Någonstans i Sverige

"Cancer?" sa Karl-Fredrik med ett dött tonfall och stirrade rakt fram. Alla dog väl i det? Inte fanns det hopp. Karl-Fredriks hela värld kändes som den höll på att vittra sönder och hade han inte suttit hade han ramlat ihop.
"Så behandling? Blir han kvar här?" frågade Karl-Fredrik och försökte få rösten stadig och lugn för Aarons skull.
En dörr slog i allt för hårt och Karl-Fredrik som förr kröp ihop i skydd från bomberna, blundade och höll krampaktigt för öronen. Magnus som var närmast försökte lugna ner den uppskrämda Karl-Fredrik, jo han var ju ett bra och lugnt stöd för Aaron nu, Karl-Fredrik hatade sig själv för det.

Aaron kunde knappt förstå det, ville väl inte ta in riktigt att det var cancer. Även om han försökte tänka som läkaren sade, att det fanns något att behandla nu vilket var bättre än tidigare, så var det svårt. Att dessutom höra hur Karl-Fredrik reagerade gjorde det på något vis ännu svårare, för det stärkte hans farhågor att han faktiskt skulle lämna dem - man hörde ju en massa som dog i cancer, men så gott som ingen som överlevde väl?
"Ja. Men vi vet inte hur aggresiv ännu, förhoppningsvis har den inte spridit sig och så kan vi lyckas operera bort den om cirka en månad." förklarade läkaren, även om det inte lugnade Aaron mycket - men det hade ju iallafall en plan nu.
"Nej, han blir kvar i ett par dagar bara nu så vi ser att han får ner febern och blir mer stabil, men själva behandlingen löser sig med medicinering hemma. Men då räknar jag förstås med att han bor där ni kan ha koll på honom, helst inte själv." förklarade han, något liknande idag kunde mycket väl hända igen och då skulle han helst inte bo själv.
Aaron ville så gärna gå fram till Karl-Fredrik då han reagerade sådär igen, men han var fortfarande helt slut och skulle inte ens ha orken till att ta sig ur sängen på egen hand för tillfället. Men också läkaren hade ju lagt märke till det och reagerat lite, genast dragit uppmärksamheten mer ditåt.
"Är du okej?" frågade han först, tänkte dock försöka fråga lite mer om det.

"Vi kan se efter honom, vi bor i samma hus." sa Karl-Fredrik något svävande, för att säga att de delade bädd var för stor risk.
Karl-Fredrik svor innombords då han återvände till medvetandet och låg på knä på golvet med en läkare över sig. Det var inte meningen att ta uppmärksamheten från Aaron. Han själv överlevde ju i alla fall.
"Det är okej." mumlade Karl-Fredrik och satte sig upp på darrande ben.
"Nyss hemkommen från Vietnamkriget." upplyste Magnus vilket Karl-Fredrik inte alls såg viktigt att upplysa då de skulle fokusera på Aaron.
"Men det ör bra nu, ingen fara." sa Karl-Fredrik och pressade fram ett leende som inte övertygade någon.

Läkaren nickade lite, han hade ju fått höra lite ifrån Aaron men förstod också att han kanske inte avslöjade det i första taget.
"Jag har förstått det." log han vänligt, hade ju själv inget emot det. Visserligen hade han sjukskrivit Aaron med det som anledning på pappret - men det var helt enkelt för att försäkringsbolaget inte gav honom någon sjukpenning annars när dem inte visste vad felet var, annars var han en av de som försökte få bort sjukdomsstämpeln.
"Om du har varit där, är det inte så konstigt om du inte är okej. Du hade kunnat få hjälp här om du vill?" föreslog han.

Karl-Fredrik såg mellan Aaron och läkaren och insåg att han visste. Visste och inte hade något emot det? Det var ovanligt. Han såg på Magnus som också såg förvånad ut, det var inget de hade hört om förr.
"Jag vill att vi fokuserar på Aaron nu, han behöver hjälp." sa Karl-Fredrik avvärjande och Magnus skakade på huvudet.
"Det ena utesluter ju inte det andra, idiot." muttrade Magnus och Karl-Fredrik nickade slutligen, mest för Aarons skull. Han visste att det var detta Aaron ville, dessutom var han inte till gott stöd vid det skick han var nu.

Aaron var väldigt lättad över att han till sist gick med på det, för han var övertygad om att det kunde behövas. Vad som helst som kunde göra det lättare För Karl-Fredrik, för han var väldigt orolig trots sitt egna tillstånd.
"Det hade varit hur bra som helst om du hjälpte honom." tackade Aaron läkaren som nickade lite emot honom.
"Självklart. Vi ordnar med en tid när vi går härifrån sen." försäkrade han dem.

Karl-Fredrik besökte Aaron så ofta han kunde och orkade komma upp ur sängen. Vissa gånger kändes det inte ens som om han visste var han var och bara dök upp på platser vilket var oroande.
Han hade varit på sin första undersökning och gick genom korridorerna till Aarons avdelning.
"Hej." sa han lågt och satte sig vid hans säng.
"Hur är det?" frågar han och stryker honom över håret.
"Jag var på undersökning idag." fortsätter han och lägger sig försiktigt vid Aaron även fast han egentligen inte fick.
"De kallar det granatchock, krigsneuros eller krigsutmattning. Betyder väl mest att min hjärna inte klarar av sådant och att jag är svag." mumlade han, vilket han kände. Han borde inte vara såhär när Aaron behövde honom som mest.

Aaron hatade att ligga inne på sjukhuset. Hatade att på något vis vara utlämnad hit, att tappa kontrollen lite på något vis. Även om han väl var i bra händer här med läkarna. Men han längtade hem till Karl-Fredrik och kollektivet, till alla där - han hade väl kommit de andra ännu närmare medans dem hjälpt honom med allt det här.
Därför var varje besök, särskilt ifrån Karl-Fredrik, guld värt. Samtidigt så var han också orolig för honom, hur han egentligen mådde - men förhoppningsvis skulle han nu få den hjälp han behövde.
"Hej. Sådär." sade han uppriktigt, skulle ljuga om han försökte påstå att det var bra - han mådde nästan ständigt illa och hade ont. Han lade sig försiktigt närmare honom och lyssnade nyfiket då han sade sig ha varit på undersökning.
"Du är inte svag, du är en av de starkaste personerna jag känner. Vad kan dem göra åt det?" frågade han oroligt.

Karl-Fredrik nickade för han förstod att det inte var bra. Men nu var han under uppsikt hela tiden och det var lugnande. Han drog sakta in hans doft och luktade honom i nacken.
”Jag känner mig inte stark. Vissa stunder är jag helt borta och när jag kommer till medvetande är jag på ett helt annat ställe och vet inte hur jag kom dit.” berättar han lågt och sluter lätt ögonen.
”Jag har fått medicin så jag kan sova. Sen samtalsterapi.” han suckade, hade ingen lust att tala om det med någon alls, han ville inte rota i det bara glömma.
”Jag längtar tills du kommer hem, även om det är skönt att de har dig överuppsikt.” säger han mjukt.

Det var hemskt att höra om hur han mådde så, för visserligen var han själv dålig men han kände sig fullständigt maktlös nu, ville så gärna hjälpa honom men hade ju ingen aning om hur.
"Det är bra att du får prata med någon som kan." sade han hoppades innerligt att det skulle hjälpa honom. Att något skulle göra det. Att dessutom höra att han inte längre skulle behöva supa för att somna var en stor lättnad, både för hans skull men också för sin egen lite. Han kunde inte med att säga det när han mådde så annars, men han hatade det av den enkla anledningen att det drog tillbaka så mycket minnen och ångest.
"Jag längtar också tills jag får komma hem igen." log han mjukt, det var illa nog att behöva bli sams med tanken att han hade cancer utan att dessutom vara fast här inne.