Yehet och Kkaebsong [PRS]

Till en början förstod Zihao inte alls varför Joshua placerat handflatan över hans egen, men när han faktiskt betraktade händerna insåg han vad den yngre skrattat åt.
”Tycker du att storleksskillnaden är komisk eller? Tja..måste nog hålla med faktiskt”, erkände nittonåringen med ett litet skratt och fiskade, med nöd och näppe, upp kryckorna från golvet. ”Men det är nog bara för att dina händer är extremt små och mina raka motsatsen”, fortsatte han och travade ut genom dörren. ”Hm, fiol, piano och gitarr? Nu känner jag mig fan medelmåttig.” Tre instrument var ju helt klart mer imponerande än ett.

"Reta mig inte, är rätt lättroad." mumlar Joshua medan en rosa färg stryker sig över hans kinder. Jösses. Snabbt hjälper han nittonåringen att få tag på kryckorna, innan han håller dörrarna öppna för honom. Hur mycket kan klockan tyckas vara? Elva, tolv? Han är trött.. men har ingen större lust att gå upp i lägenheten. "Fast jag kan erkänna att jag inte är så duktig på gitarr, fiol och piano har jag spelat i över tio år, men gitarr är än en gång min brors förtjänst." Joshua tänder lamporna till rummet för att mötas av det stora pianot, hela rummet är fylld med instrument som de får låna och öva på. "Medelmåttig? Zihao, du har spelat piano i tretton år, du måste vara oerhört duktig på det."

”Bara för att man har gjort någonting väldigt länge betyder det inte att man är bra på det”, påpekade nittonåringen och satte sig ner vid pianot, som stod utställt i mitten av det hyfsat stora rummet. Försiktigt satte han sig ner på pallen och höll fram kryckorna mot Joshua. ”Behöver dem ju knappt, men äsch. Kan du ställa undan dem någonstans?” Bad han och log ett litet gullig, övertygande leende. Jodå, om Zihao fick för sig att vara söt och gullig så kunde han allt vara det. Det var bara att puta lite med underläppen och göra ögonen så stora som möjligt. Ytterst praktiskt när man ville någonting faktiskt. Nu kanske inte det här med kryckorna kunde räknas in i den kategorin riktigt, men sak samma. ”Vad vill du höra då? Välj någon av våra låtar så kan bi testa att sjunga tillsammans.”

Med rynkade ögonbryn tar Joshua upp kryckorna och ställer dem vid pianots känt.
"Säger du att du inte är duktig på att spela piano?" Frågar han mer för sig själv, nej han tror säkerligen att Zihao är väldigt duktig på instrumentet. Artonåringen slår sig ner bredvid den äldre på pallen medan han börjar fingra med noterna på en av låtarna, innan han ställer upp den. "Vad säger du om baby don't cry? Väldigt fin på piano.. ska vi spela tillsammans?"

Ett litet skratt undslapp Zihao och han skakade på huvudet.
”Nej, jag är inte dålig på att spela piano”, sade han roat och lät huvudet falla på sned. ”Om du spelar melodin så tar jag basen, låter det som en bra idé?” Föreslog han därefter och spred fingrarna över tangenterna. Det var alltid lika trevligt att sätta sig mer vid det fina pianot och klinka på tangenterna. Nu var det ju kanske inte direkt bara att klinka på dem, men men. Bara för att de behövde följa noter betydde det inte att det inte var trevligt. Kunde det någonsin vara jobbigt att sätta sif ner vid ett piano och spela? Nej, inte en chans.

Joshua biter sig i underläppen och nickar mot den äldre innan han sträcker ut på sina fingrar. Visserligen är de små, men de är snabba och väldigt behagliga vid pianot.
"Det låter fint fint." Svarat han, känner hur blicken på något sätt fastnat på Zihaos ansikte, han har inte riktigt lagt märke till hur stilig han är, eller ja, attraktiv. Dock tvingar han bort blicken och nickar än en gång för sig själv, och låter fingrarna stryka sig över tangenterna och melodin börjar, och börjar sjunga.

Zihao lät den yngre börja, med sången alltså. Med blicken fäst på tangenterna som händerna flög över, för att lägga till extra element och mättnad i låten, kunde han inte riktigt låta bli att le. Förut hade han inte ens haft någon lust att medge det, men Joshua sjöng väldigt, väldigt bra. Efter ytterligare några toner, började även nittonåringen med sången. Lustigt nog hade producenterna haft rätt, då deras röster verkligen smälte samman. Det var troligen som smält guld för öronen, rent metaforiskt sett. Samtidigt kunde han inte rikrigt låta bli att undra över vad alla andra skulle tycka. Däremot var det väl typ hundra procent säkert att de skulle tycka att det var bra.

När låten börjar gå mot sitt slut, spelar Joshua slutet på pianot med ett litet leende smygandes över de fylliga läpparna. Kanske det är lite konstigt, hur mycket deras röster passar ihop. Blicken glider upp mot Zihao, innan han ser ner mot pianot igen.
"De hade definitivt rätt," påpekar artonåringen och lägger ner pappret med noterna i mappen innan han långsamt ställer sig upp. Ja, producenterna och Mr Song har väldigt bra öron, som lagt märke till de två specifika rösterna. "Tycker du inte?"

”Ja, de hade rätt trots allt, även om jag avskyr att medge det”, mumlade Zihao och stirrade ner på sona fingrar ett slag, innan han sneglade mot Joshua. Jisses, skulle han någonsin vänja sig vid de där underbart puffiga kinderna? Eller stora ögonen? Nej, tyvärr skulle han nog inte det. ”Alltså jag menar inte att jag inte tycker om att våra röster låter bra tillsammans..gillar bara inte när de har rätt eftersom det är underhållande när de har fel”, förtydligade nittonåringen. ”Tror du att de andra kommer tycka att vi låter bra tillsammans?” Undrade han sedan och såg plötsligt lätt upphetsad ut. ”Hoppas det..”

Joshua kan inte hindra sig själv från att skratta till, tyst men ändå.
"Jag förstår, de kan vara roligt att de har fel när de är så angelägna att ha rätt." Påpekar artonåringen och lutar sig lite mot pianot, innan han sträcker fram kryckorna till den äldre. Att Zihao ser så upphetsad och exalterad ut, får Joshua att bli alldeles varm inombords. Ja, han älskar att se människor glada, friska och krya. Hans egna läppar spricker upp i ett leende, och han klappar försiktigt på nittonåringens kind. "Om de säger att de inte tycker det, så ljuger de för sig själva. Klart vi låter bra!"