen att testa istället för att ta en hel dos.
Jag kände direkt hur mina ögonlock blev tyngre och hur ett lätt tryck lade sig på bröstkorgen. Jag blåste snabbt ut ljuset och lade mig ner.
Tillståndet där jag höll på att somna men aldrig gjorde det kom till slut. Det var obehagligt. Jag höll på att sjunka in i sömnen men stannade kvar i verkligheten. Tryckte blev större över bröstet och jag ville hemskt gärna att det skulle svartna för ögonen.
Och till slut gjorde det det. Tack vare medicinen så drömde jag inga drömmar.

Epic. ♥

Naw, tack Alex! ♥

Love ♥

Ja jag är glad att jag har en hobby Bi helt galen över en superbra berättelse

Kunde inte logga in på ett tag men nu har jag läst ikapp och allt var superbra

Åh, ni är för underbara! ♥ vad skulle jag göra utan er, egentligen? Ni är sjukt bäst!
Utan er skulle jag troligen slutar skriva 13 och såld, men så kom ni och hjälpte mig att skriva mer. Jag är oerhört tacksam över alla snälla kommentarer, ett hjärligt tack räcker inte på långa vägar.
Hoppas ni förstår hur viktiga ni faktiskt är för mig! Utan er skulle det inte varit någon Alice, Abel, Aiden, Elijah, Isabella eller Hector, listan blir lång när man väl tänker efter. Om vi säger såhär: Ni skapade Pistore.
Hahah, det låter som att jag har skapat en hel serie typ som Joanne har skapat Harry Potter. Så stor är det inte, direkt. Men ni betyder lika mycket som Joannes läsare och fans betyder för henne. Äskar er alla otroligt mycket! ♥

^ Du är så söt. XD