prs yehet & kkaebsong

Joshua tittar stumt upp på den äldre eleven, känner hur Zihaos ord än en gång får kinderna att hetta upp. Han hade nästan lust att göra det, bara för att bevisa att han faktiskt kan, men bestämmer sig för att hålla sig. Istället låter han sig själv än en gång knuffa till den längre.
"Du kan alltid önska," muttrar Joshua som svar, låter blicken glida över maten på borden i stora salen. Sextonåringen har inte fått i sig någonting sen morgonen, och magen skriker efter mat. "Söt? Det tycker jag inte," benen för honom in mot salen, osäker på vart han ska ta vägen. Vännerna sitter längre bort vid Gryffindor bordet, men han känner inte riktigt för att säga hejdå till Zihao. Även om det vore mer än underligt om de satt och åt med varandra nu. "Vi ses väl någon annan gång i veckan antar jag?"

Zihaos ögon vandrade bort mot Gryffindors bord och sedan vidare mor Slytherins. Valet som defintivt alltid brukade vara självklart för honom var helt plötsligt inte det.
”Jag antar det”, mumlade han och klappade Joshua på axeln. Men innan de skildes åt, lutade han sig ner så att läpparna infann sig precis vid sextonåringens ena öra. ”Och jag önskar, ska du veta”, viskade han innan han hastigt rätade på sig igen. ”Ha en...angenäm måltid”, sade han med ett retsamt flin på läpparna och bugade sig lätt för att sedan skynda iväg mot Slytherin bordet innan Joshua hann säga någonting mer.

Även om det kändes allt annat än bra att skiljas åt, så var det nog det smartaste valet. Hans egna vänner hade redan börjat tro att Zihao totalt tappat förståndet, vilket han på sätt och vis hade gjort, även om det inte var en direkt dålig sak. Det var troligen därför de ögnade honom misstänksamt när han slog sig ner vid bordet och började kasta i sig mat, som om ingenting särkilt hänt.

Det tar en stund för Joshua att bearbeta det den andra sagt, och jag önskar. Rodnaden stiger ännu lite grann, vilket leder till att sextonåringen förgäves försöker lugna ner den genom att slå handflatorna mot kinderna. Inte direkt något som brukar funka, men det är något han fått för sig.
"Detsamma," nästintill viskar Joshua medan blicken följer Zihao till Slytherin bordet. Benen för honom mot Gryffindor bordet, sjunker ner bredvid Jordan som sitter med ansiktet fylld med mat.

Efter måltiden, där Joshua tvingade i sig en kycklingklubba, rör de sig ut ur stora salen. Fred och Georges ögon glittrar i tanken på vad de ska lyckas göra under kvällen. På något sätt har de fått för sig att de, två sextonåringar, kunnat överlista Dumblredore. Blicken vilar en kort stund på Slytherin bordet, innan han bestämmer sig för att försöka komma på andra tankar. Hur omöjligt det än må vara. Det stora gänget splittras åt, lämnar Julian kvar med Joshua för att hämta kameran i sovsalen.

När alla faten var renskrapade och de fyra klasskamraterna var mätta och belåtna, begav de sig ut från den stora salen, ner mot fängelsehålorna. Allt Zihao ville göra var att bädda ner sig under täcket i sängen och låta ögonlocken bli tunga. De strosade in genom väggen som öppnat sig framför dem. Ingen sade någonting, utan de gick under tystnad. Förmodligen för att alla var på tok för mätta för att orka prata. Däremot bröts tystnaden samma sekund som Andrew stängde dörren in till deras sovsal.

”Så, hade du tänk att berätta någonting alls för oss eller? Du har betett dig så jävla skumt de senaste dagarna”, sade Jayden som låg och betraktade Zihao borta från sin säng. Nej - han hade inte tänkt att berätta någonting för sina kära vänner, om sanningen skulle fram. Men vad hade han för val egentligen?
”Äsch, jag beter mig väl ändå alltid lite skumt?” Menade han på och ryckte lite på axlarna. De andra tre såg inte övertygade ut.
”Vi är faktiskt inte dumma, din lilla råtta”, utbrast Anthony och slog till honom löst i bakhuvudet. ”Så fram med sanningen.”

Zihao plattade förstrött till håret där Anthony slagit till honom samtidigt som han satte sig ner på sin säng. Det var ingen mening att försöka ljuga, frågan var bara vilken sanning han skulle bekänna.
”Ni får tycka vad ni vill, men jag tror att jag har gått och förälskat mig i en viss liten sjätteårselev”, muttrade han motvilligt efter en stunds tystnad.

"Kan vi inte bara skippa det lilla roliga och gå och lägga oss?" gnäller Joshua och lägger sig ner i sin mjuka, bekväma säng. Borrar ner ansiktet i kudden och andas ut, efter allt som hänt under dagen behöver han vila ut sig. Julian börjar leta inuti sin väns byrå, den är otroligt organiserad och prydlig, så att hitta kameran Joshua burit med sig varje år borde inte vara så svårt.
"Du kommer definitivt att ångra dig om du stannar här," påpekar Julian förstrött och lyser upp när han hittar kameran. Med massvis med minne kvar. På kameran finns bilder från deras första år, och ibland, även om killarna inte kommer att medge det till någon annan, sitter de och kollar igenom dem. Blir alltid så känslosamma, speciellt Joshua. "Men jag kan ta med dig kamera om du tror att den är i säkra händer.." sjunger han, vet hur den jämnåriga kommer att reagera. Joshua blänger mot Julian, sätter sig utmattat upp i sängen.
"Okej okej, jag följer med," mumlar han.

En besvärande tystnad lade sig till rätta över sovsalen som inte bröts förens Anthony brast ut i ett kacklande gapskratt. Rätt som det var slutade han sedan plötsligt för att slänga en snabb blick på Zihao, som om han trodde att den andre helt enkelt skojade. Men när Zihao fortsatte att se fullkomligt seriös ut återgick han till sitt störiga kacklande.
"Du har ju tappat allt förstånd", suckade Andrew, tillräckligt högt för att överrösta Anthonys skratt. "Vad fan råkade du ut för under sommaren egentligen? Blev du biten av ett kärleksmonster?" fortsatte han och såg med ens fundersam ut. "För det skulle förklara en hel del."

Zihao, som såg lagom road ut, sparkade av sig skorna och började byta om till sin pyjamas. Även om det inte var sanningen direkt så kom det nära nog, konstaterade han för sig själv. Det fick åtminstone duga för tillfället.
"Något i den stilen ja", svarade han därför stroppigt och kunde inte låta bli att himla lite med ögonen. "Kan ni inte bara låta mig vara ifred för en gång skull?"
"Hur ska vi kunna låta dig vara ifred när du beter dig på det sätt du gör?" undrade Jayden, som även han börjat byta om till pyjamas. "Jag menar, du har trakasserat Lewis i flera år nu, vad är det som blivit annorlunda helt plötsligt?"

Återigen, där var den där frågan han inte kunde besvara. Han kände svaret vid tippen av tungan, men kunde verkligen inte förklara det. Istället ryckte han därför på axlarna.
"För att vara helt ärlig så vet jag inte, okej?" svarade Zihao matt och kröp ner under sitt täcke där han sedan låg och betraktade de andra tre som också såg ut att göra sig redo för sina egna sängar.
"Vi dömer dig inte, Zihao", försäkrade Andrew borta från den andra sidan av rummet. "Däremot kan jag inte neka det faktum att vi är jävligt nyfikna..."

Inte förrän vid halv elva tiden får Joshua sjunka ner till sängen han längtat efter så fort han ställt sig upp imorse. Och när man kräver den mängd som sextonåringen gör, är halv elva oerhört sent. Dock är Joshua väldigt nöjd med att han följt med, för synen av sina vänners misslyckande hade varit guld värt.
"Åh guuud, undrar vad för utskällning de får av McGonagall nu då, det här måste vara kronan på verket." säger Jordan som byter av, alla tre har leenden utsträckta över ansiktena. För en milisekund hade det sett ut som att tvillingarna skulle ha lyckats med att lägga ner sina namn, men som sagt hade Dumbledore lagt en besvärjelse på den. Fred och Georges röda lockar förvandlades till en blandning av vit och grått, och ett stort lager med skägg dök fram. Att de sedan börjat brotta ner varandra var prislöst. "Synd att den där Krum behövde komma in."

Julian och Lee fortsätter att diskutera kvällens händelse, hur de alla brast ut i skratt och bilderna som säkert skulle gå att sälja för hur mycket som helst. Joshua själv ser upp i taket, känner hur den lilla katten kryper intill honom, låter honom gömma sitt ansikte i hennes päls. Tankarna går tillbaka till Zihao, med slutna ögon undrar han hur terminen kommer att se ut. Hur det kommer bli. Jordan somnar hyfsat snabbt efter konversationen tagit slut, utmattad från alla lektioner.
"Du vill fortfarande inte berätta för mig om vad som pågår?" viskar Julian, vars säng ligger bredvid hans. Joshua pillar med täckets tyg, drar in doften av säkerhet som Mimmi ger honom.
"Han hjälpte mig, det verkar som att han förändrats."

De fyra vännerna låg och tjattrade i vad som kändes som fler timmar, innan Andrew slutligen sa ifrån och släkte lamporna i salen. Till en början protesterade Jayden och Anothony, men så snart båda tystnat verkade det som om de somnat nästan direkt. Som vanligt hade de väl varit betydligt tröttare än de ville erkänna, efter en dag fylld med nya intryck. Det hade visat sig att de inte bara spionerat på Zihao och Joshua, utan även på de franska elverna. Vad annat hade han förväntat sig? De var trots allt ett gäng sjuttonåriga killar.

Allt som sekunderna tickade på, kände han hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Även om han var jättetrött så snurrade tankarna omkring i skallen på honom som en hop argsinta getingar. Till råga på allt så hade han även börjat frysa, vilket inte precis gjorde saken bättre. När det slutligen blev ohållbart, kastade Zihao av sig sitt eget täcket och tassade fram till Jaydens säg istället. Han kröp försiktigt ner under den andres lakan och kurade ihop sig intill sin blonda kamrat, som fortfarande låg och sussade fridsamt. Det var först då som han själv fick ro till att somna.

Joshua och Julian viskar med varandra långt in på natten, Fred och George kom in störtandes vid midnatt och kröp ihop i sina sängar. Alldeles för trötta för att förklara vad som hänt, vilket får vännernas konversation att åka åt sidan, för att ta vara på tiden de har och sova. Sextonåringen vaknar hyfsat tidigt nästa morgon, alla andra ligger fortfarande nerbäddade i sina sängar. Benen drar han över sängkanten, gnuggar sig om sina ögon med en lekfull Mimmi bredvid sig. Hon pillar med tyget på hans skjorta och fångar Joshuas uppmärksamhet. Han tar upp den lilla sibiriska katten i sin famn, tassar förbi sina vänners sängar för att sätta sig vid fönstret. Det regnar som aldrig förr, kanske kylan igår kväll varit början på ett olidligt oväder. Joshua sträcker sig efter sin målarbok, fortsätter på porträttet av Zihao som han inte hunnit färdig med.

"Vad håller du på med?" hör han en trött Weasley tvilling mumla halvt sovandes. Joshua låter blicken vila på George i tystnad en liten stund, innan han fortsätter med målningen.
"Kunde inte sova så värst länge."

Zihao vaknade med ett ryck av att någon armbågade honom hårt i sidan, strax under revbenen. Med ett stön satte han sig yrvaket upp i Jaydens säng och försökte fokusera blicken. Jayden låg fortfarande och snarkade bredvid honom, trots att det måste ha smärtat i armbågen på honom när han slagit till sängtjuven. Efter att ha glidit runt med blicken i den mörka sovsalen kom han snabbt fram till att alla andra fortfarande låg och sov. Han svor tyst för sig själv och masserade sidan där hans sängkamrat tryckt in sin armbåge. Inte nog med att han redan hade ett ärr, nu skulle han säkert få ett blåmärke också.

Med tysta steg tassade han över mot sin säng där han letade reda på skoluniformen. Sedan fortsatte han in mot duschrummet och stängde till dörren bakom sig. Efter ett knyck på staven badade det mosaiktäcka rummet i ljus. Zihao klädde snabbt av sig, lätt huttrande, innan han halvt om halvt kastade sig in i en av duscharna. Vattnet som sköljde över honom var hett, precis som han ville ha det. När han tvättat håret och kände sig varm och härlig, insåg han att bandaget fortfarande satt kvar. Det var alldeles drypande vått och bortom all räddning, så han bestämde sig för att slänga det för gott.

Efter kanske sisådär en halvtimme var han både ren och påklädd, redo att gå en ny dag till mötes. Eller, redo var han ju inte direkt, men han hade åtminstone bestämt sig för att inte ligga och trycka under Jaydens täcke hela dagen. Speciellt inte eftersom hans blonda kamrat hade en tendens att göra honom illa när de sov i samma säng.