PRS Lupple och Emma07

Zacharias gjorde inte det minsta försök till att dölja hur pass upprörd och arg han blivit över det hela. De kom ifrån två helt skilda världar, men han hade ändå svårt att tro att det var såhär saker och ting gick till i det som skulle föreställa överklassen. Han trodde snarare det var han som kom ifrån den brottsliga familjen.
"Du kommer inte få nåt annat svar ifrån mig", svarade han kort, gick utan nåt mer ord förbi mannen för att gå vidare in emot sin lägenhet igen.

Mannen nickade sakta och gick ut från porten och därifrån. Samtidigt som han ringde upp Johannes för att berätta vad som skett. Johannes var ursinnig och sa inget mer utan bara slängde på luren i örat på honom.

Benjamin satt, sträckte på sig lite och reste sig för att laga ihop någon snabb måltid och ta en paus ifrån pluggandet och hans tankar vandrade väldigt snabbt till Zacharias. Han ville ringa till honom bara för att få höra hans röst men insåg att det var dumt. De hade nyss skilts åt och han behövde visa någon slags självbehärskning.

Trots att det gått en tid sedan Zacharias hade blivit erbjuden pengarna i utbyte mot att lämna Benjamin, så hade han inte helt och hållet kunnat släppa det. Bara vilka föräldrar han måste ha, efter den där morgonen och mutningsförsöket. Han hade ju också pratat med honom om saken, men till sist hade han också tvingat sig själv att släppa det för stunden. Han hade inte hört något mer ifrån föräldrarna, så det borde vara över hoppades han. Istället hade han försökt lägga mer fokus på Benjamin, vilket inte var särskilt svårt - och den sista tiden hade han funnit sig bara få starkare och starkare känslor för honom.
För tillfället hade han dragit med honom på en liten promenad, mest bara för att få umgås lite med honom innan han skulle träffa sin bror - Matthew - på ett fik längre bort. Han gick bredvid honom, såg sig runt lite då och då men mest på Benjamin.
"Du, jag har tänkt på en sak", sade han till sist, han hade ju lite saker på hjärtat men var lite osäker på hans reaktion.

Benjamin hade hållit sig väldigt nära Zacharias den senaste veckan, så fort han hade chansen. Han visste inte varför eller jo det visste han. För det första så kunde han inte utstå att vara borta från honom längre perioder och det hela med hans föräldrar. Han avskydde vad de hade gjort. Försökt muta honom att hålla sig borta från deras son? Det var helt ofattbart. Han hade skämts så över det när Zach hade berättat för honom och försökt be om ursäkt men hur kunde man be om ursäkt för en sådan sak?
Han hade även försökt ta upp detta med sina föräldrar på bästa möjliga sätt men de hade låtsas som om han inte funnits då han försökt ta upp det.
Men det hade också gjort att den senaste veckan har han vandrat i någon slags osäkerhet. Tänk om Zach inte orkade mer. Han vågade inte ens tänka tanken i mer än någon sekund. Innan han tvingade sig med all sin viljestyrka att inte tänka så.
Nu gick de här, på en promenad och det kändes som de båda var på olika platser han avskydde det.
Så kom orden. Han hade tänkt på en sak? Hela hans mage knöt ihop sig till den största knuten. Han stannade till och stannade även honom med ett lätt tag om hans arm.
"Vad har du tänkt?" Sa han osäkert och såg på honom.

Zacharias trodde inte att han skulle vara riktigt så nervös över att berätta om sina känslor för Benjamin, då de ju ändå var positiva. Men det var väl för att han inte visste hur han skulle reagera på det, med tanke på att han verkat vilja dölja deras relation först. Men Zach var extremt fäst vid honom vid det här laget, och han hoppades verkligen att de skulle kunna bli mer än ett par i hemlighet. Han ville inte behöva gömma sig med honom för alltid, och alla känslorna hade gjort honom helt säker på att det här inte bara var någon ungdomskärlek utan äkta kärlek. Och den ville han inte behöva dölja mer. Han stannade till då Benjamin gjorde det, riktigt nervös vid det här laget. Tänk om Benjamin inte alls kände som han?
"Den sista tiden har mina känslor för dig bara blivit starkare, och jag tvivlar inte längre på att jag faktiskt älskar dig, hur galet det än kanske låter efter såhär kort tid. Men det gör jag. Och jag vill inte behöva gömma det längre, jag vill ha en framtid med dig", sade han tyst och såg upp i hans ögon med en bedjande blick.

Benjamin stod där, med klumpen i magen som växte sig större och större för varje sekund men när han började tala stod han i ren chock och bara tittade på honom.
Han kunde inte riktigt ta in hans ord. Älskar honom? En framtid? Inte gömma sig?
Trots att detta var något han absolut ville höra så blev inte klumpen i magen mindre den blev bara tyngre.
Han borde bli överlycklig över dessa ord och en del av honom blev nog också precis det medan en annan del av honom kände ren och skär rädsla.
Det var inge tvivel på att han älskade honom också. Hans dagar började och slutade med tankar på Zacharias och han såg inte att det skulle ändras någonsin. Denna mannen han kommit in i hans liv och fått honom på fall så fort att han inte ens trodde det var möjligt.
Och en framtid med honom- det var mer än underbart. Men han kunde inte. Han kunde inte få fram ett ord. Han bara stod där.
"Åh. " Var det enda ord eller snarare ljud han fick fram.

Ju längre tid det gick utan att han svarade, desto mer sjänk Zacharias hopp. Desto tyngre blev hans hjärta.
Han borde väl ha fattat det. Att Benjamin inte skulle tycka detsamma - för varför skulle han? Vad fanns ens hos Zacharias att tycka om på det viset? Det enda han hade orsakat det sista var problem mellan Benjamin och hans föräldrar, det borde väl vara självklart att han inte älskade honom också. Vem kunde älska någon som kom emellan och förstörde på det viset, han hade bara varit en idiot som inte insett det. Han fick väl bara skylla sig själv att han fick en kalldusch nu istället. Axlarna sjönk lite och också ögonen tappade den där bedjande uppsynen, övergick istället till ledsna, medans han inre väl desperat försökte lappa ihop de sprickor som hans hjärta fått.
Trots att han knappt svarade så var det mer än tillräckligt för att Zach skulle förstå. Han slog ner blicken, drog ett djupt andetag för att lugna sig lite. Han kunde ju inte se helt förkrossad ut framför honom.
"Klockan är mycket, jag borde gå och möta Matthew", sade han till sist tyst, gjorde en ansats till att börja gå därifrån.

Benjamin såg på honom, såg hans ögon, hans axlar och förstod att han sagt något ofattbart dumt. Eller snarare inte sagt tillräckligt. Men han hade ingen aning om hur han skulle rädda situationen. Att dra något skämt verkade ytterst opassande. Och han visste inte om han var kapabel att yttra ett endaste ord. För om han var det så skulle han ju ha sagt nått ordentligt tillbaka och ganska snart insåg han att även hans tid börjat rinna ut.
Zacharias behövde gå.
Han nickade sakta.
"Okej." Andades han ut och drog handen genom håret innan han vände om och började gå.
För varje steg han tog desto mer panik fick han. Han hade precis förlorat det enda bra i hans liv. Och den där nedrans klumpen i magen verkade växa sig till hela hans kropp.
Han märkte att han gått väldigt fort trots att det känts som om han gått det långsammaste han någonsin gjort i hans liv.
Han behövde vända om. Han behövde skrika ut för hela världen vad han kände. Han behövde förklara och han stannade till och snurrade om för att ta sats och springa ikapp honom.

Medans han gick vidare emot fiket kunde Zacharias inte tänka på något annat än vad som precis hänt, och hur mycket han än försökte att tänka på annat så var det totalt hopplöst. Vilket allt helt plötsligt verkade vara. Ju längre han gick, desto mer och mer kändes det som om han förlorat allt bra. Förlorat sin lycka. Även om det kanske var en löjlig tanke, bara för att han fick hjärtat krossat slutade inte jorden snurra för det, även om det kunde kännas så. Han var alldeles för djupt inbegripen i sina tankar att han inte ens märkte att någon börjat gå ikapp honom bakifrån, förräns denna personen tog tag i hans axel och vred runt honom. Zach hann inte ens reagera förräns kniven stacks in i honom, vilket fick honom att ropa till lite av den plötsliga smärtan och chocken. Mannen som gett sig på honom utnyttjade det för att knivhugga honom igen. Och igen. Vid det laget som mannen släppte honom och snabbt gav sig iväg igen hade han ingen aning om hur många hugg det varit. Han sjönk genast ihop, kämpade emot medvetslösheten som verkade dansa framför ögonen på honom direkt.


Matthew hade stått och väntat vid fiket, men då hans yngre bror inte dykt upp i tid hade han beslutat sig för att gå och möta honom istället, lite för att bedriva tiden och slippa vänta. Då hade han inte den minsta misstanke om att något skulle ha hänt, utan bara att han var försenad av någon fullkomligt normal anledning. Trots allt hade han ju också varit med Benjamin precis innan, så kanske att de bara dragit ut på tiden. Men han bevisades snart ha fel. Han fick syn på brodern en bit framför honom precis som han föll ihop. Något var fel, väldigt fel.
"Zach!", utropade han direkt, sprang genast den sista biten fram till brodern och blev förskräckt över att se den blodtäckta tröjan.
"Nej, nej", mumlade han för sig själv, drog genast av sig sin tröja för att försöka trycka den emot såren i hopp om att kunna stoppa upp blödningen lite.

När Benjamin gjorde sig redo att springa ikapp honom såg han någon längre fram falla ihop på marken och någon springa dit. Han hade hört namnet Zach och han hade sprungit dit i ren och skär panik.
Och fann Zach liggandes på marken blodig. Med någon som stod och försökte stoppa blödningen.

Benjamin kunde inte förstå, kunde inte hantera detta. Det fick inte hända. Han tog med skakig hand upp mobilen för att ringa till ambulansen så att de kunde hämta honom.
De han pratade med verkade inte förstå någonting, de behövde ta hit en ambulans och det fort och det sa han också till dem flera gånger. Han benämnde även gatunamnet flera gånger men personen i fråga verkade fortfarande inte fatta. Men när personen han pratat med försäkrade honom om att en ambulans var på väg så sjönk Benjamin ned på knä för att hjälpa till att stoppa blödningen. Men han blödde på så många ställen.
"Åh Zach. Kom igen. "Viskade han, eller han trodde att han viskade men han snarare skrek detta.

Det kändes som om det tog hundra år, tusentals år innan ambulanspersonalen kom dit och tog över. De pratade på nått främmande språk tyckte Benjamin. De borde bara rädda honom inte prata med varandra. Någon ryckte bort honom därifrån vilket han efter en stund märkte var en polis. De behövde ställa frågor men enligt Benjamin var det oviktigt vilket han också försökte säga. Han försökte förklara att han behövde vara hos Zach. Men de envisades bara att fråga om hur de kände varandra och vad han hade sett.
"Jag såg ingenting. Bara att han föll. " Sa han tillslut för att få dem att låta honom gå.
Han såg hur ambulansen tog den blodiga Zach därifrån på en bår och han ville byta plats med honom eller vara där. Han ville vara med honom. Han ville berätta.
"Jag måste säga en sak till honom." Försökte han förklara med tårar i ögonen. Förstod de inte att vissa saker var viktigare än andra saker?