The Pie Club

_{Skrivet av lumos1:}

Aw c:
Jaa, ska faktiskt gå och se cirkeln med henne! uwu

_{Skrivet av Fröken Operfekt:}

yay! u go :3

_{Skrivet av Trädkatten:}
Mådde piss på bussen. Jag började nästan gråta och alla tankar i huvudet flög runt. Hon sa förlåt igen men sen nu så fortsätter hon. Jag har inte sagt ett skit om dem eller till dem på ett dumt sätt och så säger dem att jag är taskig? Jag säger ifrån eller säger det jag tycker men dem skriver bara "hahahah", "omg", "herregud", "värsta utbrottet", "plz" eller "snälla. Jag skriver verkligen inget elakt och jag har försökt reda ut det, har t.o.m frågat om de vill ta en fika för att prata men nej dem bara ignorerar och skriver om helt andra saker istället. Jag kan inte bara släppa det heller. Och jag blir så sur på t.ex E som pratar som om det är mitt fel varje gång dem skriver något till mig. "Men pratar du med dem igen? Du måste sluta." säger E med den där anklagande rösten. Det är inte mitt fel att dem pratar med mig. Men ja, jag kan inte sluta tänka på det hela tiden men vad vet E om det? E kan ju inte direkt veta vad jag sitter och grubblar över. Och jag blir faktiskt ledsen över alla dem också. M är jobbig men ändå sjukt snäll. Hon är bossig och tänker inte på andra men ändå omtänksam. Hon ljuger och gör om saker men ändå så jag gillar henne. Hon är små-elak mot mig och jag säger ifrån men M kan inte lyssna. E klagar över att jag inte "vågar" säga ifrån. Ja, jag kanske inte alltid vågar säga ifrån. Och det beror kanske på att jag inte direkt är den personen som startar konversationen, lite blyg och dessutom så hatar jag att säga ifrån för till slut måste man bli arg. Och så blir den andra personen arg och så börjar man bråka. Över en så viktig grej som känns så liten. Men jag säger också ifrån. Men E pratar som om jag aldrig säger ifrån och det är verkligen inte sant. Hela det bråket som jag skrev om först började med att jag sa ifrån. Som tillslut ledde till bråk. Som ledde till att dem var elaka mot mig och andra. Och så blir jag så ledsen över sexism. Jag börjar typ gråta. Det är så mycket som folk säger. Sådana saker dem kanske inte förstår själv är kränkande. Men alla är sexistiska. Lärarna. Eleverna. Främlingar. Dem ända som känns mest o-sexistiska är min familj. Men jag vill inte skylla på folk och så för dem är egentligen inte sexister men dem säger saker som är eller låter sexistiska. Och det har blivit så mycket nu. Jag vet inte om jag har börjat se eller höra det mer för att jag förstår och reagerar på ett annat sätt än vad jag gjorde innan, eller om det är för att folk faktiskt pratar mer så nu. Men jag orkar inte mer. Det är så sorgligt och hemskt så jag vill bara skrika i en kudde. Och nu har jag prov om nästa vecka. NP. I och för sig så är det svenska och jag är väldigt duktig på svenska. Men jag är rädd för Matte och So. Och jag känner mig pressad. Dessutom så blir jag så sur över att alla jämför sig. Inte bara trycker man ner sig själv och tror att alla andra är bättre men vissa trycker faktiskt ner andra och säger att dem andra är så osmarta och dumma i huvudet. Även om man är sämre i skolan än många andra så ska det inte betyda någonting hur man är som person eller hur man borde bli behandlad. M säger alltid att hon var så duktig i sin förra skola och att alla andra var dumma i huvudet. Det stör jag mig på men iofs så känner jag inte hennes gamla klasskompisar.

Ååh. Förlåt. Verkligen, förlåt. Jag vet att det kanske inte är så roligt att läsa detta och att jag antagligen bara gjorde någon annan lite ledsen eller sur osv. Jag funderade på om jag bara skulle skriva "jag såg en tjej med blått hår och Slytherin-halsduk!" och vara glad och så som vanligt. Men nu orkar jag inte skjuta undan min sorg och ilska även om jag kanske inte borde skriva det här för då sprids det kanske, att andra mår lite dåligt över att jag mår dåligt. Eller att folk mår dåligt över sexism osv. Men ♥ ♥ ♥ jag älskar er mugglisar och jag har så mycket mer att skriva men jag orkar inte. Och dessutom så är det inte så intressant för er men jag vet att ni ändå kommer svara med hjärtan och snälla texter. Så tack. ♥

(Jag älskar dig E, jag älskar dig M, jag älskar dig F, jag älskar dig S ♥ Ni är dumma och elaka men ändå jätte jätte jätte snälla och jag älskar er även om jag bråkar med två av er. Förlåt för att jag sa lite elaka saker om er i texten.)

_{Skrivet av Trädkatten:}
Mådde piss på bussen. Jag började nästan gråta och alla tankar i huvudet flög runt. Hon sa förlåt igen men sen nu så fortsätter hon. Jag har inte sagt ett skit om dem eller till dem på ett dumt sätt och så säger dem att jag är taskig? Jag säger ifrån eller säger det jag tycker men dem skriver bara "hahahah", "omg", "herregud", "värsta utbrottet", "plz" eller "snälla. Jag skriver verkligen inget elakt och jag har försökt reda ut det, har t.o.m frågat om de vill ta en fika för att prata men nej dem bara ignorerar och skriver om helt andra saker istället. Jag kan inte bara släppa det heller. Och jag blir så sur på t.ex E som pratar som om det är mitt fel varje gång dem skriver något till mig. "Men pratar du med dem igen? Du måste sluta." säger E med den där anklagande rösten. Det är inte mitt fel att dem pratar med mig. Men ja, jag kan inte sluta tänka på det hela tiden men vad vet E om det? E kan ju inte direkt veta vad jag sitter och grubblar över. Och jag blir faktiskt ledsen över alla dem också. M är jobbig men ändå sjukt snäll. Hon är bossig och tänker inte på andra men ändå omtänksam. Hon ljuger och gör om saker men ändå så jag gillar henne. Hon är små-elak mot mig och jag säger ifrån men M kan inte lyssna. E klagar över att jag inte "vågar" säga ifrån. Ja, jag kanske inte alltid vågar säga ifrån. Och det beror kanske på att jag inte direkt är den personen som startar konversationen, lite blyg och dessutom så hatar jag att säga ifrån för till slut måste man bli arg. Och så blir den andra personen arg och så börjar man bråka. Över en så viktig grej som känns så liten. Men jag säger också ifrån. Men E pratar som om jag aldrig säger ifrån och det är verkligen inte sant. Hela det bråket som jag skrev om först började med att jag sa ifrån. Som tillslut ledde till bråk. Som ledde till att dem var elaka mot mig och andra. Och så blir jag så ledsen över sexism. Jag börjar typ gråta. Det är så mycket som folk säger. Sådana saker dem kanske inte förstår själv är kränkande. Men alla är sexistiska. Lärarna. Eleverna. Främlingar. Dem ända som känns mest o-sexistiska är min familj. Men jag vill inte skylla på folk och så för dem är egentligen inte sexister men dem säger saker som är eller låter sexistiska. Och det har blivit så mycket nu. Jag vet inte om jag har börjat se eller höra det mer för att jag förstår och reagerar på ett annat sätt än vad jag gjorde innan, eller om det är för att folk faktiskt pratar mer så nu. Men jag orkar inte mer. Det är så sorgligt och hemskt så jag vill bara skrika i en kudde. Och nu har jag prov om nästa vecka. NP. I och för sig så är det svenska och jag är väldigt duktig på svenska. Men jag är rädd för Matte och So. Och jag känner mig pressad. Dessutom så blir jag så sur över att alla jämför sig. Inte bara trycker man ner sig själv och tror att alla andra är bättre men vissa trycker faktiskt ner andra och säger att dem andra är så osmarta och dumma i huvudet. Även om man är sämre i skolan än många andra så ska det inte betyda någonting hur man är som person eller hur man borde bli behandlad. M säger alltid att hon var så duktig i sin förra skola och att alla andra var dumma i huvudet. Det stör jag mig på men iofs så känner jag inte hennes gamla klasskompisar.

Ååh. Förlåt. Verkligen, förlåt. Jag vet att det kanske inte är så roligt att läsa detta och att jag antagligen bara gjorde någon annan lite ledsen eller sur osv. Jag funderade på om jag bara skulle skriva "jag såg en tjej med blått hår och Slytherin-halsduk!" och vara glad och så som vanligt. Men nu orkar jag inte skjuta undan min sorg och ilska även om jag kanske inte borde skriva det här för då sprids det kanske, att andra mår lite dåligt över att jag mår dåligt. Eller att folk mår dåligt över sexism osv. Men ♥ ♥ ♥ jag älskar er mugglisar och jag har så mycket mer att skriva men jag orkar inte. Och dessutom så är det inte så intressant för er men jag vet att ni ändå kommer svara med hjärtan och snälla texter. Så tack. ♥

(Jag älskar dig E, jag älskar dig M, jag älskar dig F, jag älskar dig S ♥ Ni är dumma och elaka men ändå jätte jätte jätte snälla och jag älskar er även om jag bråkar med två av er. Förlåt för att jag sa lite elaka saker om er i texten.)