[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke betraktar mannen uppifrån och ned. Efter många år med flykter och allt möjligt lärde man sig hur man skulle få hjälp. Han sträckte på sig i sin fulla längd och såg på mannen som om han tyckte att han var mindre värd. Sådana män som han älskade att ha rika, kända folk i sina hytter, eller också välbetalande.

Mannen tycktes nästan sjunka samman då Loke sträckte på sig. Hans förr rika uppseende och överlägsna sätt bliv smickrande men samtidigt sniket.
"Vad önskar herrn? Vi har de vackraste tyger att sälja om herrn vill ha." började han medans han försökte ställa sig in hos Loke.

"Vi behöver inte dina tyger, utan vi söker en hytt på en båt som tar oss till Miklagård", säger han till mannen som genast börjat fjäska för honom.

Mannen log och bugade för dem och visade dem sedan upp på båten för att visa vilka hytter som fanns. Eira förstod inte ens hur de skulle ha råd? Men Loke kanske fann ut något plus att de var tre med som skulle med.

Loke följde efter mannen upp längs landgången och upp på skeppet. Uppenbarligen var det en man som förväntade sig bra betalt. Det var dock inget problem för Loke - han kunde ju bokstavligt talat trolla fram pengar, så.

Några dagar hade gått på deras färd, hon Tor och Loke delade en stor hytt och behandlades som ädla gäster på skeppet. Skeppet skulle till Miklagård och skulle stanna på diverse ställen efter vägen, så det skulle ta sin tid att fara, några månader.
Eiras första dagar hade inte varit behagfulla, hon som aldrig satt sin fot på ett skepp hade drabbats av den värsta sjösjukan och kunde knappt gå rakt på det gungande skeppet.
Nu satt hon längst relingen och stirrade ut över horisonten för att härda sig. Hon var tvungen att möta det hon inte klarade av och hon visste att det skulle bli bättre med tiden. Dock mådde hon inte alls bra just nu.

Loke hade aldrig haft ont utav sjöresor, har aldrig mått illa på skepp. Kanske någon gång som yngre, men det hade växt bort med åldern. Det var något han var glad för, då det inte direkt var trevligt att ständigt må illa på långa sjöresor. Han hade tillbringat mycket tid på skepp, hade många gånger rest med dem i och med marscher med Asgårds arme och desto fler gånger på flykter. Många gånger hade han också förklädd fått fly genom att ta jobb som roddare.

Ju längre resan gick och ju varmare breddgrader de for blev Eira allt mer van vid sjölivet. Hon fick så småningom sjöben och illamåendet försvann. Hela hennes hy blev brunbränd och det kryllade av miljontals fräknar över både armar och ansikte. Olikt de andra besättningsmännen kunde hon inte ta av sig skjortan och visa vem hon var. Men hon rullade upp skjortärmarna i alla fall.
Resan hade varit förhållandevis lugn, om det nu var Loke och Tors förtjänst visste hon inte. Men hon blev allt skickligare med svärdet och att klättra upp och ner från masten. Hon kände sig glad och fri så som hon aldrig känt sig förr.
Så gick dagarna tills dess en dag då solen stod mitt på himmelen och ett skepp kom mot dem. Ett skepp med dödskalle på flaggan.
"Pirater" hörs mannen i mastkorgen ropa och männen gör sig beredda för strid. Eira kände sig rädd, sådant hade hon aldrig varit med om förr. Även om Loke tränat henne, så var det inte på samma sak, nu var det på allvar.

(Emma07 )

(Förlåt för sent svar, har inte haft något internet )


Loke stortrivdes med att vara ute på resande fot igen. Han älskade det, och vantrivdes nästan med att vara fast bosatt om det blev för länge. Kanske var det bara en vana från fornatider, då han ttillbringade mer tid på flykt och inte kundesstanna länge på varje plats. Men som sagt trivdes han också på sjön, med träningarna med Eira som blev allt bättre, och att ständigt gnabbas med Tor, något han måste erkänna att han saknaHan log till då han såg piratflaggan i fjärran, samtidigt som han spände loss dolkarna. Det var det liv som han älskade - att vara på resande fot, och i lagom fara.


Vildvittra

Veckorna gick och var dag kom de till varmare breddgrader. Eira stortrivdes och anpassade sig mer och mer till livet till havs. De hade varit i två par strider och om det var för Lokes beskydd eller om hon faktiskt hade blivit skickligare så klarade hon sig med några få skråmor.
Men trots detta blev hon mer och mer otålig, de var äntligen på väg men hon hade ingen aning om var hennes bror kunde vara. Ett skepp som skulle till Miklagård i över tre år sedan? Det kändes ganska hopplöst. Men ju mer de närmade sig desto mer kände hon hoppet återvända, hon reste trots allt med två gudar och ett nytt land låg framför hennes fötter.
Skeppet närmade sig hamn och snart hade den lagt vid. Hamnen var inget Eira sett förr och dofterna, ja allt var annorlunda. Människorna var högljudda, brunbrända och klädd i de finaste och färggrannaste tyger, sådant hon kunde drömma om. Hon hade förvisso haft en mantel vars innertyg var rödaste siden, men här gick nästan alla handelsmän så.
Så lyfte hon upp sin sjömanssäck där hon hade sina saker och inväntade Tor och Loke så de kunde kliva av.