Superheroes [PRS]

”Jag älskar ditt hår”, suckar Piper, drar med sina mjuka fingrar genom det blonda svallet jag inte orkat borsta igenom på ett bra tag.
Jason, som har återhämtat sig mer från incidenten med Percy, suckar, han med, men den sucken är definitivt inte lika beundrande som Pipers.
”Men åh lilla gubben, svartsjuk?” Piper skrattar, klart och änglalikt. 
Hennes vackra skratt hör inte hemma på det här stället.
Jason muttrar något, kliar sig på sin perfekta näsa och fortsätter att läsa i min bok.
Piper skrattar igen, men lite tystare, och fortsätter att fästa slingorna i mitt hår i två utbakade flätor.
”Leo pratar typ bara om dig, Hazel”, mumlar Piper, fäster den ena flätan i en hårsnodd. 
Mitt hjärta stannar nästan i min bröstkorg när hon säger det.
”Å-åh”, svarar jag, höjer på ögonbrynen, fast det är liksom ingen överraskning.
Piper nickar, vrider upp mungiporna.
”Mhm”
Jag nickar bara, drar fingrarna över de smutsiga jeansen som sitter tight runt mina ben.
De har spruckit i knäna.
—-
”Hej”
Nemas röst är tyst och kraftlös när jag kliver in i min hytt. I händerna håller hen ett tummat seriealbum - The Walking Dead - och då och då flyger den ena handen upp till ansiktet för att dra bak en hårslinga.
Jag nickar till svar, men kommer sedan ihåg att hen inte kan se mig.
”Hajsan”, svarar jag, drar av mig skorna och kastar mig på sängen. Albumet flyger ur Nemas händer och en trött suck hörs från denna. 
”Förlåt”, ursäktar jag mig, sträcker ut armen för armen för att få tag på den.
”Tack”, säger hen, pussar mig på kinden och lägger sin fria arm om mig. Mina läppar sträcker på sig och mungiporna vrids uppåt i ett leende.
”Anything for you, love”
—-
In the blink of an eye
Just a whisper of smoke
You could lose everything
The truth is you never know

So I'll kiss you longer, baby
Any chance that I get
I'll make the most of the minutes
And love with no regrets

Let's take our time
To say what we want
Use what we got
Before it's all gone
'Cause no, we're not promised tomorrow

So I'm gonna love you
Like I'm gonna lose you
I'm gonna hold you
Like I'm saying goodbye
Wherever we're standing
I won't take you for granted
'Cause we'll never know when
When we'll run out of time
So I'm gonna love you
Like I'm gonna lose you
I'm gonna love you
Like I'm gonna lose you

En svag rodnad lägger sig över dem vackra kinderna, och ögonen liksom ler sådär stort. Det får mig på bättre humör, och jag makade på mig så att Hazel skulle få plats i den stora fåtöljen. Jag lät tidningen med dem detaljrika bilderna vara öppen, ville inte tappa bort mig trots att jag visste att jag alltid skuell hotta tillbaks. Det var ju verkligent inte så att jag redan läst den ett par gånger, nej.
"Vad göru då?" Mumlade jag, kramade hennes hand. Hon log mot mig, lade handen runt mig och kikade ned i tidningen. "Cap. America och Skönhetsdrottningen. (Wow wilma försöker va rolig) Själv då, babe?"
Hon pekade kort på en av karaktärerna i tidningen, och liksom utan att titta på henne hörde jag att hon log. Hon lade till "Vem är det?".
"Michone.." Jag log, kände lusten av att berätta allt om henne, men lät bli. "läser, haha. Om man nu kan kalla att läsa två ord per sida är att läsa"
"Du har rätt" Hennes sådär tjocka, men inte för tjocka röst klingade till när hon skrattade, kysste mig på kinden. Hennes händer trasslade sig då och då in i mitt hår, försökte borsta ut det, vilket inte verkade gå för tillfället. Det var inte sådär äckligt tovigt, men inte heller sådär prima.
Och en såndär känsla dök upp, liksom såna där man sällan får, men som är rent fantastiska. Att vara med henne kändes som guld, någonting jag inte skulle byta bort mot någonting. JAg lyffte på huvudet för att kolla närmare på ett papper uppsatt på hennes vägg, och mina grenomträngande ögon stirrade genast tillbaks till mig, på ett lugnt sätt.
"Fan var jag älskar dig"JAg kramade om hennes hand, kunde inte låta bli att skratta till. Hon följde mitt exemplar, mumlade orden tillbaks, och trots att jag hört dem tidigare, var det på ett nytt sätt.
"VAd gjorde du se då?" Hon kysste mig på kinden innan hon hoppade ned från soffkanten, drog med mig till sängen. JAg lutade mig mot hennes bröst, höll fortfarande hennes hand.
"Undvek saker"
~~~~~

My greatest love is gone
He might as well have died
An impostor wears his face
One I barely recognize
And something burns inside of me
Anger eats me alive
But lock us both up in a cage
I'm the one who will survive

So are you happy now?
You got exactly what you wanted
You try to break me down
Destroy me piece by piece
But I have made a vow
I won't live the life you made me choose
We're players in a game that I don't intend to lose

Leo-
Hon står där bredvid Percy, handen på hans axel och skrattar åt något han säger. Bådas huvuden vänds mot dörröppningen. Det är Nema som kommer in - hen ler när hen får syn på Hazel. Percy snörper på munnen vid åsynen av henom, kramar om Hazel och går från dem.
Nemas ansiktsuttryck när han lämnar rummet är prislöst och ett stygn av skadeglädje sticker till i bröstet. 
Fast sen kysser hen Hazel på munnen och stygnet av skadeglädje är ersätt av svartsjuka. Och samtidigt kan jag inte låta bli att bli arg på Hazel.
Hur kan hon inte undgå att se att hon har både mig och Nema virade runt sina lillfingrar? 

”Jag älskar dig”
Orden som är sagda tvärs över rummet ekar i mitt huvud. Och så Hazels skratt. Det är lågmält, äkta och vackert och jag vill att hon skratta åt något jag säger, inte Nema. 
Allt var så mycket bättre före hen kom hit
Tanken slår mig i ansiktet som en knytnäve och hur hemskt det än är vet jag att jag tycker så. Jag vet att jag vill att hen ska försvinna från Argo II så allt var som.. som förut.
Jag hatar mig själv för jag tänker så, och jag vet ju liksom att Hazel är gladare med Nema trots att hon förtjänar så mycket bättre.
Hazel förtjänar så mycket bättre än mig och Nema tillsammans och hon förtjänar någon som Percy.
Jag skakar på huvudet åt mig själv, försöker rensa bort tankarna, men det funkar inte. Jag för kaffemuggen mot läpparna, låter den mörka, varma vätskan forsa ner i min hals. 
Den smakar sådär starkt och den påminner mig om när jag och Hazel brukade vara uppe och bygga skeppet, dricka kaffe för att hålla oss vakna trots att hon hatade det. Det värker till i hjärtat när jag tänker på hennes mjuka läppar mot mina, leendet och skrattet när jag sa något.
Hennes kramar och hur hon brukade dra händerna genom mina lockar, sedan kyssa min näsa.
”Jag älskar dig också, Nema”
—-
Oh, there she goes again
Every morning it's the same
You walk on by my house
I wanna call out your name

I wanna tell you how beautiful you are from where I'm standing
You got me thinking what we could be 'cause...

I keep craving, craving
You don't know it but it's true
Can't get my mouth to say the words they wanna say to you
This is typical of love
Can't wait anymore, I won't wait
I need to tell you how I feel when I see us together forever

In my dreams you're with me
We'll be everything I want us to be
And from there—who knows?

Jag kunde inte hindra munnen från att vinklas uppåt, luta mig fram och kyssa henne på pannan. Jag ville upprepa dem där orden, men lät bli.
Hazels ögon drogs mot dörren, där Percy precis gått ut. Jag viate inte vad hon tänkte, och hoppades att hon inte misstäckte något. JAg ville inte behöva dra in henne i det här, ville inte göra precis det Percy skällt på mig för. JAg ville inte dra till mig uppmärksamhet, ville inte göra något alltförstort. JAg ville försöka hålla mig på min kant, och det var fan svårt.
Hon vände sig mot mig, lyffte misstänsamt på ögonbrynen. "Vad var det där?"
Och utan att jag ville det drogs min blick bak mot sopfforna, där Leo satt lutad över sitt bord-bufford. Och till min förvåning kollade han upp i mina ögon. JAg drog genast bort huvudet, drog upp läpparna i ett avvärjande gest. "Säkert inget"
Sen kysste jag henne, ville inte att hon skulle fråga något mer- och så ville jag fatiskt kyssa henne. Min hand trasslade in sig i hennes, och vi damp ned i en av fotöljerna tvärs över rummet, där det finns ett fönster som speglade ut havets vackra färg.
Vi satte oss tätt ihop, och hon drog fram den där boken hon läst förut, började läsa så att bara vi hörde, och jag bara satt där, lutade mig mot hennes bröst och lyssnade. Jag lyssnade inte på vad den handlade om, fuserade bara på den berättande rösten. Så vacker, mastig, men elegant.
JAg hade vänt huvudet mot fönstret, bort från Leo för att slippa kolla in i dem brinnande ögonen. Fast jag visste inte om han satt kvar, så ville jag inte vända mig om.
"Goylonen hade varken..." Hazel fortsatte läsa boken, bläddra fram till sidor och mumlade att det apittlet var bra, vilket avslöjade att hon läst igenom den några gånger. Mina tanar svävade iväg mot Percys händelse, då han hade skrikigt åt mig. JAg fick fortfarande gåshud av tanken på dem där orden, på den tonen han sade dem. Det som gjorde ont var att han hade menat dem, och att han inte tvivlade på att berätta dem för mig.
~
You shout it out
But I can't hear a word you say
I'm talking loud not saying much
I'm criticized but all your bullets ricochet
You shoot me down, but I get up
I'm bulletproof nothing to lose
Fire away, fire away
Ricochet, you take your aim
Fire away, fire away
You shoot me down but I won't fall, I am titanium
You shoot me down but I won't fall
I am titanium, I am titanium, I am titanium, I am titanium
Cut me down
But it's you who has further to fall
Ghost town, haunted love
Raise your voice, sticks and stones may break my bones
I'm talking loud not saying much

headcanon♥

boknörd_ AAAAAAAARGGGGGGGGGHHHHHH!!!!
omgs du e så fkn bäst♥♥♥♥♥♥♥

Det eldröda håret kittlar min hals, men jag säger inget till Nema, vill inte att hen ska gå bort.
”Och så har vi dyrader”, säger jag, vilar hakan mot Nemas huvud. ”Du vet, trädnymfer..”
Nemas huvud guppar till under mig när hen nickar.
”Vill du ha nåt att äta?” Frågar hen, lyfter på huvudet och sträcker sig mot fruktskålen, kastar ett rött äpple mot mig innan jag hunnit svara.
”Du vet väl att det är att fria om man kastar ett rött äpple mot nån i ett grekiskt tempel, va?” Retas jag, tar en tugga av den saftiga frukten.
Nemas kinder färgas djupt röda.
”Argo II är inget tempel”, försvarar hen sig generat, sjunker ihop mot mig igen.
”Och hur vet du det?” Jag skrattar åt Nemas ansiktsuttryck.
”Håll käften, Hazz”
”Jag älskar dig också, Nema”
—-
Timeskip-
”Rise and shine, åskmolnet!” 
Percys pigga röst tjuter som en brandvarnare i mina öron.
”Vi är i Rom!”
När han säger det skjuter jag upp som en kanon ur soffan.
”Det är ett under att vi överlevde ända hit, Fiskpinnen”, konstaterar jag. ”Nu är det bara den svårare delen kvar.”
”Ave!” Tjuter Percy. ”Provincia Romana!” Han slänger med sitt korta hår. ”Cheer up, åskis, vi är i Rom! Italien! Pizza!”
Jag svär, hade inte Annabeth funnits hade Percy blivit tillsammans med mat. Blå mat.
”Låt henne vara ifred, Jackson!”
Nemas röst ekar i korridoren utanför och en sekund senare står hen där, flåsande, det yviga håret står på ända.
”Åh”, säger hen, ler osäkert, låter bli att kolla på Percy. ”Hazel, kom så ska du få se något riktigt vackert”
—-
Rome Rome Rome Rome
Focus looking forward the Colosseum
Oh no! What did I say? What can I say?
Rome, Rome many tears have fallen here
I’ll be driving, you look the other way

JAg tog tag i hennes hand, drog den bakom mig då jag nästan sprang uppför trapporna, upp på det nyoljade decket.
"Försitigt" VArnade jag, saktade in då jag riktade in mig på fören. Resten av halvbloden var inne i själva skeppet, på väg upp. DFen enda som hade varit uppe på däck var Coach Hedge, som vilt slog omkring silg med sitt basebollträ- Och jag måste säga- geten var fan läskig.
Jag lade armen runt hennes midga där vi stod lutade mot relingen, kysste henne på pannan då kvällssolen drog n över dem pampiga byggnaderna. Glädjen liksom rusade innom mig, och kanse var det för att jag stod här med Hazel, kanse var det för att jag aldrig sett ett sånt här vackert ställe.
Havet gnistrade i ljuset, och den där sköna brisen nådde mig trots att vi var minst hundra meter ovanför det.
Percy som stod i aktern skrek till Leo i fören, försökte förklara vart vi skulle landa. Hans armar flög vilt runt om honom, men trots att leo inte verkade uppfatta ett ord verkade han på bra humör. Och ärligt talat så har han varit det hela veckan, det är bara från min sida han verkat arg. Gissa varför. Men jag ville inte att han skulle vara sådär. Vanligtvis blev jag bara arg när någon var arg på mig- dålig egenskap, vet. Men det hela bara sved, Perce's ord, hur han hade sagt dem. Och jag ville ställa det hela till rätta, men jag visste inte hur fan jag skulle göra det.
"Vackert" Mumlade jag, kände någon sorts lättnad att vi äntligen var framme, trots att jag visste att det bara skulle bli svårare härifrån.
Och liksom, jag är inget 'romersk avskumm' bara för att jag gillar det här stället. Så missförstå gärna inte. Hazel mumlade till, vände sig mot mig.
"Hur fan sa det här gå? Vem ska dö den här gången?"
Och när hon sa Den här gången, avslöjade hon liksom åren av smärta.
"ingen ska dö Hazz" Varade jag, ville låta så säker på rösten som möjligt. För vi kunde dö, och det var inte ritigt en liten chans. Det visste vi båda, men jag ville inte leva upp till hennes mardrömmar så jag sa bara emot. Fick oss båda att tänka på något annat.
(fan va dåligt o kort..)
~
Oh, but when you're gone
When you're gone
When you're gone
Oh, baby, all the lights go out
Thinking, oh that, baby, I was wrong
I was wrong
I was wrong
Come back to me, baby, we can work this out
Oh, baby come on, let me get to know you
Just another chance so that I can show
That I won't let you down, oh no
No, I won't let you down, oh no
'Cause I could be the one
I could be the one
I could be the one
I could be the one

”Shame, really”, säger jag, kramar om Nemas hand. Stirrar in i de oändligt djupa ögonen.
”Huh?” Nema ser frågande på mig, ler.
”Din gudomliga förälder borde ha varit Hermes”, viskar jag, stryker Nemas hår. ”För någon tog stjärnorna och placerade dem i dina ögon..”
En kraftig rodnad kryper upp på Nemas fräkniga kinder, sprider sig i ansiktet. Sedan försvinner den, som om någon dragit av det röda som ett skal.
”Dudå, Hazel Brooks”, mumlar hen, tar tag i kragen på min tröja och kysser mig på munnen, lätt.
”Du stal mitt hjärta~”
—-
”Gudars!”
Först tror jag att Nemas kommentar har med det enorma biblioteket framför oss att göra, men sedan, när jag vänder mig bakåt ser jag att hen snubblat och nästan tacklat ner en förbipasserande fotgängare, som ilsket mumlar något på italienska.
”Sorry!” Tjuter Nema, men trots att den äldre damen inte vänder sig om hör jag henne fnysa något.
En ilsken rodnad bildar två stora, röda prickar på Nemas kindben.
”Jävla kärringjävel”, muttrar hen, vänder de havsfärgade irisarna mot byggnaden framför oss.
”Så vi ska läsa hela förmiddagen?” 
En ton av misstro är skarp i den hesa rösten och hen ser anklagande på mig när jag nickar. 
”Kunde inte Annabeth ha gjort det, då?”
Jag skakar på huvudet, drar i Nemas fingrar.
”Hon hade ett.. annat ärende, så att säga”

Jag sväljer, försöker tvinga ner den taggiga bollen som bildas i halsen när jag yttrar orden.
”Hon klarar sig”, försäkrar Nema mig, kramar om min axel med sin andra hand. ”Jason, Piper och Percy med. Leo också, förstås.. Hazel och Frank.” Något i Nemas röst avslöjar dock att hen försöker övertyga sig själv samma saker.
”Men Nema”, säger jag, desperationen gör sig tydlig i min röst. ”Athena gav Annabeth ett uppdrag ingen halvgud överlevt. Tänk om.. tänk om hon dör? Tänk om hon faller ner i Tartaros?”
Jag pausar. ”Nema, hon är en av mina allra bästa vänner. Annabeth är som en syster för mig.”
Nema svarar inte, men jag hör att hens andhämtning blir tyngre och snabbare.
”Max två timmar i biblioteket, okej? Sen sticker vi till Colosseum, som planerat. ”

Jag nickar, sedan låter jag mina ögon än en gång löpa längs med bibliotekets massiva marmorpelare.
Två timmar skulle inte räcka länge.
—-
I think I'll find another way
There's so much more to know
I guess I'll die another day
It's not my time to go

For every sin, I'll have to pay
A time to work, a time to play
I think I'll find another way
It's not my time to go

I'm gonna break the cycle
I'm gonna shake up the system
I'm gonna destroy my ego
I'm gonna close my body now

Det hela var nog det tråkigaste jag gjort- och jag har gjort mycket tråkigt. Istället för att leta runt bland gamla pergament från jordens födsel, ville jag bara lägga mig på golvet och gråta ut den uttråighet som satt sig i bröstet. Dessutom tror jag inte att biblotikarierna gillade mig- och det var inte bara en gång som jag hade skrikigt tvärs över hela byggnaden på Hazel, frågande om mat eller om vi snart skulle sticka. Thats me- a pain in the ass.
Men dock så hittade jag lite skit; en tiodollarssedel intryct mellan två förmultna, illaluktande gamla sidor. (Och så hittade jag såklart något av det som vi faktiskt skulle leta efter).
hettan där inne var så hettande att jag undrade om dem ens brydde sig om böckerna, dem skulle ju torka. Och ärligt talat så tycte jag att det var ganska coolt allt det här- men läsa hade aldrig varit min sak. Serietidningar- ja- böcker- hehhh.
"Nemooo" Med ett utdraget o viskade Hazel mitt namn- hon var den enda som faktiskt sa Nemo- och lade sin hand i min. Hon kysste mig på pannan och nicade mot utgången, gav mig en blick som avslöjade att hon inte orkade mer.
"Alltså, jag kan hålla på hela dagen, men jag är slut. Vill du ha coca cola?"
Sådär spontant också, och jag nickade, glad över att hon var med mig.
Det tog ett tag för Hazel att låna grejerna, och eftersom att ordcharm inte var hennes grej så mutade hon till sig grejerna, och däribland förlorade jag tio dollarsedeln jag hade tänkt köpa min flickvän cola med.
Och det där med att vi höll hand- och att jag då och då kysste henne, verkade vara en blickmagnet. Och en gång stannade jag upp, kollade in i den jävla homofobens ögon. Hazel hade kysst mig på pannan och sagt med hög röst "We are in love. L O V E."
Vi slog oss ned på ett litet café i skuggan, och jag beställde oss varsin cola, med Hazels pengar- jag ska betala tillbaks Hazz, lovar.
"Nema- jag vet att det är något mellan dig och Percy. Han verkar inte direkt glad" Hon tog en klunk av sin halvdruckna coca cola, och mina ögon liksom fastnade på dem små vattendropparna som täckte den.
"Du var inte i, ehm, samlingrummet. Leo och jag började bråka och Percy lade sig i- liksom, han var fan arg"
Och så spred sig den där misstänksamma, snygga, men jobbiga glimten över hennes ögon. "gjorde ni illa varann?"
"Nah" Svarade jag, kunde inte låta bli att le bistert.
"Vad sa han då? Percy asså"
Och det där var väl en såndär fråga jag inte visste om jag skulle vara ärlig på, eller om jag skulle ljuga. för jag ville inte att hon skulle göra något, att percy skule få reda på det.
~
If we knew, then what we do now
We'd hold our hands and take a bow

Together we would stand our ground and fight
I remember the night we got drunk, I got sick on the subway
With your hands on my face said, it don't matter, babe
'Cause I'm always on your side

Life isn't pretty, we all get a little wrecked sometimes
If God's listening, people think you're out of your mind
Even if you believe it
Through all the hard times, I'm on your side
On your side
I'm on your side
On your side