[PRS] LadyGhoost & yehet

"Jo, jag vet.." svarar Jae och blinkar ner mot marken. Vinden har blivit allt mer stilla, och drar bara lätt i kläderna tillskillnad från när de suttit vid gungorna. Snön däremot dalar ner okontrollerat, vilket han finner fint. Han lyssnar på det den andra säger, och undrar om han kanske borde jobba lite med det där. Jaes fader hade alltid varit självsäker, beskyddande för både sig själv och sin son. Fadern hade en viss aura, som Jae är säker på att han inte fått till än. Tjugofemåringen känner hur kinderna fladdrar till när den andra berättar att han kan skicka över någon, det ville han inte alls. "Nej," börjar han och skakar på huvudet. "Det är faktumet att folk vill göra det själva, utan uppmaning eller lojalitet, som ger mig en viss tröst." förklarar han. "Förut må jag ha avskytt både dem och mig, men jag har funnit ro i att de iallafall vill ha mig till någonting. Jag kan lätt slå ner dem om jag skulle känna för det, men nu känner jag inte för det längre." Jae vet inte om den äldre kommer att förstå, men det var kanske värt att försöka. Det finns inte mycket den andra kan göra med informationen, det är fakta som de få människor han faktiskt bryr sig om redan vet. "Därför skulle det förstöra allting om jag frågade om det. Plus har jag ingen oro för om det är säkert eller inte. Jag vet hur mycket jag tål, och om de försöker gå över gränsen är det oftast lätt att avbryta."

Det var som Jae trott dagen innan, han berättar för mycket, alldeles för mycket. Han bara babblar på, och om han inte slutar snart kommer den andra ledaren att finna honom svag, äcklig och värdelös, om han nu inte redan gör det. "Absolut inte," svarar han med ett svagt leende på läpparna. När den andra ledaren berättar att han inte ser Jae som en fiende heller, kan han inte undgå att känna en viss lättnad. Löjligt kanske, men det gör han. Jae nickar lätt som svar. "Dina mannar blev inte så glada över att se mig," påpekar han när han minns momentet då de två livvakterna, antar han, försökt få tag på honom. Och sedan krockat i sin ledare.

"Att göra inbrott i en byggnad som inte är hårt övervakad är nog inte särskilt svårt," säger Jae, han kommer ihåg hur han brukade bryta sig in i källaren och sin faders kontor vid femårs ålder. Efter de få käftsmällarna började han behärska sig lite mer, även om han blivit hyfsat duktig på det. Nu intresserar han sig inte i inbrott över huvud taget, det finns viktigare saker att ta hand om. "Familjen har alltid haft museet, iallafall mer än femtio år. Jag gjorde visst ett gott intryck hos pappan till mannen som nu är chef, när jag var yngre." Jae ler lätt och går upp för stentrapporna som når upp till porten. "Det vore rätt synd att bara slänga det i sjön, faktiskt." lägger han till när den andra säger att Jae kanske inte längre är välkommen tillbaka. Det vill han verkligen inte ska hända. När den äldre sedan pratar om dejter, blir hans kinder ytterligare rosa. Ordet dejt är något han aldrig använt sig ut av. "Det kanske är målningar av frukter här inne, kanske ännu tråkigare än en kurs om hur man konserverar?" säger han med en viss ironi i rösten, frukter finns inte på någon ut av bilderna om han minns rätt. Dock är de färgglada, perfekt målade. Det var det här museet som fick honom att vilja börja måla istället för att teckna.

Jae stannar upp uppe på trappen, vänder sig en kort stund om och studerar den andres ansikte som han funnit sig själv göra en hel del på sistone.
"Det fanns en viss, ska man kalla det hårdhet? I dina ögon i förrgår," påpekar han och lägger huvudet en aning på sned. "Den verkar inte finnas där nu däremot." fundersamt vänder han återigen blicken till siffrorna till lösenordet. "Sen är alla dina tatueringar och piercingar rätt ovanliga. Folk är rädda för saker som går emot det vanliga, de tar in faktumet att du har mod och tillit nog att tatuera dig över till och med halsen, istället för hur fina de är." Jae börjar knappa in koden till det stängda museet, och dörren kan öppnas. "Vi behöver inte gå in om du inte vill.. vi kan gå upp mot stan?"

"Jag ber om ursäkt för att jag säger det här, men du är en idiot" Sa Uta lågt och stannade. Han vände sig om emot den andra mannen och tittade in i hans ögonen. "Att du finner ro i att de vill ha dig till något sådant här, är en löjlig tanke. Att du anser att du inte förtjänar något bättre, är en löjlig tanke. Jag kan inte förstå det här, och kommer med största sannolikhet aldrig heller förstå det. Jag kan förstå att sådant här sätter spår, att det blir ett trauma, men att du finner dig i det idag, för att få någon ro... du är verkligen en idiot. Att uppskatta det för att ingen beordrat dem, eller för att det är av lojalitet, är fel på fler plan än jag kan nämna. Avsett vad anledningen må vara, har de inte rätt till din kropp"

Uta vände sig bort ifrån mannen och såg ut över vattnet. Snön som föll gjorde det svårare att skymta vågorna längre bort.
"Tro mig, oavsett hur mycket kontroll du anser att du har över det, att du vet hur mycket du själv tål, så kommer det komma någon en dag som går över gränsen. Någon som du inte kan hindra" sa Uta utan att se på mannen. Han förstod inte varför han var så ivrig att få den andra mannen att förstå, att inse hur det han gjorde, var långt ifrån bra. Även om mannen verkade förstå till viss del, så underskattade han riskerna han tog. Kanske var det för att hans mor dött till följd av någon som var på henne, kanske var det något annat. Uta visste att han inte borde bli så här uppspelt, han borde inte försöka ge den andra mannen råd om hur han skall leva sitt liv. Uta höjde blicken emot himlen, och kände hur snön föll ner i ansiktet på honom, för att snart smälta bort. Han hoppades att kylan skulle få honom att tänka klarare, eller kanske och till och med finna en förklaring till hans agerande.

När den andra mannen nämner Jake och Will's agerande så sänker Uta blicken med ett tort leende.
"Jag skulle snarare säga att det blev för uppspelta" sa han och kramade om sin handled. "Jag har fortfarande ont efter deras oförsiktiga agerande"

"Om det inte är en utmaning så känns det som en meningslös uppgift. Hur skulle jag kunna sätta det på mitt CV med stolthet, om det vore enkelt" sa Uta och nickade sedan. "Jag måste medge att det inte låter allt för förfärligt att ha ett museum i familjen. Och på vilket sätt gjorde unga du intryck på honom?" frågade Uta och föreställde sig den yngre mannen som barn, ovetande om det var en rättvis föreställning, innan han skrattar.
"Dina ord avslöjar att du aldrig varit på en kurs om konservering" sa Uta och mindes hur en av hans klienter tagit med honom. Det hade uppriktigt varit några av de tråkigaste timmarna han upplevt. Hur hans kund kunnat uppskatta det, var bortom hans förstånd. Och att låtsas vara intresserad av ämnet, var en av de svåraste sakerna han gjort.
"Jag tar målningar av frukter varje dag, framför informationen om hur man konserverar frukt. Målningen kan åtminstone mätta mitt intresse och ge mig någon form av upplevelse"
Uta gav den yngre mannen ett leende, samtidigt som han granskade hans kinder, då de fått en rosa nyans, något som gjorde att den andra mannen såg bedårande ut, kanske till och med vacker.

Uta tittar upp mot den yngre när han stannade på toppen av trappan, och sedan vände sig emot honom.
"Jag ser ingen anledning att ge dig de mörka blickarna jag hade under våra första möten, såvida du inte ger mig en anledning" sa Uta endast. Det var ovanligt för honom att ha en mjukare blick när han såg på någon, eller kanske snarare den mjuka blicken han hade emot mannen. När han var med sina kunder, hade han någon form av mjukhet, min inte till samma grad.
"Vad som anses som mod är selektivt, att låta någon komma nära ens hals, med ett vasst föremål kan även anses som dumdristigt" sa Uta men log sedan. "Ja människan skräms oftast av det som är främmande, istället för att ta reda på mer om det"
Uta skakade sedan på huvudet och skrattade mjukt.
"Jag börjar snart misstänka att enda sättet för mig att få se insidan av det här museet, är att bryta mig in" sa han med ett leende. "Och innan min temperatur sjunker till vad som inte är normalt för en människa, hade jag uppskattat ifall vi kunde gå in"

"Det spelar ingen roll om du tycker att det är idiotiskt. Jag sa att det inte var ideal," säger Jae, och låter sina ben stanna upp när den äldre vänder blicken mot honom. Nu känner han inte att han behöver undvika ögonen som tillhör den äldre, utan vågar möta den. Han vet att det kan låta dumt i andras ögon, att de inte kan förstå men för honom fungerar det. För honom finner han de självkritiska tankarna som uppstår i hans huvud efter akterna, och såren över hans kropp, mycket lättare att kontrollera än tankarna och minnena som annars uppstår. Som tioåring hade han varit förskräckt, känt sig vidrig och hjälplös. Men det hände så ofta under hans barndom att han blev så van vid det, det blev naturligt. Ja, hans fader dödade alla han fann skyldiga, men han försökte inte hjälpa Jae på något annat sätt. Det var bara att döda alla människor som la en hand på hans son, och han trodde att det skulle få slut på det. "Men det funkar för mig, även om du eller andra tycker att det är dumt, vidrigt, det hjälper en hel del."

Jae låter sin blick följa den andres, ut mot vattnet. Han ser lugn ut, orädd, medan tankarna verkar fylla hans huvud. Jae vet hur modern dött, och kanske den andra har rätt. Dock kan han inte se sig själv sluta med det han gör. Tjugofemåringen bestämmer sig för att inte svara på det, han vet vad för människor som går på jordens yta, han vet vad flera är kapabla till. De kan lämna sår överallt om de så önskar, och han har varit med folk som försökt ta hans liv, alltid låg han steget före. Kanske mannens moder också gjort det, tills någonting gick snett. "Okej," är det enda han svarar.

"Nu vet ju inte jag hur duktig du är, men för vanliga inbrottstjuvar är det nog rena helvetet att försöka ta sig in här." Vanligtvis brukar det finnas vakter runt omkring i museet, för att vakta de välgjorda målningarna. Men eftersom att det är stänkt, finns det inga innanför väggarna. "Jag brukade komma hit rätt ofta, försökte lära mig konstnärernas knips och tips. Han som var chef då var även lite ut av en konstnär själv, så jag fick måla tillsammans med hans son då och då." Ett lätt leende sprider sig över läpparna när han hör den andra skratta, det låter fint tycker han. "Konservering intresserar mig inte särskilt mycket, nej."

Jae undrar om han kollar annorlunda på den äldre än vad han gjort de första två mötena. Det är han säker på att han gör, förut hade han varit paranoid runt honom, inte pratat om något som hör till hans privatliv. Nu lånar han ut sina egna vantar, och pratar förfärligt mycket. För fyra dagar sedan skulle han nog ha ansett det dumdristigt att låta någon alls vara så nära sin hals. Visserligen skulle Jae aldrig tatuera sig runt halsen, men han tycker att det är modigt av den andra att ha gjort det. Fundersamt öppnar han dörren, och drar upp sina händer ur fickan för att ge sitt tumavtryck på den lilla maskinen på väggen, vilket gör att de röda inbrottsstrålarna försvinner. Det finns tre olika fingeravtryck, fadern som är den förra chefen, sonen och Jaes. Innan hade hans moder tillgång till att öppna museet när hon ville, när hon sedan försvann lät den dåvarande chefen Jaes fingeravtryck ta hennes plats. Efter ytterligare en åttasiffrig kod, så tänds lamporna och det lilla skyddet bakom dörren öppnas.
"Nejdå, bryta dig in behöver du inte göra." säger Jae och kliver in i museet, värmen slår mot hans svala, rosiga kinder.

"Jag skulle inte säga att du är vidrig" sa Uta lågt utan att se på mannen. Men han valde att inte kommentera det närmare. Vad han kunde göra var att hoppas att den andra mannen en dag kanske kunde se det ur en annan vinkel. Kanske hade mannen reagerat annorlunda om det var någon av hans vänner som sa det. Uta var trots allt en främling, och han kunde bara se på det hela ur en utomståendes synvinkel. Det kunde finnas mer under ytan som han inte ser eller förstår. Uta valde att endast vandra bredvid mannen i tystnad, med snön knastrande under fötterna.

"Min enda erfarenhet rörande inbrott eller snarare utbrytning är när det kommer till handklovar, något jag har lärt mig att behärska" sa han med ett litet leende. "Och jag tvivlar på att de kunskaperna skulle komma till användning här, så vidare jag inte åker fast"
Uta lyssnade sedan på när den andra mannen berättade om en snutt ifrån sin barndom. Uta lyssnade och insåg att att det var med glädje. Han ville uppriktigt veta mer om mannen bredvid sig.
"Att lära sig av mästarna kan vara ett utmärkt sätt att lära sig" sa Uta och log. Han själv hade inte haft någon som han kunde lära sig av direkt. Det var av ren erfarenhet han lärt sig, och det var ett utmärkt sätt att lära sig, åtminstone i hans yrke.
"Och hade konservering intresserat dig, hade jag börjar ifrågasätta ditt förstånd"

Uta följde efter den andra mannen in i lokalen. Han hade aldrig besökt det hör museet, och han såg faktiskt fram emot det.
"Då så, då låter jag dig visa mig runt. Så jag antar att jag är i ditt våld nu" sa han med ett roat leende. Och väntade på att mannen skulle visa honom runt.

Jae nickar lätt mot den andra mannen, det kanske är konstigt att tro att han skulle göra det. Livvakterna vet varför han uppför sig som han gör, och ser honom därför som ett offer. Det har han lätt att veta, deras handlande visar alltid det. Dock finner han inga tecken på att den äldre ljugit, svaret låter genuint. Som att han genuint vill att Jae ska uppskatta sig själv mer, och tjugofemåringen finner det uppfriskande. Att ha någon som är ärlig, som vågar säga att han är en idiot. Än en gång föll de i en tystnad, inte en tryckande, men inte heller den behagliga och lugna tystnaden. Den var någonstans mittemellan, och helt ärligt har inte Jae någonting emot den heller.

Ett enkelt skratt lämnar Jaes läppar medan han skakar på huvudet åt den andra mannen.
"Då är det rätt kört för dig om du skulle vilja göra inbrott här," säger han och låter sin blick glida över de ljusa väggarna med alla konstvärk uppsatta. "Att åka fast behöver du inte oroa dig för," försäkrar Jae och går bakom kassan för att lägga ner alla påsar så att han slipper bära på dem. "Kan förstå det, ifrågasatte du din dejts förstånd?" syftandes på personen som tagit med honom för att gå på en kurs för hur man konserverar frukt. Måste ha varit väldigt tråkigt, tänker Jae. Folk verkar ha för mycket tid att spendera.

Jae drar av sig sin kappa och hänger upp dem på en krok tillsammans med halsduken och mössan. Av någon anledning kändes det skönt att inte ha en slips spänd runt hans hals. Jae hade nämligen inte trott att han skulle möta någon när han var på jakt efter julklappar, därför hade han bestämt sig för att ta den mörkröda stickade tröjan som han så mycket gillar. Den slutar lite över låren, men passar perfekt i armarna vilket blottar det välgjorda stålarmbandet. Tröjan håller honom mycket mer varm än skjortorna han oftast har på sig. Ibland är det skönt att inte vara helt propert klädd, ett par svarta kostymbyxor är ju iallafall på.
"Många vet inte om det, men här finns väldigt många, mindre kända målningar av några ut av de mest kända konstnärerna," säger Jae stolt med ett nöjt leende på läpparna, medan han sträcker fram handen för att hänga upp den andras jacka på en klädhängare. "Vissa har ägarna genom året köpt till sig, vissa har de målat själva med fejkade namn. De gillar inte allt för mycket berömmelse. De har gamla klassiker som Edvard Munch, Leonardo Da Vinci, Johannes Vermeer och lite nyare, som Osnat Tzadok, Francoise Nielly och Leonid Afremov," berättar han nöjt.

"Då kanske jag skall tacka min lyckliga stjärna att jag inte vill fortskrida med en karriär som inbrottstjuv, och försöka bryta mig in här" sa Uta med ett litet leende. Han visste inte varför men han ansåg att inbrottstjuvar var en lägre sorts brottslingar. Förvisso ansåg många det samma om honom. Att sälja sin kropp, var inget som någonsin setts fint. Men Uta skämdes inte över det, men han var tämligen säker på att han skulle ha gjort det om han stal.
"Och jag är medveten om att jag inte behöver oroa mig att åka fast. Jag har tillräckligt med människor virade runt mina fingrar för att undvika det" sa Uta och blinkade med ena ögat åt mannen. Uta var säker på att den andra mannen hade lika många i sin kontaktbok som kunde hjälpa honom, som Uta själv. Antagligen skulle det ta ett bra tag innan någon av dem satt bakom lås och bom, om någonsin.
"Jag skulle säga att det är allt för ofta jag ifrågasätter de människor som jag går på dejt med. Men jag får betalt för att sitta bredvid, och le, låtsas vara intresserad av vad de säger, medan deras händer är på min kropp. Så vad vore jag för hora, ifall jag ifrågasatte mina kunder" sa Uta med ett leende. "Men jag kan erkänna att konservering var en av de svårare sakerna att låtsas vara intresserad av"

Uta följer efter den andra mannen, till utrymmet bakom kassan, och ställer ner växten bredvid mannens påsar. Innan han lutar sig emot dörrkarmen, granskandes den andra. Han var förvånad över att se honom bära en stickad tröja, men Uta medgav att han bar upp den väl. Uta fann det även underligt att se den andra mannen bära ett armband, han ansåg dock att det passade mannens klädsel. Dessutom kunde Uta finna det attraktivt med män som kunde bära upp smycken. Han bar själv sällan armband, men kanske var det för att han hade tatueringarna, de var nästan som armband. När mannen vänder sig om emot honom, för att hänga upp hans egna jacka, Uta tog av den och räckte över den till mannen. Med jackan borta hade han endast ett par svarta byxor, kängor, och en t-shirt som avslöjade att hans tatueringar på armarna gick längre upp, upp till axlarna. Inte för att den andra mannen kunde se det. Den urringade tröjan visade också toppen av tatueringen han bar över bröstet, och halsbandet som han nästintill alltid bar.

Uta lyssnar till den andra mannens ord, slukar dem med intresse. Kunskap var något Uta alltid svalde, och strävade efter att få mer.
"Det är en aning tragiskt att de målade sina tavlor under falska namn" sa Uta, han kunde förstå det hur det kom sig, men han fann det ändå tragiskt. Precis som många författare hade givit ut sina böcker under pseudonymer.
"Så vilken tavla tilltalar dig mest?" frågade Uta den andra mannen.

"Tror inte du skulle ha gjort det, du visste väl inte om att museet fanns förrän jag berättade det för dig?" undrar Jae med ett leende på läpparna. Han hänger upp jackan, och kan inte låta bli att studera tatueringarna längs den äldres armar. Precis som de vid händerna är de noggranna, och mycket fint gjorda. Jae undrar hur många han har, men bestämmer sig för att inte fråga det. Under gårdagen hade han fått reda på att den andra ledaren inte vill dela med sig av bakgrunden till tatueringarna med någon främling. Därför skulle det vara dumt att ta upp det igen, även om han vill. "Det vet jag. Jag menade mer att eftersom jag godkänt att du följt med in, så är det inget problem. Bara du inte börjar riva sönder målningarna så borde allt vara lugnt." skämtar den yngre och går bort från kassabordet.

Jae lyssnar på det är den andra ledaren säger, och kan inte undgå att släppa ifrån sig ett litet skratt.
"Jag betalar dig dock inte, hoppas du förstår det?" säger han och låter blicken glida över de ljusa väggarna, upp mot den lilla trappan där första delen av utställningen börjar. "Så, nu behöver du varken le eller låtsas vara intresserad." påminner Jae och låter blicken vila på halsbandet runt den andres hals. Nu när han tänker efter, så kommer han ihåg hur han haft den hängandes under de förra mötena också. Det är fint, den ligger perfekt runt nacken, tycker han. Det finns mycket han vill veta om den äldre, osäker på om han någonsin kommer få reda på de sakerna. Kanske han har någon speciell koppling till halsbandet, kanske tatueringarna betyder extra mycket för ledaren.

"Tragiskt tycker jag inte," säger Jae och skakar på huvudet. "Det är många som gör det. Målar, ger ut sina värk med falskt namn, för att sedan få sin riktiga identitet känd efter de dött. Det blir lite ut av ett mysterium för andra, ingen vet vem personen var, men ändå avgudar de den. Personen kan vara kriminell, begått brott som människor inte kan tänka sig. Om de då håller sin identitet borta från allmänheten, kommer vi inte döma dem för synder, utseende eller annat." förklarar han och funderar lite över frågan efter. "Det finns många ut av dem jag tycker om.. Leonids målning av Canal Grande var den bilden som fick mig att börja vilja måla med färg, så den har jag lite av en personlig koppling till." Jae börjar röra sig upp över den korta lilla trappan, till den första våningen med målningar.

"Kan inte påstå att jag gjorde. Men det är många platser som är okända för mig i staden, och det är synd när det är guldkorn som denna" sa Uta och såg sig omkring i entrén. Entrén kanske inte skiljde sig ifrån andra museum, stor, öppen, ljus. Men tillskillnad ifrån många andra, nästan identiska, kändes den här trevligare, varmare, mer välkomnande. Uta såg på mannen bredvid honom, kanske berodde det på honom. Uta märker hur den yngre mannen studeras hans tatueringar, och han frågar inte, något Uta uppskattar. De var som ett konstverk på hans kropp, och att människor studerade dem hade han inget emot, inte ens när de fattade sig egna uppfattningar. Men han föredrog att hålla deras verkliga betydelse hemlig. Han hade aldrig funnit någon att dela dess historia med, någon han ville släppa så nära in på livet. Han ansåg att tatueringarna var bland det personligaste han hade, trotts hur öppet han visade upp dem.
"Jag är inte barbarisk" sa han till den andra mannen. Uta aktade kultur högt, och det skulle inte falla honom in att förstöra något med kulturellt eller historiskt värde.

"Hade du betalt mig, hade jag blivit förolämpad" sa Uta uppriktigt. Hade den yngre mannen valt att betala honom efter det här, hade deras möte känts smutsigt. Uta förvånade nästan sig själv. Det var sällan han lånade ut sin tid till någon, utan att denna betalade, och här fann han sig själv att inte vilja ta emot pengar ifrån den andra mannen, ifall han erbjöd sig. Det fick Uta att känna ett oväntat lugn inom sig, att veta att den andra mannen uppriktigt inte förväntade sig någon särskild reaktion ifrån honom. Uta hade inga planer på att vara den andra mannen till lags, endast för sakens skull. Men att veta att den andra mannen inte önskade det, gladde Uta, mer än han var villig att medge.
"Jag kommer inte le, om jag inte ser anledning till det. Men jag kan garantera dig att jag finner intresse i konst, även om det är ett ämne jag sällan studerar, eller åskådar" sa han till den andra mannen.

"Förvisso skall konstnärens person inte stå i vägen för konsten, vilket alltid är en risk om denna är känd. Men att de skall behöva utföra något de brinner för i det fördolda, är ändå tragiskt. Världen kan vara en grym plats, och om så dömande" sa Uta medan han följde efter den andra mannen.
"Det gör mig lättad att höra att du har bra smak i konst" sa Uta till honom. "Personligen har jag alltid uppskattat traditionell japansk konst."

"Det är förståeligt att du inte varit här förut," säger Jae och lägger sina händer i de svarta kostymbyxornas fickor. "Museet är rätt okänt för allmänheten, det är mest de som är riktigt insatta i konsten, eller konstnärerna, som vet vart det ligger." han låter blicken glida från ett ut av konstverken till mannen bredvid sig. "De vill inte att folk bara ser det här som ett turiständamål, utan de vill att personerna som kollar på konsten ska vara uppriktigt intresserade. Det kanske är krävande, men det är bättre än att stället ska bli proppfullt med folk som helt enkelt bara vill kunna säga att de sätt målningarna med egna ögon." han stannar upp vid en ut av målningarna. "Första våningen hör till de äldre konstnärerna, klassikerna. På andra våningen finns de nyare, och på den tredje finns deras egna målningar." förklarar han och nickar mot en ut av målningarna. "Den här tillexempel är av Vincent Van Gogh." Namnet, datumet och grundfakta står på en metallbit under den stora målningen, men han ville ändå presentera konstnären själv. Jae ler till när den äldre säger att han inte är barbarisk, och vänder blicken bort från målningen, och upp mot honom. "Det hoppas jag, sätter rätt stor tillit på dig nu."

"Verkligen?" undrar Jae, han blir en aning förvånad. Självklart tänkte han inte betala den äldre för att gå med honom, han hoppas på att Yakamoti tycker om Jaes sällskap lika mycket som han tycker om dennes. Och faktumet att den andra ledaren inte vill ha betalt för det, vilket han inte ens trott från början, gläder honom. "Vad bra, då kommer det att vara en intresse fylld kväll för dig, i såna fall." säger han med ett leende på läpparna. Jae hade inte tänkt sig att den andra skulle vara ett stort konst fan, men att han iallafall finner intresse i det, gör honom glad. Då känns det inte som att han visar honom runt förgäves.

"Sant, världen är en grym och dömande plats," Jae håller med om det och låter blicken glida över den väl målande målningen på väggen. "Men de bestämde sig att de ville vara okända själva. Inte för att världen skulle döma dem, de har ingenting att bli dömda för. Det de tänkte på var att de ville kunna ha ett annat liv som inte är baserad på konsten de gör. Sen när de känner för det, kan de presentera sig själva för allmänheten om det är någonting de vill. Det är bra att ha olika möjligheter." han funderar lite innan han öppnar munnen igen. "Du ska inte bli allt för fäst i japansk, traditionell konst, även om jag tycker om det väldigt mycket också, så finns det mycket att upptäcka."

Uta nickade, han uppskattade att det fanns platser som inte fanns till för den vanliga turisten. Att allt inte handlade om pengar. Allt för många levde på turism, något Uta inte var emot per sig, men han tyckte att allt inte bör vara för allmänhetens öga.
"Och du tar med mig hit? Vilken ära" sa Uta med ett leende, och kanske kändes det lite så. Förvisso uppskattade han konst, men han var inte den mest insatta, eller någon återkommande betraktare. Uta hade inte vetat att stället den andra mannen skulle föra honom till var så speciellt, så privat. Men han uppskattade att den andra mannen delade med sig av platsen, det fick honom att känna någon form av värme. Nästan som att han ville dela med sig av något privat själv, men om mannen inte såg det på samma sätt som honom, skulle hans beteende kännas underligt.
"Allt behöver dock inte delas med allmänheten. Personligen finner jag en viss charm att det är en plats, endast för det verkligen intresserade" sa Uta och klev närmare tavlan, The Sower with Setting Sun. Uta granskade målningen, penseldragen som var karakteristiskt för Van Gogh. Mannen som sådde sin åker, med solen bakom sig.
"Uppriktigt sätt har jag ett komplicerat förhållande med Van Gogh, jag kan aldrig finna mig ifall jag uppskattar hans målningar eller ej" medgav Uta och såg på den yngre mannen, innan han åter förde blicken emot tavlan. Det var något i Van Gogh's tavlor som drog in honom, men samtidigt höll honom ute. "Och vilken våning vill du börja på? Det här är trotts en plats du håller kär, så vad du än vill visa, så följer jag dig"
Det kanske inte var det smartaste, det medgav Uta, om han följde den andra mannen blint, kunde han trotts allt föra honom in i en fäll. Uta tvivlade på det, ville inte tro att den andra skulle göra det, åtminstone inte här.
"Jag lovar att inte svika din tillit"

"Förvånar det dig?" frågade Uta med ett leende. "Tror du att det är så jag tjänar mitt leverbröd. Att jag följer efter folk, och tvingar dem att betala mig?"
Uta ser på den andra mannen, innan han tar ett steg närmare.
"Jag har högre klass än så. Och det är knappast så att jag behöver jaga folk, för att få ihop min lön. Nej det är snarare tvärtom, vill folk ha min tid, får de boka i förväg, och oftast med lång väntetid" sa Uta och gick ett steg närmare till och såg in i den andra mannens mörkbruna ögon. "Så jag kanske borde kräva dig på pengar, andra kunder skulle bli mycket missnöjda av att veta, att du är här med mig utan att betala. Dessutom förlorar jag pengar på att vara här med dig och inte en kund"
Efter orden ler Uta innan han vänder sig bort ifrån mannen. Hans beteende var ovanligt barnsligt, det visste han, men han fann ändå något nöje i det. Den andra mannen får Uta att finna nöje i saker andra inte fick.
"Jag kan mycket väl tänka mig att det kommer vara en intressant kväll" sa Uta uppriktigt.

"Jag kan se tjusningen i att vara anonym" medgav Uta "Men jag anser ändå att ett konstverk skall ha en konstnär som inte är okänd. Att en konstnär bör signera sitt verk med sitt riktiga namn. Sen huruvida mannen bakom målningen vill syns är en annan fråga. Mannen som använt min kropp som sin kanvas har signerat sitt verk"
Uta höll fram sin vänstra arm och pekade på den nästintill osynliga signaturen, placerad mellan linjerna som markerade, något som liknande armband, längs handlederna.
"Att Renji placerade sitt namn på sin tavla, gör att han inte förblir okänd. Men han kan trotts det leva sitt liv i det fördolda" sa Uta och tittade på Renji's snirkliga namn. Kanske var Uta annorlunda då han mindes att den andra mannen först inte varit villig att signera med sitt namn. Men Uta hade krävt det, då han ansåg att konstverket skulle ha ett namn. Efter att ha sänkt sin arm igen, och låtit den hänga längs hans sida såg han på den andra mannen.
"Jag medger att jag är fäst vid japansk konst, men det betyder inte att jag är blind för vad annat som finns. Vi har alla en preferens vi uppskattar, men den är inte satt i sten, eller förblindande. Jag åskådar gärna annan konst också" förklarade Uta.