Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik såg på honom, ryckte på axlarna. Men något i hans röst fick honom att stoppa flaskan som var på väg till munnen. Karl-Fredrik hade alltid druckit ända sedan han var liten, men alltid hållit det på en bra nivå och aldrig blivit våldsam. Han var snarare lugn och mer tillfreds, tillskillnad från fadern som också hade haft grova alkoholproblem.
Men nu var det en annan sak, nu självmedicinerade han för att bli av med ångesten och minnena.
"Kanske." mumlade Karl-Fredrik till svar och ställde undan flaskan vid sängen.
"Men jag är fan rädd för det." svarade han, rädd för vad som skulle dyka upp utan alkoholens mildrande.

Det var en lättnad att han ställde ifrån sig den. Även om det bara var Karl-Fredrik, som det ju inte var första gången han såg dricka, så hade han oftast tidigare också ha druckit samtidigt och att han gjorde det nu satte igång alla de här ingrodda reflexerna djupt inom honom att ta sig bort därifrån, gömma sig tills fyllan lagt sig.
Men det var hans far han fått dem reflexerna för, inte Karl-Fredrik. Vilket han försökte intala sig.
Han drog sig smått undan för att bara krypa under täcket istället, frös ännu. Att han hade kläderna på ännu bekom honom inte - dels gav de extra värme, dels skämdes han lite för hur tunn han blivit inför Karl-Fredrik.
"Du skjuter nog bara upp det ifall du super istället." sade han mjukt, trodde att han skulle behöva jobba sig igenom minnena istället.

"Jo, jag vet. Men jag vet inte om jag orkar ta mig igenom det." mumlade han till svar och la armen om honom. Han ville känna hans doft och närhet. Nej, inte nu när Aaron mådde som han gjorde. Karl-Fredrik orkade inte dessutom drack han bara när han skulle sova, inte annars.
Mörkret föll om dem och Karl-Fredrik försökte verkligen, att slappna av och sova. Men så fort han slöt ögonen sprängdes något framför hans ögon, eller han fann någon död.
Karl-Fredrik började kallsvettas och rörde sig fram och åter i panik i sömnen.

Han ville säga emot, Karl-Fredrik var en av de starkaste människor han kände och han var övertygad om att han kunde ta sig igenom vad som helst om han så ville och bestämde sig för det. Men samtidigt trodde han att det bästa vore att bara finnas där.
Det dröjde inte länge förräns Aaron hade däckat, vilket kanske inte var så konstigt då han kände sig helt utmattad. Han sov ganska oroligt, och när han vaknade till följande dag kände han sig ändå inte helt med eller vaken. Men det var heller inte särskilt konstigt - det var inte svårt att räkna ut att febern måste ha gått i taket under kvällen, då han frös mycket värre än kvällen innan och ändå badade han i princip i svett.

Karl-Fredrik hade vaknat i panik mitt i natten och för att inte väcka den sovande Aaron så drack han upp flaskan och somnade sedan. Han vaknade inte försen på morgonen av att han svettades enormt och när han fattade att värmen kom från Aaron fick han panik. Karl-Fredrik for upp och kände bakfyllan slå emot sig. Men han struntade i det och lyfte upp Aaron med filt och allt och fick ut honom i bilen och försökte starta bilen i panik.
Det gick inte och tur vad väl det då han knappt kunde gå rakt. Istället kommer Magnus och drar ur honom ur förarsätet och tvingar honom att sitta bak med Aaron och skjutsar dem till sjukhuset.

Aaron kände sig helt som i en feberyra, hängde med om vartannat och försökte hjälpa till det lilla han kunde med att ta sig in i bilen även om han knappt ens klarade av att hålla sig upprätt på egen hand. Han hade knappt ens koll på vad klockan var, men med tanke på att Magnus dök upp så borde det väl iallafall vara morgon ifall han var uppe. Eller så hade dem bara låtit så mycket, Aaron hade inte orken åt tillräckligt mycket tankeverksamhet åt det. Hade knappt orken till någonting, och han blev också ganska mycket sämre under tiden - nästan genast då de börjat åka började han få svårt att hålla sig vaken, och då de kom fram till sjukhuset svävade han fram och tillbaka mellan att vara helt borta och vid medvetande.

Kylan och oron hade fått Karl-Fredrik att nyktra till på vägen till sjukhuset. Han gjorde sitt bästa i att hålla Aaron vaken, men han försvann mer och mer bort från honom.
"Lämna mig inte, lämna mig inte." mumlade han som i ett mantra då han lyfte upp honom trots den skadade armen och bar in honom på sjukhuset. Han röt åt någon att skaffa fram en säng och en läkare i kommenderande tonfall som hördes att han lärt sig att använda.
Nästan genast kommer en säng och en läkare tillkallas. Aaron förs in i ett rum och Magnus och Karl-Fredrik får vänta utanför i oro.

Aaron lyckades mumla någonting till svar, men det var knappt hörbart och mest bara något mummel som inte riktigt gick att urskilja. Vid det laget de väl kom fram till sjukhuset hade han i princip förlorat medvetandet helt, men det blev ändå snabbt fart på läkaren som kallats dit. Dels hade han gett febernedsättande och satt in dropp, antagligen var det mycket näringsbristen som gjort att han förlorat medvetandet. Han hade också fått dit hans vanliga läkare som snart tog över och stack ut huvudet till de två utanför. Magnus hade han träffat någon enstaka gång förut då han följt med Aaron dit, den andre kände han inte igen men kunde gissa vem det var - han hade fått reda på Aarons läggning, men var en av de läkarna som börjat förespråka att det inte var en sjukdom.
"Ni är Aarons anhöriga, inte sant?" sade han även om han var så gott som säker på den saken.
"Vi lyckades få en akuttid till röntgen, så han kommer iväg på det nu - ni kan få träffa honom när han kommer tillbaka". förklarade han.

De nickade och Karl-Fredrik hoppades att det inte skulle ha någon negativ inverkan på det hela, att läkarna inte ville hjälpa Aaron. Både han och Magnus hade trots allt "sjukdomen". Men han bara nickade och läkaren försvann åter.
De blev serverade kaffe av en sjuksköterska och sedan fick de vänta ytterligare. Efter en timme kom läkaren att hämta dem åter och de blev ledda till ett rum där Aaron låg på sin säng för att vänta på resultaten av röntgen.

Aaron hade vaknat till rätt bra, han kände sig helt utmattad och sliten men var åtminstone vaken och febern var betydligt lägre igen nu iallafall. Han gillade inte alls att ligga på sjukhus såhär, så förhoppningsvis skulle dem släppa hem honom snabbt igen - men allra bäst vore förstås ifall dem hittat vad problemet var. Han blev väldigt lättad då Karl-Fredrik och Magnus dök upp - att ha deras stöd där var en stor lättnad till skillnad ifrån att vara där själv. Även om han var nervös för läkarens ord, som snart slog sig ner och började prata.
"Jag har väl både bra och dåliga nyheter. Vi har hittat en tumör i din mage. Vilket i sig är illa - men vi har iallafall äntligen hittat problemet och har någonting att behandla. Min plan är att behandla dig i några veckor och sen röntga dig igen för att se ifall den växt eller minskat och utefter det bedöma ifall vi ska operera dig i hopp om att hindra den ifrån att spridas mer." förklarade han lugnt och Aaron hade svårt att processa det hela. Cancer?