[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Inget är fel..förutom att du är så förbaskat perfekt”, stötte Natsume fram och höll ännu hårdare om den andres handleder, utan att kunna hindra sig själv. ”Jag vill bara..typ kasta mig över dig”, erkände han fortsättningsvis och ryckte till när benen i händerna fick för sig att byta plats och hålla på. Men trots detta kunde han inte uppbåda tillräckligt med styrka till att släppa Hideo. Det gick verkligen inte. Med andra ord satt tjugoåringen typ fast tills vidare, trots att det inte alls var vad nittonårongen egentligen ville. Förbaskat också.

Det hårda taget gör visserligen aningen ont, men Hideo orkar inte bry sig.. orden värmer så förbaskat mycket. Hur han kallar honom perfekt, hur han vill kasta sig över honom. Kotaro har inte sagt något liknande på väldigt länge, inget som får honom att känna sig älskad, välkommen. Allt Kotaro vill är att ligga, vara i ett förhållande endast med sina regler, och kunna vara med vem som helst annan.
"Tack," viskar han sanningsenligt och sträcker lite på halsen. Det är en rätt konstig situation de är i, rätt pinsamt att Hideo är alldeles naken under bubblorna, och Natsume under filten, men det hindrar honom inte. Även om den andre håller på att ändra skiftnad, så pressar Hideo sina läppar försiktigt mot hans, bara ett litet test. Och Gud vad det känns fint.

Hade Hideo helt tappat förståndet eller? Natsume spärrade upp ögonen och släppte greppet om den andres handleder i samma sekund som deras läppar fann kontakt med varandra. Åh, gud vad korkade de var - Hideo för att han ens fått för sig att kyssa Natsume när han befann sig i ett sådant stadium och Natsume för att han gladeligen besvarade kyssen. Inte bara det, utan han lyckades även på något sätt slänga armarna omkring den äldre och försvinna halvt ner i badkaret.
”Du inser att jag kommer bita dig förr eller senare va? Det är ett faktum”, mumlade han och spände ögonen i Hideo. ”Men du får fannskylla dig själv”, konstaterade han därefter och rätade på sig för att dra en darrande hand genom håret. ”Idiot.”

Hideo blinkar dumt,ja ibland kan han vara väldigt korkad för att vara så smart.. usch, nu har han gjort bort sig. Han är inte det minsta bättre än Kotaro, och att göra något sådant när Natsume mår så dåligt är fan inte acceptabelt.
"Förlåt, förlåt.." upprepar han skamset, nu besvarade ju nittonåringen kyssen, men han hade även kallat honom idiot. Åh, dumma hjärna.. dimma Hideo. Han lär sig aldrig. Vilket jävligt dåligt tillfälle din dumma fan. "Du skulle skifta, förlåt.."

”Jag s-ska inte, jag håller på. Men för all d-del, vi kan fortsätta med det vi nyss höll på med”, andades Natsume och lutade sig närmare Hideo igen, klämde fast dennes händer mot ändan av badkaret. Blicken var halvt manisk och de vassa tänderna hade redan hunnit bli ännu vassare. Det fanns alltså en risk att den här lilla sammanstötningen inte skulle sluta bra, men det var omöjligt för nittonårongen att resonera på det viset. Nu hade han ju liksom kommit åt det han ville ha, och han ville verkligen inte sluta i den stunden. Alltså, han ville rättare sagt aldrig sluta.

Åh Hideo, du har allt gjort bort dig nu. Kunde du inte ha väntat.. kysst Natsume precis innan han skiftat så att han inte hunnit säga något. Men när nittonåringen håller fast hans händer mot badkaret kan han inte direkt hålla sig själv i styr.. Även om de bara känt varandra i tolv timmar, och Hideo brukar inte vara så lättillgänglig.
"Du får bestämma." Mumlar han kluvet där han ligger mot den smala badet med en viss Natsume över sig. Kommer han att ångra sig?

”Du vill i-inte, eller hur?” Undrade Natsume och lutade sig ytterligare några centimeter närmare. ”Dina ögon är osäkra”, fortsatte han och sjönk ihop med axlarna, gled mot den andra sidan av karet med blicken riktad mot allt som inte var Hideo. ”Förlåt. Skrämmer jag dig?” Frågade han slutligen och kunde inte hålla sig från att skratta till. Jösses, nittonåringen var inte bättre än Kotaro när allt kom omkring. För han var tydligen precis likadan, med sina vidriga fasoner. Skillnaden var väl att han faktiskt kunnat hindra sig själv, vilket på sätt och vis var ett under.

"Natsume, sluta," försöker Hideo och sträcker lite på sin rygg, innan han följer den andres exempel och glider till andra sidan av badkaret. Nu är det hans tur att kupa kinderna, och sätta sig i grensle över Natsume.. närgången? Jodå, väldigt. "Jag känner väldigt starkt för dig, den enda osäkerheten är över att jag inte vet hur jag ska bete mig.. Har liksom förlorat en del självförtroende efter allt som hänt med Korato, förstår du?" Frågar han och stryker tummarna över den jämna huden, lutar sig lite närmare med en tung rodnad över sina egna kinder. "Du skrämmer mig inte, av någon underlig anledning."

Kunde Natsume verkligen lita fullt ut på den andres ord? Hideo hade ju haft någon slags tvistad teori om att nittonåringen bara stannade för att han tyckte synd om tjugoåringen, men tänk om det var tvärtom?
”Du behöver inte vara orolig över det där, för du är helt perfekt”, knorrade han buttert och stönade sedan till och lät de klobeklädda fingrarna gräva ner sig bland de svarta lockarna. Aj, aj, aj. Helvete, varför var det tvunget att hålla i sig på det fåt sättet? Han hade ingen lust att tappa varken talförmågan eller den mänskliga kroppen. Tyvärr hade han väl inget val, men önska kan man alltid göra.
”Hideo, det här går i-inte..jag k-kan inte”, viskade Natsume frustrerat och vände blicken upp mot den äldre.

Hideos hjärta sjunker långsamt, har han ens rätten att bli så besviken? Det är klart nittonåringen får bestämma det själv.
"Det är okej, jag förstår." Försäkrar han och glider långsamt bort från den andre, men bara efter att se till så att den andre inte sticker in naglarna i sin hud. Naglarna är tillräckligt vassa för det, förstår han nu. "Bara så att du vet, jag tycker att du är perfekt du också." Ja, det är sant. Under den korta tid han känt Natsume har han visat sig vara fullständigt perfekt. Hideo kramar om händerna innan han gömmer sitt ansikte i sina egna. Han har gjort bort sig totalt. "Tillåter du mig att klippa dina naglar sen? " Bara för att kunna prata om något annat.