Född av blod

Jag har tyvärr inte tid att läsa fler fanfics än vad jag gör, men jag msåte bara skriva att nu skriver helt otroligt bra! Du skulle lätt kunna mäta dig med en författare!

Skicka in den till ett bokförlag!! De skulle flippa ur!! Skiiiiiiiiiiitabra!! Du är jätteduktig! ^^

Ja! Gå in på Vulkan.se när du är klar så kan du betala en viss summa och få hem din berättelse med pärm och allt!

Tack så jättemycket för alla fantastiska kommentarer Man mår väldigt bra efter att ha läst dem.
Vilka underbara läsare jag har! Även om dagen kanske varit lite grå, så skiner den upp tack vare er

Är det någon här som använt vulkan.se??

jag har varit där och jag ska använda denbnär jag skrivit klart min berättelse. lårer som en bra hemsida!

Åh, man sögs snabbt in! Ska bevaka och läsa när jag har mindre plugg

Ska snart fortsätta läsa, har inte läst alla kapitel än

Måste säga att du är otroligt duktig på att skriva, det är verkligen verkligt!

Jag blir nästan tårögd av alla era fina kommentarer! Tack så mycket till er alla Som tack ska ni alla få ett nytt kapitel
***
Kapitel 19
Något kom flygande mot mig. Månens ljus blänke i något som såg ut att vara blankpolerad metall eller silver. Efter de ord som jag nyss hört vågade jag satsa min högra hand på att det var silver.

Jag slängde mig åt sidan för att komma undan. En kniv flög in och satt sig i husväggen. Då såg jag att något satt fats vid dess fäste. Jag tog ett steg närmare. Vad i hela världen var det? En ny kniv slog in i väggen på min andra sida och vid även dess fästa satt någon slags ögla fast. Från de båda knivarna löpte en tunn lina bort mot en gränd.

Så hördes det där surrande ljudet igen. Men istället för att klinga bort lät det som när en fjäder släppte iväg en vikt. Något kom susande mot mig. En ond aning for genom mig som en rysning längs min ryggrad. Jag försökte komma undan, men sprang in i ena linan och fastnade. Den brände in i min hud. Jag kunde behålla min hand för det var mycket riktigt gjort i silver.

Ett nät av silver var vad som flög mot mig. Jag kände det när den slöt sig runt mig och kapslade in mig. Det fick mig att tappa boken som jag hela tiden haft i ena handen. Smärtan fick mig att häftigt kippa efter andan och falla ihop på marken.

Silvret gjorde att varje försök till en rörelse sved som eld. Det enda jag kunde göra var att lyfta huvudet och se när en klunga med män i svarta kåpor kom gående mot mig. Två av dem höll en slangbellkonstruktion, där de höll i skaftet, knivarna som satt i väggen var de som höll upp linan och nätet stenen som man kunde skjuta iväg.

”Du har mördat en av Guds män”, beskyllde den man som gick längst fram. ”Nu ska Han ta ditt liv.”

”Ni är väldigt hatiska”, kommenterade jag aningen ansträngt.

”Guds män hatar inte någon, avskum”, fräste mannen och fortsatte fram mot mig. ”Allt vi gör är med kärlek.”

”Jovisst, är det här ert sätt att säga att ni älskar mig?” frågade jag syrligt och grimaserade när jag utan eftertanke rörde på ena armen.

”Tystnad!” röt mannen och stannade upp någon meter från mig. ”Du ska inte säga något förrän du står inför Herren och ber om nåd.”

”Det är vänligt av er att ni inte tror att jag åker raka vägen till Djävulen.”

Mannen fnös och knäppte med fingrarna. Männen runt honom tog genast några steg fram. De böjde sig ner och lyfte upp mig.

”Vågar ni komma så nära”, spann jag när de hivade upp mig på sina axlar.

”Spara dina ord tills de behövs, missfoster”, uppmanade mannen som började leda vägen.
Jag suckade tungt. Det här skulle bli svårt. Men jag vägrade att ge upp eller ge efter för de här fanatiska männen. Jag visste mycket väl att det var män från prästorden även om jag inte sett deras tatuerade huvud.

Min hjärna försökte arbeta ut en plan till hur jag skulle ta mig ur den här knipan. Allt hade en lösning, det gällde bara att hitta den. Men silvret grumlade mina tankar och smärtan den utsatte mig för gjorde att jag inte kunde samla mig. I just det ögonblicket såg allt väldigt mörkt ut.

Männen bar mig genom stan. Vi mötte aldrig någon eftersom de valde de mest smutsiga och öde gatorna de kunde finna. Under färden försökte jag flera gånger bryta mig loss ur silvret svidande grepp. Men jag kunde inte någon gång uppbåda tillräckligt mycket styrka för att slita av länkarna. Efter tio minuter med oräkneliga försök gav jag upp det. Jag skulle aldrig kunna ta mig ur det nätet. Så jag blev stilla de kommande tjugo minuterna, då allt som hördes var männens taktfasta fotsteg.

De förde mig ner till en fallfärdig fiskestuga på en strandbank intill floden. Det luktade unket av mögel och fiskränns som funnit där allt för länge. Jag grimaserade över hur illa det luktade. Jag fick svälja flera gånger för att illamåendet inte skulle välla upp inom mig. Vampyrer kunde inte kräkas, men må illa fungerade visst.

”Här luktar det illa som pesten”, kommenterade jag.

”Då passar du in här”, förkunnade mannen som gick först och var den enda som pratat.

”Jag? Det är ni som valt det här rucklet ”, svarade jag. ”Det förklarar varför era kappor luktar som de gör”, jag rynkade på näsan.

Mannen fnös bara som svar och vände sig istället till sina män. ”Sätt ner henne där borta”, beordrade han. ”Knyt fast henne vid korset med silverkedjor.”

Sagt och gjort. Männen gick bort till ett enkelt träkors och lade ner mig på golvet framför det. Medan sex män knöt fast mina armar och hände, tre på vardera sidan, knöt tre andra fast mina ben och fötter, fem andra höll fast mig och en sista knöt en silverkedja runt min hals. När de var nöjda med sitt arbete drog de bort silvernätet från min kropp och tog ett steg bakåt. Jag stod fastbunden vid korset med armarna utsträckta på den vertikala delen, benen fastsurrade vid dess nederdel och halsen stramt uppbunden vid dess överdel. Det var en väldigt obekväm ställning!

”Fastknuten vid Guds kors som den syndare du är”, mannen som förde talan kom gående fram till mig. ”Känner du dig maktlös? Det är så det är när man står inför Gud.”

”Maktlös?” jag brast ut i skratt trots att det svep som bara den när silvret gneds mot min hals. ”Du behövde nyss använda en halv armé med präster för att få hit mig och dessutom är ni så rädda för mig att ni antagligen kommer att drömma mardrömma om mig. Det är inte vad jag kallar maktlös.”

”Guds män drabbas inte av mardrömmar”, sa mannen stelt.

”Ha!”, hånskrattade jag. ”Ingen kommer undan mardrömmar. Antagligen kommer ni drömma att jag gör samma sak med er som jag gjorde mot er lilla vän som försökte attackera mig på egen hand. För jag antar att ni fiskat upp honom ur floden?”

”Vi fann hans sargade kropp på stranden”, medgav mannen. ”Han har gått över till något högre.”

”Eller lägre”, jag ryckte på axlarna i den mån det gick.

De orden fick mannen att reagera. Med en snabb rörelse slängde han av sig huvan och stod precis med ansiktet intill mitt. Han var ingen skönhet, med ärrat ansikte, grov näsa och tunna läppar. En fanatisk låga brann i hans smutsgråa ögon.

”Tycker du det här är roligt?” frågade han väsande. ”För vi kommer att döda dig och det finns bara en plats som du kan komma till. Du kan säga vad du vill men även ett själlöst monster kan känna rädsla.”

”Du är ingen bra mänskokännare”, jag lutade mig ännu närmare honom och fick bita ihop för att inte grimasera av smärta när silvret skar djupt i min hud. ”För om du varit det hade du även kunnat läsa av mig och då hade du sett att rädsla är den sista känslan jag känner.”

”Du kan ljuga för dig själv, men inte för mig”, svarade han vasst.

”Jag behöver inte ljuga.”

”Vi får se om du känner någon dödsrädsla efter att vi bearbetat dig”, mannen tog ett steg bakåt. ”Fast då tror jag snarare att du kommer att be om att få dö.”

”Vi får se”, höll jag med och lutade huvudet bak mot träet.

Mannen tog av sig sin vida kappa och gav den till en av sina väntande män samtidigt som resten av dem arbetade med att få upp en stor låda på en bänk. Den verkande väga en hel del för dem fick allesammans hjälpas åt. Bänken sviktade och knarrade betänkligt. Men när den väl var uppe på bänken gick locket enkelt att få upp. Trots att jag inte riktigt kunde titta ner i den såg jag hur det glimmade till i något. Ännu mer silver?

”Nu ska vi se om du har någon ångest i dig”, sa mannen som nu stod i en vit skjorta och svarta byxor. Han kanske var en Guds man, men tränad som en bonddräng var han med svällande muskler under skjortan.

”Jag skulle inte hoppats på det om jag var du”, svarade jag med ytterligare en svag axelryckning.

Mannen sträckte ut handen utan att vika med blicken från mig. En av hans män lade något som såg ut att vara en metallpiska i hans hand. Jag fick en känsla av att jag snart skulle få reda på om den var gjord i silver.

”Jag försöker alltid trösta de jag tuktar”, berättade mannen medan han virade silvret några varv runt sin hand. ”Jag brukar alltid säga att det som svider värst är ångesten som hon känner i själen, men jag kan inte säga så till dig av två anledningar”, han höjde piskan. ”Ett: för att du inte har någon själ”, piskan for genom luften och träffade mig över nyckelbenet. Smärtan jag kände var värre än någon jag någonsin känt förr. Det svep värre än eld. ”Två: för att du inte förtjänar det”, piskan for fram igen och träffade min mage. Åter igen skalv min kropp av smärtan silvret åsamkade min kropp.

Men jag skrek dock inte vid något av rappen. Jag bet ihop om varje ljud som ville välla upp ur min strupe. Aldrig att jag skulle ge honom glädjen att höra min smärta.

Den kommande timmen var den värsta i min existens. Prästordens mästare torterade mig med olika silverföremål, allt från små nålar till vassa svärd, från tunna små band till piskan. För varje slag eller snitt sa han något hånfullt till mig, antingen om att jag var en vampyr eller om att jag var kvinna. Men efter ett tag började han upprepa sig. Det gav mig kraft att ge honom ett trotsigt leende.
***
Jag kan avsluta med att berätta att det här bara är del 1 av Född av blod (som ni kan se i första inlägget). Del 2 är dock på uppbyggnad och kommer senare komma i den här tråden, även om kapitlena kan komma lite mer sporadisk senare Har faktiskt skrivit de första meningarna Men vi har fortfarande en del kvar i del 1

DU ÄR SÅ BRA PÅ ATT SKRIVA!
Hur ska det gå för henne nu? Längtar tills nästa del

JIPPIE!!!!!!!!!
JAG BLIR SÅ JÄ*LA GLAD VARENDA GÅNG DU SKRIVER ETT KAPITEL PÅ DENNA UNDERBARA BERÄTTELSE!!!!!!!!!!!!
OM DU INTE SKRIVER EN BOK NU ELLER NÄR DU BLIR STÖRRE SÅ KOMMER JAG ATT GÅ ÅT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
LÄNGTAR TILL NÄSTA KAPITEL!!!!!!!!!!