PRS Aphrodite & wolfy

”Absolut inte!” utbrast Meila. Hon tänkte verkligen inte låta Tara erkänna sanningen, berätta att det var hon som låg bakom de tre morden. Hon skulle inte få en snabb död utan bli torterad i flera dagar. Var det något Tara verkligen övervägde att göra så var det bäst för Meila att förvarna Killian om hans systers planer, tillsammans skulle de behöva komma fram med en plan för att hindra henne från såna dumheter.
”Jag vet inte, de kanske bluffar i hopp om att de inblandade ska bli rädda och erkänna allt,” funderade hon högt och kliade sig i nacken. Jägarna hade ingen teknik att bevisa vems hårstrå det var, men det skulle ju inte hindra dem från att peka ut en skyldig.

"Jag hoppas det" sa Tara och svängde vänster. Efter en liten stund kom de fram till huset och hon öppnade dörren. Killian stod i hallen och öppnade munnen när de kom in, men Tara gick förbi honom och upp för trappan. En smäll hördes när dörren till hennes rum gick igen. Killian tittade förvånat på Meila och gick fram till henne.
"Är du okej?" frågade han och log lite mot henne innan han tittade upp mot trappan där Tara hade försvunnit.
"Vad hände?" frågade han och vände uppmärksamheten till Meila igen. Han var lite orolig över Taras beteende, men hon verkade ju inte ha skadat någon eller förlorat kontrollen.

Meila suckade då Tara kilade iväg innan hon hann säga något mer. Men hon förstod varför Tara reagerade på det viset, hon själv var också ganska uppskakad. Det här betydde att hon på allvar behövde fundera på att ge sig av från staden, tidigare än planerat dessutom. Oavsett hur de vände på situationen skulle hon ligga risigt till. Tillhörde hårstrået henne skulle hon klassas som ett monster som stod på vampyrernas sida, var det Taras hårstrå skulle hon ändå ta på sig skulden. Trots att det var något hon inte behövde göra. Hon förklarade situationen för Killian och la armarna om sig själv, allt hade blivit så krångligt.

Killian lyssnade på Meila och skakade sedan på huvudet-
"Tara kommer inte göra någonting, hon är för smart för det. Just nu känner hon sig skyldig och då kommer sådana tankar på grund av hennes samvete, men när hon lugnar sig och tänker till en extra gång så löser hon det" sa han och tittade på Meila.
"Det viktiga nu är att försöka arbeta bort de där jägarna och vad de håller på med. Oavsett om det är ditt eller Taras hårstrå så ska de inte lista ut det, och om de gör det så ska du inte ta skulden för Taras skull, för då får vi helt enkelt fly härifrån. Det är inte första gången, så att säga" sa han och gestikulerade åt henne att sätta sig ner i soffan. Han slog sig ner och fortsatte prata.
"Däremot har jag ingen aning om vilka jägarna är, vet du något om dem?"

Hon nickade lite, kunde inte mycket annat än välja att lita på att Killian kände sin syster tillräckligt bra för att veta hur hon fungerade och tänkte. Hon satte sig ner i soffan och lutade huvudet mot ryggstödet.
”Jag känner dem inte något vidare men de är bekanta. De är ganska maktgalna och söker respekt, men de vågar inte tänja på gränserna för mycket på grund av mina föräldrar.” Hennes släkt hade haft den största inflytelsen på folket i flera generationer, det skulle kanske komma att förändras nu med tanke på att hon inte skulle följa sina föräldrars fotspår. ”Jag kan ta reda på mer information om dem.” Hon gnuggade sina tinningar med en lätt suck.

Killian nickade.
"Du måste lova mig att vara försiktig. Dessutom måste du lova att inte ta fallet för Tara om det skulle visa sig vara hennes hårstrå" sa han och tittade Meila rakt in i ögonen. Han visste att Tara inte skulle uppskatta det, och Killian ville inte utsätta Meila för onödig skada.

Han betraktade henne när hon gnuggade sina tinningar.
"Hur är det? Har du ont?"

Meila mötte hans blick. Hon önskade att hon kunde lova honom att hon skulle vara försiktig, att hon inte skulle ta på sig skulden istället för Tara. Men det var två saker hon inte kunde lova. Kände hon sig själv rätt skulle något gå fel och det sista hon ville var att bryta ett löfte. Speciellt då hon på förhand varit medveten om att det var något hon inte skulle ha kunnat hålla.
”Nej, det är så mycket på gång bara,” förklarade hon och sneglade mot väggklockan, ”jag borde nog återvända hem.”

Killian nickade.
"Du kanske kan luska ut något från dina föräldrar? Så kanske vi kan ses här imorgon och försöka få ihop någonting?" frågade han och lutade sig mot väggen med ett leende. Han hade aldrig haft problem att lämna en stad innan, men just nu kände han inte alls för att lämna Maidstone. Han drog handen genom håret.
"Dina föräldrar är ju de enda som vet om att jag är vampyr, och ingen vet ju att Tara är det, så vi kan nog lösa det" sa han och log.

”Jag ska försöka,” lovade hon. Att luska ut information från hennes föräldrar skulle bli lättare sagt än gjort. De hade inte särskilt stort förtroende för henne och det skulle definitivt inte förvåna henne om de blev misstänksamma över hennes plötsliga intresse. Men något bra och viktigt skulle hon komma med till Killian. Meila reste sig upp och gick iväg till hallen, stannade där upp och vände sig om igen. Hon ville säga någonting mer, göra något men hon fick inte ur sig ett ord. Åtminstone inte det hon ville få sagt.
”God natt,” log hon och öppnade dörren, drog med sin lediga hand loss snodden från sitt hår och skakade lätt på huvudet för att få håret att falla på plats.

Killian nickade. Han hoppades att hon skulle få ut någonting av sina föräldrar. Han betraktade henne när hon släppte ut sitt hår, och fastnade nästan med blicken. Han svor inom sig, han hade lovat sig själv att aldrig mer falla för en människa igen. Speciellt inte en jägare. Han skakade bort tanken och log mot henne.
"Godnatt, vi ses imorgon" sa han och stängde efter henne.

Han såg till att han såg Meila tills det att hon försvann utom hans synhåll, och gick sedan upp till Taras sovrum. Hon satt på sin sängkant och stirrade med tom blick in i väggen. Killian satte sig bredvid henne och drog in henne till sig. Han sa ingenting, men det behövdes inte heller. De satt sådär en lång stund, och Killian kände hur Tara började lugna sig lite inombords, även om det antagligen var en hel storm inuti henne. De behövde verkligen få bort den där själen så snart som möjligt.