Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag ville inte sova och kämpade för att ögonlocken inte skulle dras ihop. Men sedan kunde jag inte kämpa emot sömnen och somnade.
Som vanligt, so drömde jag den natten.
Percy låg i en pöl av blod på marken, och såg livlös ut. Hans hud var kritvit och han hade mörka ringar runt ögonen.
Förskräckt sprang jag fram till min bror och föll på knä.
''Percy...!'' skrek jag förtvivlat och tittade mig runt i desperation av att få hjälp. Till min skräck låg Ally och Emma längre bort och såg lika livlösa ut som Percy.
Ett kallt skratt ekade i det tomma rummet och en mörk gestalt tog form.
''De vaknar inte'' rösten skar som knivar men den var bekant. För bekant.
''Kronos.''
Skrattet hördes igen men den här gången roat.
''VAD VILL DU?! Låt dem vara och ta mig istället din fjant!'' Skrek jag hysteriskt och hatiskt. Mina ögon tårades och jag ville inte blinka bort dem. Det var ilsketårar.
''Gå med mig. Och inget händer dem'' sa Kronos och log.
Ett stön hördes från Percy och sedan blev det tyst.

Med ett ryck vaknade jag svettig och tårögd i sängen.

Jag kunde inte sova. Jag ville inte se Nicos döda kropp. Jag ville inte det, han var min ända bror jag känner till och jag ville inte förlora honom. Jag tänkte på Hazel och hoppades hon mådde bra. Jag hade inte pratat med henne på kanske en vecka. Wilma började röra sig åt olika håll. Hon grät och var väldigt svettig. Jag puttade på yhenne lite och hon vaknade med ett ryck.
"Wilma vad drömde du om?" frågade jag oroligt.
"Det var bara en mardröm." sade hon generat.
"Wilma det här är allvarligt." sade jag allvarligt vilket var ironiskt med tanke på att jag nästan aldrig var det.

(ledsen för att jag inte skrev glömde bort..)

Jag drömde om Halvblodslägret. Jag såg Julia som satt med Percy och Annabeth, de såg glada ut. Så jag antog att alla visste vem Julia var nu. Sen ändras drömmen och det var stormöte.
" Kan vi fortfarande lita på Wilma?" frågade Percy och det kom instämmande rop från alla håll.
" Percy! Hon är faktiskt din syster," sa Annabeth och slog honom i huvudet med en bok.
" Annabeth, hon hotade din syster," sa Percy till svar.
" Sluts tjabba," sa Keiron " vi vet inte om vi kan lita på henne, men vi måste försöka. De är vårt ända hopp, hon, Ally och Emma," Percy såg skamsen ut och Will Solace vände sig mot mig.
" Du måste vakna nu," men det var Allys röst.

Jag antog att mamma sov, men viskade iallafall.
''Emma, vi måste ge oss av'' Min röst var trött men ändå spänd.
Hon såg förvirrad ut och gäspade ut en mening ''Va? Men vi kom ju precis''
''Vi måste ge oss av så snart vi kan. Vi har inte råd att förlora mer tid. Vi måste börja komma in på uppdraget igen.'' sa Ally allvarligt. Det var något nytt, med tanke på att hon verkade undvika att vara det.
''Okej. Visst'' muttrade Emma och satte sig upp i sängen.
Vi alla hade sovit med våra gamla kläder på. De var inte särskilt smutsiga men det fanns lite fläckar här och där.
Jag skulle precis sträcka på mig när jag fick syn på en hög med-Var det rena kläder?
''Oj. Morsan har aldrig varit så här omtänksam'' mumlade jag och hoppades att jag talade för mig själv. Men mina vänner hade lyssnat.
''Din mamma är ju cool Will. Jag fattar inte varför du aldrig nämner henne'' Sa Ally och skakade humoristiskt på huvudet. ''Skulle hellre ha bott hos henne än hos.....mamma.''
Det blev en tyst stund.
''Vi måste sticka nu.'' Sa Emma efter en stund och jag plockade ner klädhögen i min ryggsäck.

Vi bytte snabbt om och gick till dörren.
"Will, du kanske borde skriva ett brev till din mamma så hon vet varför du gick." Sade Emma.
"Måste jag skriva om vad för uppdrag?" Frågade Will.
"Nej men du borde skriva att du måste till uppdraget." Saade jag.
"Okej." Sade Will och började skriva.
Hej mamma, jag mpste gå till uppdraget det är väldigt viktigt
//Wilma

" Kan du inte skriva någon personlig hälsning?" frågade jag och Wilma blängde på mig.
" Nej," så var det slut på den diskussionen. Vi stod ut på gatan.
" Ska vi skuggresa?" frågade Ally
" Nej, varje gång vi har försökt så har någon mixat med det," sa jag " bättre om vi reser på vanligt vis. De nickade eftertänksamt.
" Mmm, det kanske är bäst," sa Wilma. Vi satt och väntade på bussen som åkte hela vägen till Alaska. Jag huttrade lite, trots det var jag tacksam över kläderna.

Till min lättnad kom bussen inom en halvtimme och vi-den trötta trion- klev på bussen.
Den här gången betalade jag chauffören och hon log vänligt mot oss när vi letade efter säte.
"Drömt nåt?" Mumlade Ally när vi tagit tre platser längst bak. Genast blev jag illamående av tanken på Percy död. Det hade varit lika hemskt att se sina bästa vänner likaså.
Hen tittade genomträngande på mig med sina mörkgråa ögon. Emma lyfte på ena ögonbrynet och studerade oss misstänksamt.
Efter att ingen hade sagt något på ett tag drog Emma en suck.
"Keiron och Percy argumenterar om de kan lita på Wilma" hon tittade tveksamt på mig.
"Toppen. Brorsan och mannen-sorry kentauren- som jag kunnat lita på argumenterar om jag är en att lita på?" Jag försökte dölja sorgen i min röst, men den darrade lite.

"Jag tror de kommer lita på dig efter det här uppdraget." sade jag uppmuntrande.
"Hur vet du att vi klara det här uppdraget?" frågade Emma.
"Apollo har gett mig sin gåva att se i framtiiiden jag kan se i mitt inre ögaaa." sade jag och försökte låta som Octavianus men lite mer dramatiskt.
Vi började skratta åt min fånighet och många från bussen stirra på oss.

Jag visste att Ally försökte muntra upp oss och det hjälpte mycket. Även om jag fortfarande var orolig över Julia, hon verkade trivas med Percy och Annabeth. Vilket jag var glad över.
" Hur ska vi förstöra för Kronos armé?" frågade jag
" Kronos berärrade att han hyrt in en armé av bulldogsar. Som kallas Bengt," sa Wilma med dramatisk röst. Tanken var så absorb att vi började gapskratta.

Vi skrattade mesta delen av resan vilket kändes skönt. För då slapp jag tänka på drömmen jag hade haft. Hur min bror och två vännerna låg döda på stengolvet.
Ally tittade då och då lite undrande på mig och jag visste att hon hade fattad ungefär vad jag drömde om. Det hade varit pinsamt att vakna gråtande och svettig. Det kändes så fånigt.
Men jag kunde inte göra någonting för att stoppa det.
Jag drog fram min ryggsäck och började rota runt efter någonting intressant. Jag hittade en påse marsmellows.
''Sugna?'' frågade jag och höll upp påsen.
''Visst'' sa Emma och jag gav henne påsen. Ally skakade på huvudet och drog fram lite choklad.
''Nepp. Jag håller mig till chokladen''