[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Leendet som dröjde sig kvar på de hyfsat fylliga läpparna, blev sakta men säkert större. Fan, Natsume uppskattade verkligen Hideo. Så sjukt, jävla mycket! Han förstod sig verkligen inte på det där alls, även om han gärna skulle vilja förstå.
”Bra, för jag kommer inte att tillåta det”, svarade den yngre och lutade sig tillbaka, lät händerna falla mot sidan. ”Är du säker? Jag är jättesmutsig”, fortsatte han sedan och kupade händerna om sina egna kinder, i ett försök att dölja rodnaden. Usch, han måste ha sett ut som en mogen tomat vid det laget, med tanke på hur sjukt mycket det brann i ansiktet. Det var så pinsamt att det knappt gick att förstå sig på.
”Du vet..den första gången jag insåg att det var något fel på mig, trodde jag att jag skulle dö. Jag förstod verkligen inte vad det var som hände och allting gick så otroligt långsamt..” Nej, det var inga trevliga minnen. Inte alls. Men han vsr itne ensam om att ha sådana, då det var uppenbart att Hideo också haft sina inre konflikter.

Det gläder honom, att någon han lärt känna på mindre än tolv timmar vill hålla honom vid liv.. hålla honom sällskap. Hideo sluter ögonlocken och nickar försiktigt, tyvärr har hela huvudet börjat göra ont. Fruktansvärt ont.
"Jadå, klart jag är säker. Men om du ska vara i din varg form eller vad man kallar det, vill jag nog skölja av dig lite först." Jo, en helt smutsig varg vill han faktiskt inte bada med.. speciellt inte när Natsume varit utan tvätt och omsorg i tre hela år. Huvudet faller på sniskan, innan Hideo tar hans händer i sina och lämnar små pussar på dem. "Jag vet ju verkligen inte hur det känns, men det måste ha varit jätteläskigt.. Det här är första gången du är i din mänskliga form igen, eller hur?"

”Den första gången på tre år, ja. Eller nej, men nästan”, sade Natsume och kliade sig löst i nacken. ”Men jo, det här är den första gången som jag varit mig själv sedan päls bokstavligen sprutade ur ögonen på mig”, förklarade han och drog åt sig händerna, så att han ännu en gång kunde gömma ansiktet i dem. Kinderna var så röda vid det laget att de verkligen började se ut som tomater. Det var inte ens ett skämt längre.
”Är det här den första gången du inte varit med Kotaro..alltås du förstår v-vad jag syftar på”, fortsatte nittonåringen och satte sig ner på kakelgolvet med en lätt duns. ”Jag tänker ju liksom inte göra någonting som du inte vill, så korkad är jag faktiskt inte.” Natsume kikade skamset mellan fingrarna och drog upp benen mot överkroppen. ”Vill du titta bort? Du måste förstås inte men..tja.”

Aningen besviken på förlorandet av handkontakten sjunker Hideo tillbaka ner i badet med en bedrövad liten suck. De bägge två hyser känslor för varandra, men ändå är det någonting som strävar emot, antagligen är det så för Natsume också. En rynka stryker sig över ögonbrynen medan blicken glider ner mot fingrarna som håller på att pilla upp nagelbanden.
"Första gången sedan jag och Kotaro först blev tillsammans, som inte var han själv, ja.. Men jag har varit med andra." Nu vet ju inte Hideo helt fullständigt vad den andre menar.. Men förhoppningsvis har han det. "Det kan jag visst göra."

”Den idioten förtjänade aldrig dig”, mumlade Natsume och pillade förstrött med sina tår. ”Har någon någonsin gjort det? Jag menar, du måste ju vara den perfekta människan..du släpade med dig en halft mordisk varg in i ditt hem utan att tänka två gånger på saken. Nu var det jävligt korkat av dig, men ändå”, rabblade han sedan vidare och slog sig löst över kinderna några gånger - försökte att lugna rodnaden som fortfarande kröp omkring. ”Vem gör ens sånt menar jag?” Fortsatte nittonåringen och greppade tag om badkarskanten med en flämtning. Den där nedrans hettan vann alltid över Natsume, vare sig han faktiskt ville det heller inte. Kanske hade det någonting att göra med att Hideo låg där och såg extra vacker ut? Inte otroligt.

"Du kände inte honom förut, han var väldigt underbar och snäll förut." Berättar Hideo med ett dystert litet leende, nej Kotaro var en väldigt fin människa förr i tiden, men på senare tid.. ja då har han verkligen inte respekterat honom. Än en gång dyker rodnaden fram och han sjunker ner djupare i vattnet, gömmer den rosa färgen bland alla bubblor och skum. "Inte mitt fel.. Jag har alltid velat vara veterinär, en gång glömde jag bort en dejt för att jag såg en hemlös liten kanin.. och en gång stannade jag hemma från skolan för att ta hand om en föräldralös domherre, de behöver matas jätteofta." Med ett litet skratt kramar han om Natsumes händer. Försöka få honom att tänka på något annat än smärtan.

Kaniner var ju däremot läskiga och deras bett var inte trevligt. I början hade Natsume haft väldigt stora problem med att äta upp det han fångat. Så naturligtvis hade han tvekat så pass länge att bytet hunnit rymma och därmed lämnat ungdomen med en tom magsäck. Ibland hade han även blivit biten, både i tassarna, svansen och till och med nosen.
”Kaniner är läskiga..de smakar inte ens bra och bits”, påpekade nittonåringen och fattade tag om dennandres händer, istället för badkarskanten. ”F-förlåt”, stammade han besvärat och knep ihop ögonlocken samtidigt som de vassa tänderna skrapade mot varandra. Om han hade varit i Hideos sits hade Hannah helt klart lagt benen på ryggen och sprungit så snabbt benen bar. Fast det verkade inte som om tjugoåringen hade den inbyggda mekanismen som uppbådade till flykt. Inte det bästa med tanke på omständigheterna.

Med höjda ögonbryn ruskar Hideo på huvudet. Kaniner, läskiga? De var väl ändå motsatsen till det?
"De är ju jättesöta!" Protesterar han bitter, låter den andre nästintill krossa hans händer. "Plus, du nafsade till mig igår, kommer du inte ihåg det?" Det gör tjugoåringen, solklart faktiskt. Det hade inte gjort förbaskat ont, eller skapat ett stort sår, men det hade varit ett litet nafsande, precis som kaniner ibland kan ta sig friheten att föra. "Du, säg inte förlåt.."

”Äh..jag r-rörde dig ju k-knappt igår”, knotade nittonåringen och böjde huvudet framåt, stirrade blankt ner i golvet med andetagen i halsen. Av någon anledning ville han plötsligt kasta sig över Hideo och slingra sig fast. Det spelade ingen roll att den andre befann sig i ett fyllt badkar. Natsume tänkte knappt på det faktumet och skulle inte bry sig ett skvatt om han blev lite blöt. Men han visste även att det inte var okej att bara attackera den äldre på det viset. Just av den anledningen satt han där och glodde ner i golvet, istället för på Hideo.

"Vad är fel?" Frågar Hideo tyst med rynkade ögonbryn. Det är riktigt bra att de kunnat prata lite med varandra. Han har liksom inte pratat så mycket om sin bakgrund, men kanske det är viktigt om deras förhållande ska ha en chans. "Ville du ha ett bad eller inte?"