rollspelare & tippest prs

”Jag är i mitt rum om det är något.” Log hon svagt, lät en tjänare ta hennes häst. Hon granskade prinsen lite snabbt innan hon gick in till slottet, vägrade gå någonstans förrän hon fått prata med Giovanni. Hon gick till tronsalen och svalde hårt då hon såg tydligt att det var diplomaten som hade hennes hjärta. Hon gick in och höjde ena ögonbrynet åt honom då han vände sig om. Sophia antog att kungaparet hade lämnat honom med den trista adeln så att de kunde lösa allt.
”Ers majestät.” Sade han med ett litet flin på läpparna innan han bugade för den skottländska drottningen. Sophia log bara och vek undan med blicken. Hon väntade då adeln började skynda därifrån, det tog en stund förrän de blev ensamma. ”Jag har inte kunnat sluta tänka på dig.” Sade han. Sophia spärrade upp ögonen och skakade på huvudet, det var allt för modigt och vågat att säga det.
”Det räcker. Allt i klostret glömmer du!” Sade hon kort och blängde på honom.

Henri kom så småningom fram till stallet. Besviken blev han då Pierre inte längre var där; han tyckte om deras pratstunder. Då han inte hade något mer att göra i stallet så gick han in i slottet; mot tronsalen, mer specifikt. Det var oftast där han letade efter sina föräldrar först, eftersom de i de flesta fallen höll till där. Han var tvungen att fråga dem varför Giovanni var där. Det störde honom onaturligt mycket.

Med snabba steg gick han mot tronsalen och det tog inte lång tid förrän han var framme. Hans blick möttes av Sophia, och mannen som han kunde gissa var Giovanni. Han stod kvar, iakttog de båda; osäker på om det skulle vara bäst att bara vända på klacken och gå därifrån eller tala till dem.

”Visst, låt gå. Men är du lycklig? Det enda jag önskar dig är lycka men om du inte är det så kommer jag göra allt i min makt för att bryta din förlovning med prinsen. Av det jag hört så är han odräglig.” Sade Giovanni och la bistert armarna i kors över bröstkorgen. Sophia rynkade lite på pannan, märkte inte alls av att Henri var där. Hon gillade inte alls att Giovanni dömde honom utan att ens ha träffat Henri, visst hade hon tyckt att han var odräglig men hon gillade honom mer och mer med tiden.
”Jag gillar honom så jag uppskattar om du inte baktalar prinsen av Frankrike, landet du befinner dig i just nu vill jag påminna om.” Sade hon kort.

Giovannis ord fick ilskan snabbt att börja koka upp inom Henri. Varenda svordom som existerade ville komma ur hans mun; men han höll sig ifrån det. Han hörde Sophias ord men tog inte in dess betydelse, det var som att blodet kokade i hela hans kropp och stängde ute allt annat ljud. Han harklade för att få uppmärksamheten till sig innan han med bestämda och ilskna steg började gå fram till dem.
"Och vem är du?" frågade han och la huvudet på sned när han tittade på Giovanni. Självfallet visste han vem det var; men han kände sig alltid överlägsen genom att ifrågasätta den andra personen.

Sophia svor tyst till då prinsen befann sig i rummet, hon gick till honom istället. Visst älskade hon Giovanni men hon fick inte ge intrycket av att hon inte ville gifta sig med Henri då han säkerligen skulle utnyttja det.
"Giovanni Del Balzo. Italiensk diplomat, det gäller några fransmän som befunnit sig på italiensk mark och brutit mot våra lagar." sade han kort och granskade prinsen innan han vände blicken till Sophia som inte verkade titta på honom längre. Han spände sina käkar och vände sedan blicken mot prinsen igen.

Det faktum att Sophia närmade sig honom istället för Giovanni lättade lite på ilskan inom honom. Inte tillräckligt mycket, däremot. Det kokade fortfarande inom honom. Men det var ingen ilska som han inte kunde hantera (en stund i alla fall).
"Det kan knappast vara så allvarligt så att du blivit tvungen att komma hit, hm?" Henri fortsatte med sin ifrågasättnings-taktik. "Men nåväl. Vilka brott rör det sig om? Stöld?"

Sophia tog försiktigt Henris hand, visste inte riktigt för vems skull hon gjorde det men det skadade inte Henris auktoritära roll ifall han verkade ha Sophia nära, då det tydligt syntes hur mycket det störde Giovanni.
"De har mördat en adlig man från det kungliga rådet. Det straffet vi vill ge är dödsstraff, kungen skickade mig för att meddela er kung det men jag fick väl bara pojken istället." sade Giovanni kort och försökte verkligen att verka så oberörd som möjligt över att Sophia höll i prinsens hand.

Han lät Sophia hålla hans hand men grep inte tag i hennes. Hans blick var fast på Giovanni och hans ögonbryn var sänkta, vilket fick honom att se mycket allvarlig ut.
"Om jag vore du skulle jag vara mer försiktig med mina ord", började Henri med en lite lägre ton än förut; tonhöjden hade istället ersatts med en hotfull ton. "Du befinner dig på mitt hov, i mitt land, och jag tror inte att min far, kungen, skulle tycka om den förnedring du skänkt mig." Han drog undan sin hand från Sophias och knäppte istället ihop sina händer bakom sin egen rygg, fortfarande med blicken fastklistrad på Giovanni.

Sophia svalde hårt och såg mellan männen, tyckte det hela var aningen överdrivet så hon harklade sig lite kort för att få uppmärksamheten.
"Det var trevligt att träffas igen, hoppas vi ses till middagen." log hon mot Giovanni som gav henne ett kort leende tillbaka innan hon vände blicken mot Henri. "Ta det lugnt." viskade hon och granskade honom kort innan hon gick ut från tronsalen. Giovanni följde drottningen med blicken innan han nickade lite åt det prinsen sagt.
"I respekt för din fästmö, så visst. Jag ber om ursäkt över att ha förolämpat dig." sade han kort innan han satte sig ner på en av fåtöljerna som fanns i tronsalen.

Henri vände sig mot Sophia. Hur kunde hon låta så... Diplomatisk? Giovanni hade förolämpat honom - hennes blivande make! Men det slog honom - hon älskade Giovanni. Inte honom. Det kändes som en kniv vreds runt i magen på honom. Varför brydde han sig om vem hon älskade så plötsligt? Sophia lämnade tronsalen och Henris blick vilade återigen på Giovanni.
"Din ursäkt är knappast nog men...", Henri granskade honom där han satt i fåtöljen. Han kunde förstå Sophias intresse för honom; även fast det tog emot att ens erkänna det för sig själv. "Nåväl. Låt gå."