Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Ida S:}
Och mitt liv suger, förlåt, min dator suger. Hade skrivit svar till Anapneo, fannyy och Padfootie och läst igenom och tänkt svara Elley, candycookie och CallmeDude när min dator hänger sig.
ORKAR INTE </3 Och jag är så ledsen, orkar verkligen inte skriva om allt, för tyvärr hade jag skrivit en hel del =(
Kram på er i alla fall ♥ Muggleposta om ni känner för det och då lovar jag att ta mig samman och svara på era avskrivningar igen. Inte för att jag är så otroligt övertygad om att mina svar gör speciellt mycket till eller från, men jag kan inte hjälpa det, jag vill hjälpa .. .__.

_{Skrivet av Anapneo:}

candycookie Din pappa borde skärpa sig! REJÄLT! Du förtjänar bättre. You're awesome!
Hoppas att allt löser sig! puss ♥

_{Skrivet av Borttagen:}
och det där kallar du svammel?!
Det var bland det finaste jag hört, underbart språk, en äkta filosof!
Det där är en tänkvärd sak som får mig att le! ♥

_{Skrivet av lillamymin:}
Idag är en lite sämre dag, inte dålig men lite sämre. Så nu, kära mugglisar, nu ska jag berätta lite om hur det funkar, för en liten flicka som mig, att ta sig igenom en dålig dag. Hur det går att leva, fast att man ibland inte orkar.


Man läser här, och då upptäcker man, hur många som inte mår tjollahoppsa. Och då börjar man undra, vad är det egentligen, som får det att bli såhär. Varje dag när man går in och läser undrar man, hur det kan komma sig att det finns så många, med så många historier. Och ibland undrar man nästan, om inte alla människor mår dåligt på något sätt. Folk är stressade, eller dåligt behandlade, eller känner att de inte passar in, eller en massa andra saker. Man vill krama alla, prata med alla. Hjälpa alla. Men det är så många.

Själv har man haft ett underbart liv. Liar. Jag känner igen mig i så många av alla storys som berättas, alla klagomål. MEN, jag ska inte, inte aldrig dra min egen här. För nej, jag orkar inte, vill inte, kommer inte. Det finns ingen anledning, inte nu när jag, hittat ett sätt att leva, trots att det finns så mycket man egentligen inte klarar av.

Det går en dag, det går två, tre och fyra. En vecka, en månad, ett år. Men det blir bättre, kanske aldrig riktigt bra, inte vad jag förutspår i alla fall. Men vad ska man göra? Två val, stanna eller gå. Och det är faktisk inte alltid så självklart vad som är rätt eller fel. Orkar man inte? Ja, då är det svårt. Själv har man stått på kanten, några få centimeter från att trilla i. Från att lämna. Men i sista stunden, finns det något som säger nej, inte nu. Slutet blir inte som man tänkt sig. Men det blir en väckarklocka för de runt ikring en. Men så länge man stannar, går det att ta sig igenom.

Varje dag är ett steg. Livet en väg. På ryggen bär man en ryggsäck, full av vackert slipade stenar. Alla ting i livet må vara tunga att bära på, men de må även vara en fröjd för ögat. Stenarna kommer och går. Man hittar en ny på vägen, man kastar ut en gammal. Vänner, familj, ting, platser, ja till och med mugglis och liknande vår vara var sin sten. allt som betyder något. Och ibland, när man går fel, går mot den där klippkanten, när man är på väg att lämna vägen. Det är då man ska sätta sig ner, och öppna ryggsäcken, och beundra vad det är man har. Titta tillbaka på det, och faktiskt känna, att det är okej, att tycka att liuvet suger, det är okej att må piss, det är okej att gråta, men det är också okej att älska. Okej att bara finnas till. Okej att vara en själv, för själv finns man i flera andras ryggsäckar.

Idag är det en dålig dag. Vad gör man? Man sätter sig ner. Och kanske plockar man upp en viss sten. Och så tittar man på den. Tittar in i någons ögon, hör någons röst. Låter ljudet av ens egen röst, få komma till öronen på någon. Eller det är i alla fall vad man borde göra. Inte vad man själv gör. För själv, är man för dum för att lita på folk. För att anförtro sig själv. Men är det bara ens eget fel? Nej, nej.

Så alla fina underbara mugglisar. Here am I. En liten flicka, men med en stor ryggsäck, där ni alla kan få plats. För jag orkar bära. Innan gick det inte, men idag i detta nu, då orkar jag. För jag vet att ja har något att gå mot. Jag vet, att på min väg kommer jag att plocka upp fler stenar. Stenar som kommer att forma mig till ett jag, som är ett så gudomligt jag. För det är skapat av de jag älskar, av de jag bryr mig om, av de jag inte vill förlora. Så till alla er som känner det tungt, bara tänkt, bara existera, och när det finns en ork, då plockar ni upp nya stenar, då kastar ni bort gamla, men viktigast av allt, då kan man också laga de stenar som i detta nu är halva.

Hoppas att det går att förstå något av mitt svammel.

_{Skrivet av Borttagen:}
Jag blir så arg på dagens samhälle! Min storasyster berättade om en bok om en flicka som blev våldtagen av en bekant och ingen tror på henne, folk vill inte ge henne rättvisa och alla börjar kalla henne lögnare och dom hatar henne tills den dagen hon tar självmord! Jag hatar sånt och jag har varit med om sånt blir så jävla förbannad! Fuck samhället så jävla hårt! Kan inte unga kvinnor få vara kvinnor utan att få en massa skit? Sen så finns det idioter som säger: ''Kvinnans plats är i köket''
FUCK ER, ERA ÄCKLIGA JÄVLAR! Jag hatar er ni förstörde mitt liv.