Not what I wanted [PRS]

En mycket bra fråga faktiskt. Hur hade Joshua lyckats infiltrera Zihaos hjärta på så pass kort tid? Det hade ju hänt på mindre än ett dygn, på några sekunder. Han måste ju ha gjort någonting under gårdagens kväll som fått sjuttonåringen att totalt smälta samman. Hjärtat var en sörja, hjärnan var en sörja, allting kändes som en stor jävla smet. Han kliade sig själv i nacken och vek undan med blicken, nu när även Joshua gjort det. Ögonlocken slöts och en liten, otydbar, suck rymde honom.
”Jag vet inte..men dina kinder är så puffiga och jag vill typ..” Zihao tystnade och torkade genast ansiktet mot fönsterrutan istället. Kinderna hade blivit rosiga, på gränsen till röda och öronen likaså. Vad hade han precis varit påväg att yttra? Någonting korkat och förbjudet var det i alla fall, det hade nog alla uppfattat vid det laget.
”Du gillar det nu, men vänta tills han ger dig sliskiga pussar och vill sova i samma säng som dig”, muttrade Weimin från framsätet, där han glidit ner med armarna i kors. Var hans ens stor nog att sitta där? Jo, jo det var han väl.
”Äh, sluta”, protesterade den mellersta brodern och slog sig själv löst över de brännheta kinderna.
”Vadå? Det är ju precis vad som kommer hända”, envisades fjortonåringen med stora ögon.
”Det är det inte alls! Jag har faktiskt lite självkontroll, din lilla fis”, bet Zihao tillbaka och ruskade därefter på huvudet. ”Klart jag inte kommer slita huvudet av katten, idiot. Jag gillar katter..och alla andra djur för den delen”, avslutade han tyst och sträckte sig efter den lilla kissemissen. ”Så om du nu vill slippa henne, visst. Jag kan ta henne.” Helt ärligt hade han gärna snott alla tre katter och hunden. I alla fall om de varit enbart Samuels.
”Uppmuntra honom inte, snälla”, stönade Yaosu. ”Någon gång kommer han säkert få för sig att faktiskt slita av någons huvud om vi fortsätter prata om det.” Bara en liten, liten gnutta orolig.

Jösses, bilen var verkligen fylld med en massa gräl och röster som går in i varandra, det är nästan jobbigt för Joshua och hans klaustrofobi. Att vara ihoptrucken mellan två personer som avskyr varandra, en person han har en liten förälskelse i och röster som borrar in sig i öronen. Han skulle behöva hörlurarna nu, ta det lite lugnt, luta huvudet mot Samuels axel och somna en kort stund. Zihaos små komplimanger gör det däremot omöjligt, hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen medan kinderna blir på något sätt lite mer röda. Han tillåter sig däremot att luta sitt huvud mot storebroderns axel, och Samuel låter sitt egna huvud vila mot hans. Gos. Än en gång de puffiga kinderna, om Joshua inte haft dem hade nog ingen stannat kvar. Det är väl det som attraherar folk, att få klämma på gosiga kinder.
”Jag menade inte att jag gillar det, bara att jag föredrar sliskiga pussar över ja.. andra saker.” Att börja snacka om hårda slag och elaka ord i en bil med tre stycken Huaze syskon låter inte som en särskilt bra ide. Men det är sanningen. Även om det är aningen obehagligt att ha någon klängande på sig så känns det bättre än brutna ben och sårande ord. Kanske de två andra Huaze syskonen inte förstår vad han menar, men de borde väl ha sätt hur Zihao bettet sig förut, eller hur? Ja…det måste de ha gjort.
”Jag menade inte katten dumskalle! Jag pratade om Umbridge,” skjuter Samuel ifrån sig och sträcker sig efter Lucy som nyss blivit kidnappad av en stygg stor varg. Det kommer han inte låta inträffa. ”Lucy är off the table.” De blängande ögonen stannar en stund på Zihao innan han fiskar upp den tjocka lilla katten i sin famn. ”Ta Cissi om du ska ha någon.”
”Inte en chans!” Protesterar Joshua som vaknat från sin lilla dvala. Visst får Zihao gosa med henne, men ta henne ifrån honom? Aldrig. Cissi är ju den enda vännen som stannat kvar och lyssnat på allting, hur tragiskt nu det än må låta.

Alla i bilen visste nog vad Joshua menade när han refererade till andra saker. Både Yaosu och Weimin hade läxat upp honom ett ganska stort antal gånger när det kom till terroriseringen av Joshua Lewis, främst Yaosu. Självfallet hade de råkat se ett och ett annat slag som sjuttonåringen delat ut till den yngre, bevittnat alla knuffar och slag som fyrat iväg likt raketer.
Zihao drog upp benen under sig och vilade hakan i handen. Armbågen var lutad mot kanten vid fönstret och ögonen riktade mot skogen som susade förbi därute. För bara någon dag sedan hade han inte tänkt två gånger på saken, men nu skämdes han alldeles förfärligt. Det gjorde liksom ont i hjärtat och han hade god lust att öppna dörren och kasta sig ut bland träden, kanske slå på en sten eller liknande. Åh, det var en fin tanke. Kanske han borde börja tortera sig själv efter allt hemskt han utsatt stackars Joshua för. Nu var han inte den enda, men det var trots allt han som börjat, tagit det första steget. Fan. Ögonen blev alldeles blanka och snart rann några tårar nerför de bleka kinderna. Grät han nu också? Från ingenstans? Tydligen. Ansiktet vändes mot fönstret igen, efter att Samuel knyckt tillbaka kissemissen. Okej, Zihao vad tydligen riktigt jävla korkad. Hur dum får man vara? Han hade på riktigt trott att den jämnårige menat katten. Korkskalle.
”Åh”, mumlade han frånvarande och torkade hastigt bort tårarna. Lewis syskonen verkade som tur var hålla på med annat, så kanske de inte lagt märke till någonting. ”Förlåt, jag är lite borta antar jag”, fortsatte han tyst och började massera tinningarna.
”Håller däremot med”, inflikade Weimin plötsligt, för att få konversationen in på ett nytt spår. ”Alltså om det där med Umbridge, ingen hade blivit ledsen om Zihao slet huvudet av henne.”

Uppenbarligen hade orden som slingrat sig ur Joshua slagit hem hos Zihao. Det var verkligen inte meningen att göra honom upprörd, att ta upp något från det förflutna som sjuttonåringen ångrar sig över. Däremot finns det alltid i bakhuvudet på gryffindoreleven, förändringen i den andres beteende och vad det hela är grundad i, men även vad det kommer att leda till. Han borde inte ha öppnat munnen, han borde ha hållit det för sig själv. Det blir bara värre när Joshua sneglar mot den andre. Han är snabb med att notera hur tårar slingrar sig ner över de skarpa kinderna. Han känner hur en klump bygger upp sig i halsen och magen. Det blir svårt för honom att andas utan att känna skuld, även om han kanske inte riktigt har anledning till att ha det.. hur som helst får den fulla hjärnan backa undan, Joshua kan inte kontrollera sig själv med förnuft i en stund som denna, hjärtat tar tag och klamrar sig fast vid allt som han kunnat ha gjort bättre. Ett bittert litet leende glider upp över läpparna när han bär upp Cissi ur knät. Hon hade legat så bekvämt där, och hon hade hållit Joshuas ben varma, men nu är det nog någon annan som behöver hennes lura mer än honom.
”Här, hon gillar dig.” Viskar Joshua och släpper ner den tjocka kissen i knäet på Zihao. "Förlåt, jag borde inte ha tagit upp det.. hur är det med dig?” Dum, värdelös fråga. Joshua är säkert den sista personen som slytherineleven vill prata med om det där, men han kunde inte undgå att fråga.
”Ministern skulle få en ny syndabock, han skulle säkert stänga ner Hogwarts på direkten.” Jo, på närmare eftertanke kanske det inte var den bästa idéen som Samuel haft. Nu skulle han inte ha något emot att slippa Zihao, men att stänga Hogwarts.. nej, inte förrän han och Joshua lämnat skolan. Sen så, då är han öppen för allt.

Det dröjde en halv evighet innan orden sjönk in för Zihao. Han kunde verkligen inte förstå varför Joshua ens brydde sig, varför han frågade när det egentligen handlade om hur mycket tortyr sjuttonåringen släpat den andra genom. Hur kunde han ens få för sig att ställa en sådan fråga? Det var vansinnigt och bara fel, grovt fel.
”Hur är det med mig? Är du dum eller?” Morrade slytherinaren och stirrade blankt på den andre, även om händerna febrilt börjat pillade med Cissis mjuka päls. ”Du kan inte ställa en fråga, Joshua. Speciellt eftersom jag inte förtjänar den ett dugg!” Fortsatte han och tog ett djupt andetag. Seså, lugna ner dog nu. Han tänker säkert inte så. Nej, nej, han är alldeles för snäll och godhjärtat för att förstå vad det är du ens snackar om.
”Zihao”, avbröt Yaosu tvärt och slängde en varnande blick i backspegeln. Båda Huaze bröderna i framsätet blev en aning oroliga över sjuttonåringen och hans evinnerliga morranden. Det hände lite då och då att denne tappade sig själv fullständigt såhär under fullmånesdagar. Humörsvängningarna var verkligen allt annat än roliga att hantera och det fanns alltid en liten risk art han skulle få en såndär förbjuden panikattack. Inte för att det inte var okej att drabbas av en sån, men i Zihaos fall var de ingenting annat än läskiga. Han kämpade emot det hela så mycket att det tog över istället och tvingade honom ner på knäna.
”Vadå? Får jag inte säga någonting helt plötsligt? Är allt jag säger så förbaskat fel?” Gormade slytherinaren och blev med ens väldigt rak i ryggen, ryckte till så pass att katten verkade få nog. Hon gav honom en anklagande blick och skuttade tillbaka till Joshua. Lukten av varg och beteendet var inte direkt katters grej, speciellt inte när vargen ifråga höll på att explodera av känslor och började lukta som ett hundskrälle. Nej, usch och fy.
”Det var inte det jag sa!” Utbrast Yaosu och saktade in bilen. ”Weimin, sätt dig bak så får Zihao sitta fram”, fortsatte han uppgivet och lade i friläget. ”Seså, rör på påkarna, annars kommer vi definitivt bli sena.” Pinsamt.

Kan han inte ställa en fråga? Ögonbrynen rynkar ihop sig och blicken glider ner mot Cissi som skuttat tillbaka till hans lilla, men välkomnande famn.
”Det gör du visst,” protesterar han, men mer än så tänker han inte försöka. Tro det eller ej, men Joshua skulle inte påbörja en konversation med någon, eller fråga om personen är okej om denna person är uppriktigt elak. Han har länge varit rädd för Zihao, men under det senaste dygnet har han fått lite förståelse för slytherineleven. Inte sättet han bettet sig gentemot sextonåringen, ruttet beteende är endast ruttet och inget annat, men han har fått förståelse i vart det kommit ifrån. Inte varför just mot Joshua, utan bara det elaka beteendet. Om han skulle ha sätt ZIhao gråta i korridoren, då hade han frågat om han var okej. Om han skulle se Voldemort gråta i korridoren, ja då slänger han iväg en besvärjelse. Det finns en gräns, Joshuas ömma, naiva hjärta går faktiskt inte med på allting. Om det är något som Joshua fått in i huvudet under det senaste dygnet, är det att Zihao förtjänar en andra chans, om han vill ha den. Mer än så kan han inte göra, orkar han inte göra. Även om han skulle vilja finnas där för Zihao när han i faktum vill bli av med honom, så orkar inte hjärtat med det. Han har stannat med folk som haft dåliga dagar, veckor och år, och han vill så gärna hjälpa till, men att vara den enda som försöker hålla i en relation.. det är energikrävande. Sjuttonåringen hade sagt att han ville bli vänner, men Joshua vet att han själv är fullkomligt inkapabel till att uppehålla relationer. Ibland blir han så desperat att han kryper fram till första bästa, och blir sårad på vägen. Endast för att han är van vid att han inte kan hålla kvar vid dem, ett självdestruktivt sätt. Minst sagt. Är alla dessa tankar förståeliga? Troligen inte.. sammanfattat ser han det positiva hos människor, men han orkar inte lägga energi på folk som inte är öppna för en förändring eller acceptans. Fortfarande helt jävla oklart.. ”Du förtjänar den visst, men om du inte vill ha den ska jag hålla tyst.” Så bra, klargör vad det är du menar. Oklart om det kommer fram, men så får det vara. Han är rätt dålig på att sätta ord på det han vill ha sagt ibland, särskilt i en sådan stressande miljö som denna. Joshua vänder sin uppmärksamhet mot Cissi igen, och bestämmer sig för att låta Zihao vara ifred. Vad annars kan han göra?

Bilen stod stilla, precis som allting annat. Förtjänade han den där andra chansen? Alltså den hade redan blivit erbjuden och han ville absolut gripa tag i den och aldrig släppa taget igen, men var det verkligen rätt? Rösterna inne i det redan proppfulla huvudet protesterade, tala noggrant om för sjuttonåringen att han inte alls var värd en ny chans efter alla hemskheter han utsatt Joshua för. Däremot ville hjärtat mer än gärna säga ja och vad lyssnade han främst på? Lyckligtvis hjärtat, efter magen såklart. Magen kom alltid först, hur dumt det än lät.
"Jag vill inte flytta på mig", knorrade Zihao till en början och gled ner längre på sätet, återigen med underläppen putande och rynkade ögonbryn. Tårarna slingrade sig fortfarande ner längsmed de bleka kinderna - kinderna som nu fått en rosa nyans. Han kunde inte kontrollera det där och det verkade som om blodet absolut ville ta flykt till just kinderna. Och öronen. Och resten av ansiktet. Snart var hela Zihao röd som en tomat, från topp till tå.
"Betyder det att jag kan köra igen" Undrade den äldre och höjde menande på ett av de perfekta ögonbrynen. Som på beställning var nittonåringen återigen väldigt irriterad över hela situationen. Han kunde inte för sitt liv förstå sig på vad det var Zihao egentligen ville, vilket han i vanliga fall brukade kunna lista ut. Nåväl. Tvekande lade han i växeln igen och hjulen började lydigt rulla framåt igen.
"Joshua", fortsatte slytherinaren ynkligt, utan att ens ha lagt märke till den äldre broderns fråga. De mörkbruna ögonen var stora, glansiga och fick honom att se betydligt sötare ut än vad han egentligen var. Det var verkligen som om han var en varg klädd i fårskinn, då det verkligen kunde lura nästan vem som helst. Nu ville han förvisso inte lura sextonåringen, men men.
"Klart jag vill ha den, varför skulle jag inte vilja det?" Undrade han efter en sekunds betänketid. Han flyttade sig en smula närmare dne yngre, lutade ansiktet lite för nära gryffindorarens, innan han slingrade armarna om honom. Hm, humörsvängningar och kläng på samma gång? Fin blandning. "Tack", mumlade Zihao nästan ohörbart och snyftade till. En sak var i alla fall säker och det var att han aldrig tänkte göra det minsta ont mot Joshua Lewis någonsin igen. Aldrig.

Hela stämningen i den trånga bilen gör det nästan ännu svårare för Joshua att kunna tänka klart, eller andas för den delen. Det var hans egna fel, allt var hans fel.. som gjort stämningen så rutten, tyst och obehaglig. Någon privat konversation är i princip omöjlig att hålla med Zihao vid det här laget, då Samuel sitter spikrakt bredvid med öronens fokus på de två andra ungdomarna i baksätet. Yaosu och Weimin kanske är mer angelägna i att ge dem lite mer sluten egentid, de kanske inte sitter och försöker tjuvlyssna på allting, men det måste vara rätt svårt.. Det kommer inget annat ljud i bilen än från Joshua och Zihao, och kanske de små katterna. Det är liksom svårt att inte fånga in allt som sägs, även om man egentligen inte vill. Hur som helst tvingar gryffindoreleven att jaga bort de där funderingarna och fokusera på Zihao. De får lyssna hur mycket de vill, huvudsaken är att få de där tårarna att sluta rinna och få ett litet leende sprida sig över den bleka huden. Nu när sjuttonåringen sjunkit ner i sitt säte blir längden inte ett lika stort problem, Joshua kan se honom i ögonen utan att behöva vrida upp huvudet en massa. Skönt, för om han skulle sitta med huvudet på det sättet skulle han bara få nackspärr. Inte roligt, aj, aj, aj.
”Jag vet inte, det verkade inte som att du ville det..” Försöker sextonåringen att förklara. Det kommer liksom per automatik, om någon kallar honom dum och höjer rösten tar han det som att de inte vill ha något med honom att göra. Eller ja, om det inte är på skämt. Men han hade haft fel, och det känns rätt skönt. Att Zihao inte pratat en massa strunt det senaste dygnet, och kanske, bara kanske, inte driver med honom. Om han gjort det skulle nog tårarna aldrig ha kommit fram, eller så är han bara väldigt duktig på att spela teater. Strunt samma, Joshua behöver fokusera på konversationen i nuet, och inte vad som kanske kommer hända när de stiger ut tåget. Sjuttonåringens nu stora ögon och tårar som rinner över kinderna gör det lite lättare att fokusera på honom och endast honom i en stund. Jösses, Zihaos ansiktsuttryck kan verkligen förändras drastiskt från 0 till 100 på en sekund. Vanligtvis brukar det göra det lättare för Joshua att läsa av människor, men med tanke på deras historia.. naej, det är definitivt inte lika lätt. Sen blir det en kram på det. Joshuas egna ögon blir dubbelt så stora och det tar en liten stund för honom att förstå vem det är som klänger på honom, och vem det är han försöker trösta.
”Det är ingenting att tacka för,” viskar Joshua tillbaka med ett magert leende på läpparna, medan händerna slingrar sig runt Zihao för att klänga lite tillbaka. Jepp, nu är det kört. Om Zihao drivit med honom hela tiden så har han vid det här laget en massa information som skolans elever skulle vilja höra om. Klängig, naiv Joshua. Usch.

Fast enligt Zihao så var det faktiskt någonting att tacka för. Det fanns nog inte många som valde att ge personer som gjort en så illa en andra chans. Speciellt inte med tanke på allt skot som Zihao utsatt Joshua för under åren. Inte efter alla gånger han knuffat in den yngre i någon enslig korridor, slagit till honom och betett som ett totalt, jävla as.
”Jag tycker visst att det är någonting att tacka för!” Protesterade sjuttonåringen och slappnade så sakteliga av i kroppen, med hakan vilandes mot den andres taniga axel. Sedan lutade han sig tillbaka en aning, ögonen fortfarande stora som två tefat och glansiga. Varför kände han sig absolut tvungen att hålla på sådär just där och då? De var fem personer i bilen, den var typ proppfull och det var troligen inte speciellt svårt för resten av dem att tjuvlyssna till allt som sades. Nu kanske det inte kunde beskrivas som att tjuvlyssna, då Zihao mer än väl insåg att de inte ens behövde anstränga sig för att höra konversationen, men äsch. Kunde de inte typ sätta lock för öronen ett slag? Bara i någon minut eller så, det skulle hjälpt väldigt mycket.
Försiktigt placerade han händerna över de puffiga kinderna, kupade dem så småningom och betraktade Joshua stillsamt. Samuel skulle säkert slå till den jämnårige förr eller senare. Men det spelade ingen roll för sjuttonåringen, han sket faktiskt i om den andres bror fick nog. Och därmed, med den beslutsamheten pumpandes i blodet, lutade han sig ännu en gång närmare Joshua, placerade de torra läpparna tätt intill örat på honom.
”Jag tror att jag tycker om dig”, viskade han, rösten lätt skakig. Tårarna föll ner mot Joshua, efter att de runnit nerför kinderna och vidare mot hakan. Det var okej, eller hur? De var ju inte direkt gjorda av frätande syra eller så. ”Och helt ärligt”, fortsatte Zihao tyst och lät läpparna snudda vid örat. ”Så vet jag inte vad jag ska göra åt saken.” Tystnaden lade sig därefter och sjuttonåringen stirrade plötsligt väldigt blankt framför sig. Vad hade han just sagt? Nej, nej, nej, nej. Fan. Hur hade han tänkt nu? Ah, han hade nog inte tänkt alls, right? Paniken började med ens sprida sig genom kroppen och svettningarna blev värre för varje sekund som passerade. Helvete. Hjärnan var minst sagt överhettad och snart resulterade det i en såndär kortslutning. Sjuttonåringen brukade få sådana några gånger om året och dagen till ära var en av dem.
”Zihao svimmade igen”, konstaterade Weimin, som vänt sig om i sätet och stirrade mot sin äldre bror. Jodå, han hade svimmat, rakt på Joshua också.
”Vill du byta plats, Joshua?” Frågade Yaosu som följd på konstaterandet, däremot utan att sakta in på farten. De hade inte jättebra med tid, så därför var det tur för dem att London började närma sig - lagom tills dess att Zihao svimmat. Perfekt timing.

Flera gånger har Joshua fått höra hur han är alldeles för snäll och godtroende, med både positiva och negativa klanger. Om han varit lite snällare mot sig själv och inte rädd för att stå upp och hålla sig rak i ryggen framför alla andra, istället för att försöka ge folk som gjort honom illa andra chanser.. ja, då hade det varit lite lättare för Samuel. Han skulle inte behöva oroa sig över att någon jävla tönt skulle använda det där för snälla hjärtat och utnyttja det, bara för att det passar dem. Han har försökt diskutera det där med Joshua, och även om sextonåringen vet om att han blivit taskigt behandlad så har den dumma, värdelösa hjärnan fått för sig att det är precis vad han förtjänar. Om någon sviker honom, om någon slår honom, då har han gjort något för att uppriktigt förtjäna det. Det grundar väl sig i faderns tendenser att slå dem, han sa sådana gropord att de blivit inpräntade i huden, hjärtat och hjärnan på honom. Modern däremot ser det som en guldskatt, hon avskyr de där tankarna som finns i sin yngsta sons skalle, men hon är så glad att han fortfarande är snäll mot människor och inte tappat hoppet helt. Joshua själv vet inte riktigt hur han själv ska tänka om det, det är ett problem. Alla gånger han blivit utnyttjad har det skavt mer i tilitsproblemet och bara gjort det mycket värre, men han tror fortfarande att de allra flesta förtjänar en andra chans. Kanske det är vist, kanske det är dumheter och naivitet, vem vet. Alla dessa olika tankar gör det svårt att hitta ett svar på Zihaos påstående, men det behöver han inte, för sedan kommer något helt annat ut. Joshua hade nästan förväntat sig att ZIhap lutat sig närmre för att viska något hot, men vad fel han haft. Munnen faller öppen, kinderna blir illröda när han känner läpparna vid örat. Han kan uppriktigt sagt känna hur hjärtat dunkar hårt i varje liten del av kroppen, enda ner till lilltån. De små tårarna blöter ner regnkappan något ytterligare, och sextonåringen kan inte få ut ett litet endaste ord. Det är som att han förlorat talförmågan, blivit stum. Är det ett skämt? Försöker han driva med honom? Skämma ut honom? Även om kinderna är alldeles varma när Zihao kupar händerna om dem, så fryser hela kroppen. Han vet ju hur han känner för Yaosu.. och de är påväg att bli styvbröder.. varför säger han något sådant? Det är som ett hjärnan och hjärtat inte riktigt uppfattat det hela, för han kan inte göra mycket mer än att stirra ut genom fönstret, ut i regnet. Däremot blir det ett väldans liv på Samuel, som redan velat ge Zihao en käftsmäll så fort han rört de där små, puffiga kinderna.
”Det är klart han vill!” Utbrister Samuel och drar av sig sitt bälte. Oacceptabelt. Usch och fy. ”Putta bort Zihao och ta katterna så att jag kan byta plats med dig.” Den stränga, hårda rösten är vad som väcker Joshua från hans tankar. Hade alla hört det slytherineleven hade sagt? Han hade ju viskat, så de borde inte ha gjort det.. men kanske Samuel? Det är inte förrän nu som det slår honom att han har en avsvimmad, lång Zihao hängandes över sig. Hur hade han inte märkt det?
”Det är okej, det går fint,” protesterar han och ser bedjande på sin storebror, som efter en stunds stirrande glider ner i sätet igen. Händerna griper ett försiktigt tag om sjuttonåringens axlar, bara för att låta det bleka ansiktet vila i hans knä. Med ärmen på sin regnkappa börjar han dutta lite vatten på pannan.. precis som under gårdagen.