Skriva av sig-tråden

Jag är less på allt och lite till just nu.

Får veta att mina vänner funderar på att byta klass, och de ljuger mig rakt upp i ansiktet. Min familj faller sakta men säkert samman, och jag sa ifrån igår, så jag väntar spänt på ett final answer. Jag gillar den där killen, han som har fått mig att bli helt mushy inside, han som inte alls gillar mig på det sättet, och han jag vill glömma.

Pallar inte med skolan, och jag känner hur efter jag är, men jag kan inte orka bry mig om det längre, jag har gett upp totalt. Jag satsade på ett B (VG-MVG) på ett SO-prov, men tvivlar på det. Satsar på engelskan, men resten av ämnena kan jag inte bry mig mindre om.

Klasskompisarna hatar mig säkert, och jag lovade mig själv att jag ska sluta vara jag. Sluta skratta, komma med mina idéer, låta, och ens prata. Bara sluta synas, för jag vill inte vara hatad. Jag pallar bara inte just nu.

fannyy
Jag vet inte vad jag ska säga, för jag är inte bra på det här, jag är inte du. Du är underbar, den som får mig att vilja hålla ihop allt som faller sönder. Men även du behöver hjälp ibland, även du behöver någons arm att gråta mot. Och jag önskar så djupt att jag kunde vara den någon, för du är så sjukt underbar att jag skulle göra alt för dig! ♥ Även om det är jobbigt nu får du inte ge upp, du måste försöka. För även om det värkar hopplöst så kommer vändningen för dig också. Någon gång kommer allt bli bra, det gäller bara att fortsätta vara stark och hålla ut. Och jag vet att du klarar det, med lite hjälp kan du nå dina drömmar och fortsätta vara den du är! ♥

lillamymin 1997 sucks for the moment, yeah... MEN det var då första HP boken gavs ut... so its still a great year!
och tack... ♥

Luna 1 Tack så himla mycket vännen! DU ÄR UNDERBAR!
♥

Okej, here we go..
Jag har världens sämsta självförtroende just nu, har under 4 1/2 år jobbat mot en ätstörning, och under det senaste året har jag tagit enorma steg framåt, men det har fått mig att börja tänka på andra saker - Som kompisar och killar.

Jag vet inte vem jag är och vet inte heller vilka i klassen som jag ska umgås med. Var med några förra terminen, har börjat umgås med några andra den här terminen, men har fortfarande inte hittat någon som jag verkligen kan vara mig själv med.
Ex: Idag på engelskan skulle vi öva inför att spela upp en del utav en Shakespear-pjäs. Det slutade med att de andra 4 började snacka om den senaste festen och andra fester sen tidigare( som jag inte varit bjuden på) så då satt jag bara tyst.

Känner mig extremt oattraktiv och idag fick jag reda på att killen jag gillar är tillsammans(och har vad jag har förstått varit på G under en lång tid) med en utav tjejerna i det gänget som han är med. Anledningen till att jag började vara med dem var delvis för att de är roliga, men mest för att lära känna honom bättre.

Känner mig som en jojo som hela tiden åker fram och tillbaka, eller nästan ännu mer som en karusell. Åker runt, runt, runt och stannar bara korta stunder för att sedan fortsätta åka.

Oroar mig för framtiden något enormt, känner att jag inte alls räcker till som jag är. Jag vet ju inte ens VEM jag är. Allting känns så meningslöst och har tappat allt hopp om framtiden, tror på fullaste allvar att jag kommer leva hela mitt liv ensam.

Okej, nu när jag läser igenom det låter det bara fånigt, men men, behövde skriva av mig...

^ Det lät inte fånigt. DU är en underbar, klok, awesome tjej, alla dem sakerna är orsker till att du inte kommer vara ensam för allltid, och sålänge mugglis finns här, är du aldrig ensam.

Luna 1
Tack fina du..♥
Kan dock inte låta bli att tänka om det är ödets vilja att jag hela tiden ska bli olyckligt kär. Har alltid blivit olyckligt kär utom en gång, fast sen dumpade han mig ändå och vi gick i 7an så det var väl inte så jätte seriöst heller...

Kan bara inte fatta varför människor inte kan visa andra lite jävla respekt! jag vet att jag är smal, och jag vet att jag knappt äter någonting i skolan. Men det gör ju inte mig mindre värd. Om någon säger att man äter för mycket blir man självklart ledsen och därför gör folk inte det, men det är helt okej att säga att folk äter för lite.

Vi hade en vikarie idag som kom fram till mig på lunchen (otroligt äckligt och därför åt jag bara gurka och knäckebröd till slut) och frågar om jag har problem med maten och om jag inte borde äta lite mer. Jag blev helt paff, och smått sårad, för jag tycker inte man frågar det! Sen kom det fram att hon hade "antagit" att jag var anorektiker, hur jävla dum får man vara?! Jag har haft stora problem med undervikt och det hjälper inte ett skit att folk går omkring och tror att jag har anorexia. Jag är djupt sårad och självklart förstår jag att det såg konstigt ut för henne, men då tycker jag hon ska ta reda på mer eller fråga mig. Det hade hjälpt otroligt mycket mer.

särbehandling sucks.

pappa, hur kan du säga något sådant?

jag vill inte vara hos honom längre, på grund av den j*vla särbehandligen där.
Och i helgen, när min lillebrorsa varit där, kom han hem och sa: Pappa sa att sofia inte älskar honom längre.."
Då blev jag arg, riktigt arg.
Han förstår ju inte varför jag inte är där:
Han ringer alltid min lillebror, aldrig mig, sådär spontant.
Ger honom pengar, köper kläder åt honom osv.
inte mig.
och så ringer han mamma och frågar varför jag inte vill vara där, och hon vet ju, och säger att han får fråga mig istället.
gissa vad? det gör han inte.
sista gången jag var där, var jag helt själv. ingen pratade med mig, inte hans nya flickvän, min låssasbror eller lillebrorsan, inte ens pappa.
varför? jag vill bara ha ett svar. har jag gjort något?

och det är inte bara där vi blir särbehandlade.
min gudmor, inte min lillebrors.
herre. gud.
varför ska vi alltid behandlas olika?
han är yngre än mig, såklart jag får lite mer frihet än honom och så...
men själva behandlingen?

jag är inte en sån som klagar, utan liksom mer I don't give a sh!t ?

naturligvis är det ju inte brorsans fel. han har ju inte gjort något, jag älskar honom.
men varför alltid denna särbehandling, som om han är värd mer än jag?

Jag ska skriva av mig nu, efter att ha varit ganska oaktiv i det här forumet..

Det känns som att jag inte räcker till. Jag är inte tillräckligt. När jag kollar på en del av mina vänner ser jag mina kläder som fel, även fast jag valt de med min vilja och tycker att de sitter riktigt bra på mig när jag kollat mig i spegeln. Jag har inte varit såhär förut. Jag är väldigt kaxig irl (inte att jag hoppar på folk för ingen anledning utan det är bara så jag är), och det känns som att jag börjar bli mindre mig. Jag kanske inte svarat på någons kommentar (driver kaxigt) och då känns det som att jag är svag. Riktigt jävla svag. Jag var inte såhär förut. Jag vet inte vem jag är längre känns det som..

Och mitt liv suger, förlåt, min dator suger. Hade skrivit svar till Anapneo, fannyy och Padfootie och läst igenom och tänkt svara Elley, candycookie och CallmeDude när min dator hänger sig.
ORKAR INTE </3 Och jag är så ledsen, orkar verkligen inte skriva om allt, för tyvärr hade jag skrivit en hel del =(
Kram på er i alla fall ♥ Muggleposta om ni känner för det och då lovar jag att ta mig samman och svara på era avskrivningar igen. Inte för att jag är så otroligt övertygad om att mina svar gör speciellt mycket till eller från, men jag kan inte hjälpa det, jag vill hjälpa .. .__.