Not what I wanted [PRS]

Var det där en komplimang? Hade det varit en komplimang? Precis innan de nådde fram till trappavsatsen, lirkade han loss armen och tog ett steg in framför sextonåringen. Långsamt lutade han sig framåt, böjde på ryggen tills dess att deras ögon kunde mötas på samma höjd. Det ville säga - han stod nästan böjd nittio grader. Ja, det var en massiv överdrift, men Joshua var verkligen mycket kortare.
Händerna letade sig trevande upp till kinderna, där de osäkert placerade sig. De var aningen varma, sådär underbart puffiga. Hur hade han inte lagt märke till dem innan? För i det ögonblicket förstod han knappast hur det ens var möjligt.
”Hm? Toppen?” Började Zihao dröjande och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. Plockade var de inte, men de befann sig ändå inte i ett totalt stadie av elände och buskighet. På något sätt hade de lyckats hålla sig i rätt form och spår, inte börjat växa över halva ansiktet som de brukade kunna göra på vissa män.
”Om jag ser toppen ut, hur skulle du då beskriva dig själv? Som magnifik eller? Det är snarare du som ser toppen ut, om jag får säga det själv”, konstaterade sjuttonåringen och släppte med ens kinderna. Nej, nej, nej! Tappa inte tyglarna nu såhär i slutet, du har lyckats hålla dem jättebra under det senaste dygnet och klarar ett halvt till.
Zihao tog ett hastigt steg tillbaka och började röra sig nerför trappan. Helvete, han borde inte ha gjort sådär. Inte efter det gryffindoraren sagt. Fan, fan, fan. Med en irriterad suck drog han händerna genom det mjuka håret och rufsade till det. Pappskalle. Som tur var kom det där andra på tal, det där om Umbridge och Fudge. Båda två var lika hopplösa och i sjuttonåringens mörka ögon var situationen minst sagt tragisk. Inte bara nästan, utan definitivt tragisk.
”Den är inte bara nästan tragisk, den är tragisk”, påpekade Zihao, som nått slutet av trappan. ”De är helt blinda och vägrar se sanningen..och Umbridge förstör precis allting! Har hon snackat skit om Lupin inför er också? Höll på att smälla av”, fortsatte han bittert och stannade till i hallen. Yaosu hade redan tagit på sig ytterkläderna och Weimin var i full fart med att snöra sina skor. Snabba jävlar.
”Ni är så sega, vi ska åka typ nu”, gnällde den yngsta av ungdomarna och blängde mot de två äldre.
”Vi ska åka om fem minuter”, rättade Yaosu och gläntade lite på ytterdörren, stack ut huvudet innan han snabbt drog in det igen. ”Det börjar bli kallt och regnet gör ingenting bättre..vädret har varit väldigt mediokert den senaste tiden..nåja, se till att ta med er paraplyer”, avslutade han frånvarande och grävde ner händerna i fickorna på sin kappa.
”Vart är pappa då?” Frågade Zihao undrande och började ta på sig sina egna skor, som stod på hallmattan.
”Han är redan på jobbet, det var någonting om en konflikt mellan en alf och tre troll”, svarade Yaosu och drog fram bilnyckeln. ”Så jag ska skjutsa er småbarn.” Åh, han älskade verkligen det här, det syntes.

Joshua känner hur lusten att protestera bubblar upp inne hos honom, övertyga Zihao att det inte finns något toppen eller magnifikt med honom själv. Det finns inga positiva aspekter när det kommer till gryffindorarens utseende. Dock håller han tillbaka de åsikterna. Han vet mycket väl att han inte kan säga något annat, att även om han babblar på om hur ful och äcklig han själv är kommer sjuttonåringen fortfarande ha samma tankar och åsikter. Nu kanske hans åsikter förändras pågrund av andra anledningar, men Joshuas babbel om sitt utseende kommer bara övertyga honom själv mer än någon annan. Plus hatar han när folk protesterar mot hans åsikter, om han tycker något är fint kan han väl få tycka det? Han kan inte direkt tjafsa med Zihao om det, när det uppenbarligen är en fråga där svaren är olika för varje person. De vita små tänderna gnager sig fast i underläppen på sextonåringen medan de mörka ögonen synar slytherineleven från panna till haka. De redan rosiga kinderna blir alldeles mer illröda. Att ha händer på sina kinder, händer som inte är Samuels, en väns eller moderns.. Oftast brukar folk bara nypa och dra i dem som en gammal mormor kan göra ibland, men Zihaos rörande händer är snälla, de varken nyper eller gör honom illa på något annat sätt. Det är en trevlig liten känsla, som hjärtat finner lite för mycket tycke för.
”Jag antar att vi har olika smaker när det kommer till det,” påpekar Joshua. Jo, det är väl ett bättre svar än att han ska slänga sina egna tankar på Zihao och försöka få honom att hålla med. Vilket definitivt inte skulle vara särskilt trevligt. En liten besvikelse gnager i bröstkorgen på honom när sjuttonåringen vänder sig om för att gå ner till de andra. Blicken fäster sig på de små fötterna medan han försiktigt rör på tårna ett par gånger. Herrejösses vad närgången den äldre varit under det senaste dygnet.. han själv är förvisso inget bättre, men Zihao har alltid verkat hata honom. ”Umbridge snackar skit om alla som varit lärare på skolan, men hennes snack om Mr Lupin är nog det som gnagt fast hos de flesta.” Det är lite osäkert om han pratar tillräckligt högt för att den andre ska höra, men det struntar Joshua i. Det är ändå ett samtalsämne som kräver mycket mer fokus än vad Joshua vid det här laget kan ge.
”Du vet, jag har körkort. Om du inte vill skjutsa oss småbarn kan jag fixa det själv.” Samuel klampar ut ur köket med en brödbit i munnen och en rätt så blängande blick. Ja, något tjat om att vara ett litet småbarn vill han inte ha, främst för att han själv ser sig som en vuxen liten pojk. Däremot gör orden Joshua upprörd av en helt annan anledning. Han borde inte bry sig med tanke på omständigheterna, lägga undan tankarna om Yaosu i en låda och aldrig öppna den igen. Men det är lättare sagt än gjort, och att bli kallad ett litet småbarn gör ont. Kanske för att det är så uppenbart sant, nittonåringen måste verkligen se Joshua och hans galna tendenser som småbarnsaktigt. Utan att säga något, vilket Joshua föredrar, drar han på sig skorna med hjälp av skohornet, och ställer sig på tå. Efter lite försök får han tillslut tag på sitt paraply, och bär upp Cissi i famnen. Hon gömmer sig beslutsamt under Joshuas regnjacka. Nej, endast några minuter ute i regnet kan ta skada på den lena pälsen, det vill hon undvika.

Av någon udda anledning kunde inte Zihao sluta fundera över Joshuas ord när den yngre var tvungen att stå på tå för att nå upp till paraplyet på hatthyllan. Jag antar att vi har olika smaker när det kommer till det. Det var nog mycket möjligt att det var så, då sjuttonåringen inte kunde undgå att le vid åsynen av den yngre. Att han stod på tå och hade det svårt att nå gjorde det givetvis ännu svårare, men sak samma. Leendet rann däremot ganska snabbt av när Samuel klev in i hallen. En halv brödbit hade han i munnen och inte såg han vidare glad ut. Nej, det där hade inte ändrat sig. Slytherinaren hade mer än gärna kunnat slänga sig över den jämnårige och slitit strupen av honom, ätit upp den och sedan spottat ut den igen. För det mesta brukade han vara bra på att hålla de där mordiska funderingarna borta när månen närmade sig sin fullaste punkt, däremot gick det verkligen inte när det kom till Samuel Lewis. Han hade inga puffiga kinder, en urusel attityd och var inte alls lika härlig som sin yngre bror. Vänta nu, va? De där puffiga kinderna verkade verkligen ha borrat sig fast i Zihaos stackars hjärna - som om den inte redan var överhettad nog. Skärp. Dig. För. Merlins. Skull.
För omväxlingsskull snappade däremot Yaosu upp Zihaos uppmärksamhet, kort därpå. Visserligen dundrade tankarna om Joshua fortfarande omkring i sörjan sjuttonåringen kallade för hjärna, dock hade uppmärksamheten vridit en gnutta på sig. Nittonåringen brukade sällan visa mycket känslor och såg i princip alltid likgiltig ut. Det betydde självfallet inte att han inte hade några känslor, men ibland kunde det utan tvekan verka som det. Typ som för stunden. Den äldsta ungdomens ögon hade blivit helt tomma, som två stirrande hål av mörker. Hela ansiktet var sådär ruskigt vackert, perfekt, samtidigt som det var obehagligt att titta för länge på. Det var liksom svalt och kallt, väldigt riktat mot just Samuel.
”Gör dig av med den där attityden, tack”, svarade Yaosu slutligen och vek sundan med blicken. Rösten var verkligen helt känslolös, precis som ansiktsuttrycket. Usch, det var läbbigt när den äldsta Huaze brodern agerade på det där viset. Nästan lite psykopatiskt. I vilket fall skickade det en hel drös med rysningar längsmed Zihaos ryggrad.
Han drog på sin egen jacka under tystnad, väldigt noga med att inte kolla på någon i hallen. Om han kollade på Joshua skulle allting börja bubbla igen, kollade han på Yaosu var det dags för fler rysningar, Samuel ledde bara till drömmar om mord och Weimin..tja, han var bara liten och irriterande. Nej, det var bäst att glo på skorna.
”Ska vi gå?” Undrade sjuttonåringen efter ytterligare en stunds tystnad och vågade sig på att snegla mot nittonåringen, som fortfarande såg komplett likgiltig ut.
”Ja, vi vill ju inte att ni ska bli sena, eller hur?” Och där var värmen tillbaka i rösten igen, tillsammans med det där charmiga leendet. ”Jag ska ändå in till ministeriet sen, kan lika gärna passa på att skjutsa er. Det kallas att vara snäll”, fortsatte han och slängde en hastig blick mot Samuel. ”En får sitta fram och tre bak, ni får slåss om platserna bäst ni vill.”

Ajdå. Alla tidigare funderingar och den gnagande rädslan försvinner så fort atmosfären förändras totalt. Joshua förstår vad det är hans storebror vill ha sagt, varför han beter sig som han gör. Det hade verkar på Yaosu som att han inte ville något annat än att slippa skjutsa småbarnen, som främst bara är två år yngre än honom själv. Nu kanske Samuels röst och sätt att säga det på inte varit världens absolut snällaste, men det var väl ändå självklart vad det är han ville säga? Efter alla år som Samuel gått och oroat sig för sin lillebror har Zihao varit en av de personer som bara gjort det värre, varit hemskt elak av ingen som helst anledning. Kanske det var Zihaos attityd mot Samuel som fick honom att bete sig så ruttet mot den ett år yngre Lewis brodern, men det borde gå att hålla ogillandet endast dem emellan och inte dra in någon annan, som inte har något med saken att göra. Med de tankarna i huvudet rättfärdigar det helt och hållet att Samuel snackat med den attityden, åtminstone i hans egna ögon.
”Jag försökte vara snäll som erbjöd mig när du inte verkade vilja skjutsa några småbarn. Det är inte alltid det kommer fram, uppenbarligen.” Samuel drar åt sig sin regnjacka och lägger en liten hand på Joshuas ena axel. Helt ärligt kan Joshua inte undgå att nästintill glo på Yaosu. Oartigt. Verkligen. Blicken flackar förvisso mellan nittonåringen och golvet, men han hade fortfarande velat ta in förändringen i ansiktet, ögonen, rösten. Han har inte riktigt sätt honom fullkomligt upprörd eller arg innan… helt ärligt har han inte sätt någon som helst uppriktig känsla i det välformade, vackra ansiktet. ”Pax för att inte sitta fram!” Joshua kan inte göra mycket annat än att himla med ögonen åt sin storebror, som verkar tycka om att göra det hela värre. Nu tänker nog inte Samuel själv på hur det kan uppfattas, de flesta brukar ju tjafsa om att få sitta fram. Däremot finns det ingen underton i rösten, ingenting nedvärderande. Han vill bara väldigt gärna sitta i baksätet och tränga ihop sig med två andra. Sjuttonåringen börjar försiktigt knuffa ut Joshua ur huset med båda deras koffertar i luften. Sextonåringen själv får ju inte använda magi utanför skolan, så det tar Samuel hand om. Gulligt.
”För mig spelar det absolut ingen roll,” försäkrar Joshua med ett glatt litet leende. Nej, det är nog bäst om Weimin och Zihao får bestämma det. Att tjafsa om vilket säte han ska sitta på har han då ingen lust med.

Det verkade som om Yaosu inte hade några som helst planer på att föra den där diskussionen vidare. Under sina nitton år i livet hade han fått en del saker klart för sig - ett, man håller alltid ett artigt tonläge, två man går inte omkring med mat. Sist men inte minst tre, prata inte med mat i munnen. Alla dessa småsaker drev honom till absolut vansinne. Troligen var det väl autismen som spelade in mycket i det där. Den var inte speciellt framträdande alla gånger, men spenderade man tillräckligt mycket tid med honom var det inte speciellt svårt att lista ut.
”Well, jag tänker i alla fall sätta mig i framsätet”, konstaterade Weimin, som redan skuttat ut i regnet mot bilen.
”Är inte Jaguaren betydligt större än den här?” Undrade Zihao buttert. Det var nämligen ingen idé att börja gräla med den yngsta brodern, inte när han väl bestämt sig. Plus att han redan satt därframme, så det var kört.
”Jo, men den står kvar därhemma”, svarade Yaosu och gled smidigt in bakom ratten. ”Varför undrar du?” Frågade han därefter och började ställa in sätet.
Zihao putade med underläppen samtidigt som han öppnade bakluckan. Som tur var, var den halvt gigantisk och alla fyra koffertar kunde enkelt få plats. Med staven höjd och ett koncentrerat uttryck över ansiktet, lyckades han så småningom få sin egen och Weimins koffert att lägga sig i en prydlig hög. Eller..prydlig var kanske inte rätt ord, den var väl som mest acceptabel. Till hans försvar sög han på allt sånt där, så det var okej. Han intalade sig åtminstone att det var det.
”Tja..” började den mellersta brodern och drog en hand genom det svarta håret. ”Kanske för att jag är längst av alla här och måste tränga in mig i baksätet med Samuel..alltså hallå, Samuel”, fortsatte han gnällande och sände en mordisk blick mot den jämnårige. ”Kan liksom inte lova att jag inte kommer försöka strypa honom.”

Då var det väl bara det tredje sätet i baksätet kvar. Joshua har inga problem med att sitta med sin storebror, och under det senaste dygnet har han ingenting emot att sitta bredvid Zihao.. däremot är hela deras dynamik och fientlighet rätt energikrävande, något han om något bör veta. Helt ärligt längtar sextonåringen tills de bägge två slutar skolan och låter honom ha åtminstone ett år utan dem, utan deras ruttna beteende och själviska sätt. Utan att ZIhao kommer slå honom. Nu finns det elever som är betydligt värre, men att slippa några Slytherinelever från en årskurs låter riktigt härligt, befriande. Joshua längtar redan, och han påminner sig om att det bara är en och en halv termin kvar tills den önskningen kommer i uppfyllelse.
”Jag kan inte lova dig det heller,” påpekar Samuel med en enkel axelryckning innan han tar tag i sin lillebrors hand och låter ett plötsligt mycket mer seriöst uttryck glida upp över ansiktet. Nästa dilemma är väl vem som ska sitta i mitten. Samuel kan inte undgå att oroa sig över att Zihao kanske kommer göra illa den sextonåriga gryffindoreleven. Tro det eller ej, all hat mot Huaze bröderna kommer och grundar sig i faktumet att den mellersta brodern varit så elak mot Joshua. En rivalitet mellan slytherineleven brydde han sig inte om under sitt första år, men när Joshua anlände till skolan.. Ja, det är väl klart att han är beskyddande, eller hur? Efter alla år har det blivit som en försvarsmekanism att skjuta tillbaka mot alla som heter Huaze i efternamn, spelar ingen roll om de någon gång menar gott, för de kan komma och slå en i bakhuvudet från ingenstans. Detta kommer kanske ut över hans omdöme om Weimin och Yaosu ibland, men han försöker att inte göra det. Det är dock svårt.
”Jag sitter i mitten, vi vill inte ha två huvudlösa kroppar i bilen.. det blir bara onödigt stökigt.” Skyndar Joshua med att säga och glider in i mitten av baksätena. Cissi sticker ut huvudet när hon känner en lite varmare natur, och lägger sig tätt intill Joshuas magra överkropp för att få sova lite till. Jellybean hade ju sparkat henne hela tiden.

Efter att ha stått och glott på Samuel i några långa sekunder, trots att regnet blötte ner både håret och kläderna, smällde Zihao igen bakluckan. Alla koffertar var packade och nu var det enda som kvarstod att sätta sig vid ett av fönstersätena. Joshua hade nog rätt, om han inte tagit platsen i mitten hade det hela nog slutat med två huvudlösa kroppar i baksätet.
”Vänta du bara”, muttrade sjuttonåringen och lade armarna i kors över bröstet, när han väl glidit ner på ett av sätena. ”Kanske jag faktiskt sliter av ditt huvud inatt, det skulle nog sitta fint..förutom smaken. Slår vad om att du är alldeles seg och full av en massa äckliga senor”, morrade han och sjönk ihop en aning. Vart hade det där ens kommit ifrån?
”Zihao, lägg ner”, sköt Yaosu genast tillbaka och vände sig hastigt om, så att han kunde betrakta sin yngre bror utan att behöva vrida alldeles på nacken. ”Du ska inte bita någon, inte döda någon eller riva ut deras ögon”, fortsatte han strävt och skakade på huvudet. ”Och för Merlins skull, sluta prata om sådana saker överhuvudtaget! Du är en människa, inte något rabiat djur som attackerar allt och alla.” Hoppsan, nu var nittonåringen uppenbart irriterad. Det syntes inte på honom och egentligen hördes det inte heller på tonfallet, men det kändes klart och tydligt.
”Förlåt”, knorrade Zihao motvilligt och slängde en butter blick mot Samuel, fortfarande med underläppen putande och ögon som blivit betydligt smalare än innan.
”Bra, nu släpper vi allt det här”, konstaterade den äldsta av de fem ungdomarna och la i backen, svängde ett halvt varv innan bilen sköt framåt i en väldans fart. Yaosu hade en ytterst dålig vana när det kom till att köra och det var att han alltid körde alldeles för fort. Trots att det regnade och vägarna var smala, rullade hjulen på blixtsnabbt. Sjuttonåringen tog några djupa andetag, slöt ögonlocken i några sekunder innan han vände de mörka ögonen mot Joshua. Hjärtat tog genast ett litet skutt. Han var så förbaskat söt på nära håll att det gjorde ont.
”Du är så kort”, påpekade Zihao, givetvis utan att tänka sig för, och började pilla med sextonåringens mörka, mjuka lockar. ”Det är gulligt. Du är gullig. Sluta med det, jag tror jag börjar bli galen faktiskt.” Åh herregud.

Av någon anledning känns det annorlunda än vad det gjort de tidigare åren, på alla möjliga sätt och vis. Joshua skulle ha blivit uppriktigt rädd om slytherineleven sagt något liknande till honom, vilket han gjort men kanske lite mindre bildligt. Nu dock.. ja, när Zihao pratar med Samuel, säger sådana hot så verkar det nästan uppenbart att det är ett skämt. Fientligheten och hatet finns förvisso fortfarande där, men det känns som en helt annan ton än vad sjuttonåringen haft när han försökt hota Joshua. Det känns konstigt, lite som ett slag i magen och tvingar honom att knipa efter luft.
”Har du slitit av huvuden som smakat fantastiskt och som var helt fläckfri utan några äckliga senor?” Frågar Samuel med rynkade ögonbryn, som uppenbarligen finner hotet på gränsen till skrattretande. Han har då själv inte slitit av något huvud. Bägge två är dumma, korkade, fåniga, anser Joshua. Kan de inte bara för engångsskull hålla käften och hoppa på varandra när det inte finns någon annan närvarande? Joshua vill då inte vara med, han har tröttnat på det efter alla år. Det verkar däremot som att Samuel håller med Yaosu, och vänder blicken ut mot fönstret. Händerna är kupade om Lucy som sitter med nosen mot fönstret, lika nyfiken som alltid. Han orkar väl själv inte fortsätta gnälla och komma tillbaka med comebacks varje gång som Zihao öppnar munnen, han kanske bara vill ta det lite lugn de kommande minuterna.. Han ser förvisso fram till skolan, men det är så många ruttna människor där att han vill låsa in sig själv med Joshua och katterna. Då blir allt bra.
Joshua höjer blicken mot Zihao, han är så mycket längre, så förnedrande. Nej, han gillar det då verkligen inte. Samtidigt som kinderna blir alldeles rosiga av komplimangen så rynkar ögonbrynen ihop sig på nytt, vart kom det här ifrån? Varför är det en stor hans i hans hår? Joshua är väldigt förvånad över att något sådant överhuvudtaget kommit ur Zihaos mun, och det är ännu mer förvånande med tanke på att de är långt ifrån ensamma i bilen. Nej, Samuel snappade upp det med ett väldigt.. ja, förvirrat ansiktsuttryck. Dock tänker han inte lägga sig i, nej han tänker tjuvlyssna och hoppa in om det kommer upp något oacceptabelt.
”Du är så lång,” påpekar Joshua efter en stunds tystnad. Vadå börjar bli galen? Han har ju sett ut som han gjort sen fjorton. Kanske längden förändrats, men ansiktet är densamma. ”Hmh, det tror jag inte på. Det är säkert din feber som ligger och spökar..”

”Du vet, det är bara att slå honom på nosen så kommer han sluta vara så närgången”, sade Weimin och lutade sig tillbaka mot sätet.
”Zihao, sluta terrorisera Joshua”, fyllde Yaosu hastigt på. Landskapet utanför bilen susade förbi, nästan å snabbt att man knappt hann se vad som fanns på den andra sidan av rutan. Men Zihao var inte intresserad av att kolla ut, trots att han brukade göra det varje gång de åkte bil. Istället satt han och glodde på sextonåringen, med fingrarna fortfarande pillande på de mjuka lockarna. Slå honom på nosen? Det hette väl ändå näsa? Motvilligt drog han undan handen och lät den falla tillbaka ner i knät, bredvid den andra. Däremot var ögonen fortfarande fästa på Joshua och kan kunde inte förmå sig slita den.
”Är det en dålig sak eller? Det var inte precis som om jag menade att det är dåligt att vara kort..du är liksom extra söt”, förklarade sjuttonåringen och ryckte lätt på axlarna. ”Och nej det är inte alls febern!” Protesterade Zihao kvickt. ”Du har typ infiltrerat mitt hjärta och på riktigt, det driver mig alldeles från vettet. Man kan inte vara för snäll mot en varulv när fullmånen nalkas, det kommer aldrig sluta bra”, ylade han därefter och fick med ens något blängande i blicken.
”Man kan inte vara snäll mot just den här varulven”, rättade Weimin, som satt och himlade med ögonen gång på gång. ”Du förstår, Joshua, han är inte så värst smart och beter sig mer som en hund än en människa”, predikade han fortsättningsvis och satte näsan i vädret. ”Så..mitt tips är att du slår honom på nosen, det brukar hålla honom på armlängds avstånd.” Merlin, varför var bröderna så jävla irriterande? För att inte tala om elaka! Det var inte Zihaos fel att han var som han var och han kunde verkligen inte hindra sig själv. Allting liksom bara hände, flöt på utan någon som helst spärr.
”Och nej, för att svara på din fråga, Samuel, så har den här idioten lyckligtvis aldrig slitit huvudet av någon. Det ska han inte heller göra, speciellt inte nu när den där Umbridge ränner omkring på skolan. Hon gillar inte så kallade orena typer som Zihao..har bara träffat henne några gånger, men har på känn att hon är betydligt värre på Hogwarts än vad hon är på ministeriet.” Han skulle bara veta. Om hon fick nys om Joshuas läggning eller Zihaos pälsproblem skulle de säkert båda två hamna i klistret. Hon hade en speciell vägg där hon hängde ut alla, enligt henne, problematiska elever. Weasley tvillingarna fanns redan där, tillsammans med Potter, och den bara väntade på att bli påfylld.

Helt ärligt har Joshua inte mycket emot den närgångna sjuttonåringen vars pillande med de mörka lockarna på hans huvud gör honom aningen orolig.. han vill ju inte förstöra håret, aldrig.
”Det här är långt ifrån terrorisering,” påpekar han lätt men beslutsamt. Visserligen gillar han inte att ha en massa människor omkring honom, klappa på hans hår eller dra i hans kinder som att han vore en liten kaninunge. ”Jag gillar det här beteendet mycket mer än det förra.” Det går liksom inte att jämföra, det är som att Zihao har en personlighetsstörning där personligheterna är så långt ifrån varandra som det går. Ena dygnet är han en av de elever som trakasserar Joshua konstant, en av eleverna som är grunden för hans rädsla.. andra dygnet är han någon som det under medvetna gärna pratar med. Sextonåringen blickar upp mot skolkamraten med ett magert litet leende. I vanliga fall skulle väl en situation som denna få Joshua att rynka på näsan och sätta sig närmre Samuel än Zihao, men han är nyfiken. Nyfiken är rädd, långt ifrån en bra blandning.
”Hur har jag infiltrerat ditt hjärta då?” Frågar Joshua medan fingrarna rättar till de mörka lockarna som nu ligger i en enda stor liten boll. Det är en liten konstig sak att säga, särskilt när han bettet sig precis likadant som alltid, det är liksom ingen skillnad på honom. Kanske det är Zihao som förändrats, rejält mycket. Samuel kan inte göra mycket annat än att blänga mot den jämnårige medan han räknar upp varje anledning som kan ligga bakom Zihaos ändrade beteende mot Joshua. Ja, vad har han i kikarn?
”Kan han inte slita av hennes huvud då?” Samuel gnager frenetiskt på sina naglar med blicken fäst på de två katterna som lagt sig tätt intill varandra i bröderna Lewis knän. Lucy gnager på Cissis pälsiga öra, medan den äldre av dem försöker putta bort henne. Joshua vänder också blicken mot de två katterna, deras lilla catfight är väldigt intressant, och plus börjar han bli lite för generad för att kunna fortsätta se Zihao i ögonen. ”Då slipper vi henne.”