PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade tappat medvetandet nästan bara sekunder efter att han fallit ihop, vilket fått Matthew ännu mer orolig. Men han var ändå tacksam över att Benjamin också kommit dit, för att slippa vara själv med brodern i det skicket. Det kändes visserligen som en evighet, men till sist kom ambulansen och efter att ha förklarat sig vara hans bror så fick han genast lov att åka med i ambulansen.
Men tydligen fick inte Benjamin samma ynnest, vilket var helt åt skogen enligt Matthew. Han gick snabbt ditåt och gick mot Benjamin.
"Han är en nära vän, han behöver med", sade han till polisen som suckade lite men nickade, varpå Matthew till sist andades ut. Tack och lov. Han skulle inte behöva bli nekad att åka med, även om han inte ville berätta vem han var egentligen. Han vände blicken till honom, kunde bara tänka sig hur jobbigt det måste vara.
"Kom", sade han och gick mot ambulansen igen, hoppades verkligen innerligt att det skulle gå bra.

Benjamin övervägde att ta sig loss med våld och tvinga sig in i ambulansen när killen som varit där tidigare kom fram. Han såg på honom och såg att han och Zach liknade varandra. Det måste vara brodern. Matthew.
Han nickade sakta över att han tänkt såpass mycket på honom att han faktiskt ordnat så han fick åka med i ambulansen. När han började gå mot ambulansen så gick Benjamin snabbt efter och var snart inne i den och såg på Zach med förfärad blick men han kunde uppfatta ordet kritiskt tillstånd, stabil nu.
När alla var inne i ambulansen så stängdes dörrarna och de åkte iväg.

Benjamin ansåg att de åkte för sakta, att alla andra som befann sig på vägen borde sluta vara på vägen så att de bara kunde åka raka vägen. Det var skrämmande att se honom såhär och han ville helst av allt bara hålla om honom så han skulle veta att han var där. Men ambulanspersonalen verkade vara upptagna med att hela tiden vara runt honom och ordna med saker så han behöll sina händer för sig själv.
Efter en egentligen ganska kort stund var de framme vid sjukhuset men det hade känts som timmar och personalen kastade sig ut och bar ut honom för att ta honom till operation. Det var i alla fall vad han trodde att han hörde innan han själv tog sig ut ur ambulansen och gick med snabba steg mot sjukhuset. Han behövde vara där.
Han behövde prata med brodern men han hade inte riktigt tid. Inte än.
Snart satt han i väntrummet och stirrade mot personalen som kom och gick. När skulle någon komma och berätta hur det gick för Zach? Att någon brutit ett ben kändes inte alls viktigt. Zach kunde mycket väl vara döende.

Under flera tillfällen hade han gått in till det lilla kapellet som fanns och bett för allt i världen om att Zacharias skulle bli bra igen men fortfarande inga nyheter. Så han satt i väntrummet. Tyst. Stilla och bara väntade.

Zacharias själv hade dem snabbt fått iväg på operation, vilken verkligen drog ut på tiden - flera av huggen hade träffat riktigt illa, och under den första tiden var läget väldigt kritiskt. Men under tiden operationen fortgick, desto mer stabilt blev läget och desto säkrare. Det gick flera timmar innan en läkare till sist kom ut i väntrummet där Matthew och Benjamin satt.

Matthew hade varit halvt utom sig av oro, han stod knappt ut med tanken på ifall han skulle förlora sin bror. Han hade snabbt förstått att den andre måste vara Benjamin även om de aldrig mötts förut, vem annars skulle vara så orolig för Zach? Även om han skulle ha pratat med honom så hade han tankarna helt och fullt på Zach. Och när läkaren kom fram till honom var han genast uppe på benen och såg oroligt på honom, kunde inte tyda ifall det var bra eller dåligt utifrån hans min.
"Operationen gick bra, läget var väldigt kritiskt när han kom men han kommer klara sig med några ärr bara vad det ser ut som nu. Några av huggen hade hamnat illa, men såvida han bara tar det lugnt det närmsta är det ingen fara. Han kommer dock självklart få stanna här lite så vi ser att allt fortsätter åt samma håll. Han håller på att vakna nu", sade han vänligt och Matthew andades lättat ut. Äntligen.
"Tack. Kan vi träffa honom?", frågade han och läkaren nickade lite.
"Ja, fast det är bäst om bara en av er går in först", sade han vänligt varpå Matthew nickade tacksamt och såg på Benjamin.
"Gå in du om du vill. Han behöver nog dig mer än mig just nu", sade han uppriktigt.

Benjamin hade även han rest sig upp med snabb rörelse när läkaren kommit fram och lyssnat på vad han hade att säga. Hela hans kropp slappnade av när läkaren berättade att han skulle klara sig.
Det var det bästa han någonsin hört i hela sitt liv.
Att han höll på att vakna. Han ville springa in på rummet och förklara vad han kände. Men han stod stilla eftersom hans bror var här. Det vore respektlöst.
Han såg upp på Matthew när han sa att han fick gå in.
"Okej. " Sa han lågt och började gå.
"Tack." Fick han fram innan han gick in till stället där Zacharias låg. Väl innanför dörrarna så halvsprang han fram och satte sig på en stol och tog hans hand försiktigt.
" Åh Zacharias. "Viskade han och kramade handen försiktigt.
"Jag är så ledsen. Jag borde ha förklarat. Jag var så rädd. " Viskade han och såg mot honom, osäker på om han var vaken än men han tänkte att han behövde säga detta gång på gång för att verkligen förklara.
"Jag älskar dig också. Jag älskar dig så mycket. "Viskade han och pussade honom lätt på handryggen.

Zacharias skulle i vanliga fall nog inte riktigt velat att Benjamin skulle se honom på det här viset, så svag med en mängd sladdar och slangar anslutna till sig och riktigt blek om nosen efter allting. Men samtidigt fanns det inte heller någon han hellre hade hos sig vid ett sånt här tillfälle. Först när han kom in och pratade har han inte helt med riktigt, han hörde svagt att någon pratade med honom och då han kände igen Benjamins röst kramade han svagt hans hand. Och kanske var det vad som fick honom att kämpa lite extra för att vakna snabbare, vetskapen om att han var där trots det som hänt. Kort efteråt slog han nästintill sömnigt upp ögonen, såg sig trött omkring och förstod rätt snabbt var han var nånstans. Blicken fastnade på Benjamin. Han var här. Men varför? Att han var där innebar ett stort stöd för Zach, men han var lite osäker efter att ha blivit sårad på gatan innan.
"Benjamin?", fick han fram.

Benjamin kände den svaga kramen om hans hand och han stirrade intensivt mot Zach och såg honom snart öppna ögonen. Och lättnaden var obeskrivlig.
" Schyy. "Viskade han och la sina fingrar försiktigt över hans läppar.
"Prata inte. Ansträng dig inte. " Viskade han oroligt och såg på honom.
"Jag är här. " Sa han och smekte honom försiktigt över kinden.
"Jag älskar dig Zacharias. Jag älskar dig så mycket. " Sa han och såg på honom. "Jag är ledsen att jag inte sa det direkt. Men jag var på väg tillbaka till dig för att berätta det. För att förklara när jag hittade dig. " Viskade han oroligt.
Lutade sig fram och gav honom en lätt puss på pannan.
"Du har varit inne på operation." Sa han allvarligt och flyttade undan sina fingrar från hans läppar. Att han var vaken. Att han fanns här. Att han skulle bli bra igen betydde allting för honom. Tanken på att han kanske skulle kunnat dött ikväll är den värsta tanken han någonsin haft.

Bara det att han var där betydde i sig otroligt mycket för Zacharias. Det här var en miljö han hatade, och han hatade att vara så hjälplös. Men med Benjamin där kände han sig på nåt vis omhändertagen och trygg, vilket var en helt ny känsla. Och riktigt bra. Kanske var det inte så illa ändå. Och hans ord fick honom att le, för hur gärna hade han inte velat höra de där tre orden - och att höra dem kändes otroligt bra. Han hade tusen frågor som krävde svar, men dem kunde vänta.
"Tack", sade han tyst bara.

Benjamin såg på honom och höll i hans ena hand, som för att säkerställa att han verkligen var där och att han inte skulle försvinna.
"Du kommer bli bra igen. Du kommer få några ärr. Men du måste vila mycket. " Sa han lågt och såg på honom.
Att se honom såhär, var mycket bättre än att se han blodig som då men det var fortfarande inte bra. Han ville trolla bort alla slangar annat, sjukhusmiljön. Han ville spola tillbaka tiden till tidigare ikväll och svarat på hans ord, uppehållit honom längre för att kanske bara kanske säkerställa att detta aldrig någonsin skulle ha hänt.
"Så din bror är här. Ska jag be honom komma in?" Sa han tyst och såg på honom. La försiktigt rätt hans täcke med ena handen.
Han beslutade att självklart skulle han gå härifrån när hans familj var här inne men annars skulle han inte lämna hans sida. Han kunde inte.
Det var som om för tillfället var hans enda mening med livet att ta hand om Zacharias och stanna vid hans sida. Stötta honom. Uppmuntra honom och ge honom all styrka han behövde för att bli helt frisk.

Zacharias kunde kanske ändå vänja sig vid att ha Benjamin hos sig på det här viset, för det viset hur han så tydligt verkade bry sig fick honom alldeles varm om hjärtat. Och han var otroligt lycklig över att ha trott fel tidigare, att han faktiskt älskade honom iallafall. Och det fanns ingen han hellre önskade var där, för han var den som nog stöttat honom allra mest - åtminstone visat det mest - och det betydde mycket. Han var nog den första som ens visat att han brytt sig så om Zach. Han log litet mot honom, kramade lätt hans hand innan han nickade lätt.
"Men du behöver inte gå för det", bad han tyst, för han ville inte att han skulle försvinna ifrån honom ens för en stund. Plus att det var bara hans bror, som han litade på inte skulle säga något om att Benjamin varit där eller något i den stilen.

Benjamin såg på honom och nickade sakta. Pussade honom på handen som han höll i och gav honom ett litet leende på läpparna.
"Jag ska ingenstans." Sa han ärligt och satte sig lite mer bekvämt på stolen.
Han antog att brodern snart skulle komma in annars fick han hämta honom men han var väldigt motvillig över att lämna stolen han satt på- att lämna Zacharias.
Han såg sig lite om i rummet för att sekunden senare titta snabbt tillbaka när något pep till.
Han visste inte vad det var men han såg på Zach med oroliga ögon. Han såg ut precis som förut. Han beslutade där och då att han inte ens kunde titta bort ifall något skulle hända under tiden.
"Älskade du. "Mumlade han och såg på honom, han hade insett att första gången han sagt det till honom hade som en stor sten lyfts bort från honom och han kände sig lättare. Och han visste att de tre små orden med så stor innebörd aldrig skulle sluta att vara sanna och han skulle aldrig tröttna på att säga dem.