prs yehet & kkaebsong

"Jag tror inte ens du vet hälften ut av sakerna de gjort," påpekar Joshua med ett brett leende, tvillingarnas beteende har gått överstyr mer än ett par gånger, och ändå vet inte hela skolan om dem. Joshua låter huvudet falla på sniskan med ett retsamt leende över läpparna, vilket Zihao lyckligtvis inte kan se med tanke på koftan. "I vissa fall är du också lite som en förvuxen femåring, inte sant?"

Komplimangen får Joshua att frusta till, känner hur kinderna blir ännu mer hetare än vad de redan var.
"Gulligt?" upprepar han och tittar med stora ögon på Zihao. "Du har en udda åsikt om vad gulligt är du, det är fruktansvärt!" Joshua låter koftan falla från ansiktet, lämnar kindernas röda färg synbara för den äldre eleven. "Ser du?"

Ett skratt undslapp Zihao, trots att det Joshua precis sagt varit på gränsen till en förolämpning.
”Jag ser åtminstone inte ut som en femåring”, bet han tillbaka och stödde hakan ovanpå sextonåringens huvud. ”Det gör däremot Weasley tvillingarna...inte för att det är något fel med det direkt, men ändå”, fortsatte han sedan nonchalant.

När den yngre eleven slutligen gav med sig och tog ner koftan från ansiktet, smet Zihao in framför honom och placerade sina kalla händer på de röda kinderna.
”Men då får du väl tycka det då, jag tycker i alla fall att det är gulligt, hur konstigt du än tycker att det är”, sade han sanningsenligt och nöp lätt tag i kinderna för att sedan böja sig ner, så att deras ögon möttes på samma höjd. ”Det är allt annars än fruktansvärt.”

Förolämpat stirrar Joshua upp på den äldre, blänger på honom av de ord han sagt om sextonåringens vänner.
"Du vet, en förolämpning mot dem är en förolämpning mot mig," påpekar han, nyper Zihao i armen när han använder en sådan nonchalant röst. "De ser inte ut som femåringar, de är hur förbaskat långa som helst." skyddar Joshua, känner aningen rörd när Zihao lutar sin haka mot hans huvud, på något sätt är det mysigt. Något han ofta brukar ha hos sina vänner och bror, men detta är av någon anledning annorlunda.

Joshua blinkar dumt upp mot Zihao, som han helt plötsligt har framför sig istället för bredvid. De svala händerna mot kinderna gör ingenting, vanligtvis skulle han rygga tillbaka, men inte nu. Sextonåringen kan inte undgå att le när deras ögon möts på samma höjd.
"Tack. Även om du har fel."

”Då förolämpar jag väl dig då”, sade Zihao retsamt och släppte taget om Joshuas kinder. ”Ta det inte så seriöst, jag driver bara med dig”, försäkrade han sedan snabbt och rätade på sig. ”Förutom det där om dina kinder dock, för de är verkligen extremt gulliga.” Han log snett och ställde sig bakom den yngre varpå han började skuffa honom framåt. Hur långsamt kunde två personer röra sig framåt egentligen? Men även om han var kall och ville in i värmen, hade en liten gnista tänts inom honom. Hade han tyckt att det varit jobbigt att hålla sig borta från sextonåringen under dagen så var det absolut ingenting i jämförelse med den stunden.

Den dåliga självbehärskningen var inte någonting nytt precis. Ända sedan en tidig ålder hade Zihao fått utbrott och slagit sönder lite vaser här och där. Det här var dock ett helt annat problem, eftersom han för det första: inte ville slå sönder någonting och för det andra: det handlade inte om någonting så simpelt som om han skulle få glass efter maten eller ej.

Joshua masserar sina kinder, känner ur kylan gör dem ännu mer röd flammiga.
"Jag tog det inte så seriöst," protesterar sextonåringen och låter händerna dra koftan intill kroppen istället för att försöka tränga bort lite av kylan, det funka inte riktigt som han önskat dock. Ett litet leende smyger sig upp över Joshuas ansikte, nöjd med komplimangen även om han inte vill medge det. Även om Joshua har en väldigt nätt och liten kroppsbyggnad, gör kinderna och de undre ögonlocken ansiktet puffigare. Vilket han varit rätt besvärad ut av, även om andra fann det gulligt.

När den äldre eleven börjar knuffa honom framåt, orkar inte Joshua protestera hur mycket han än vill reta Zihao. Han själv fryser i kvällens kyla, och vill in i värmen. Kanske sitta vid en brasa i sällskapsrummet med en kopp varmchoklad. Det har Joshua alltid avgudat.
"Jag kan faktiskt gå själv, vet du," påpekar han och tittar bak mot Zihao.

Zihao kunde inte låta bli att fnysa lite när de mörka ögonen fäste sig på Joshua.
"Jo tjena mittbena", började han och fuktade läpparna, som hela tiden hade en tendens att bli fruktansvärt torra. "Jag slår vad om att vi redan hade varit inomhus och jag burit dig, du rör dig i ungefär samma hastighet som en medelsnabb snigel", fortsatte han retsamt. Ett spelfullt leende hade smugit sig över läpparna och han kunde inte låta bli att lipa mot den kortare. Till sitt försvar hade han faktiskt betydligt längre ben, som till råga på allt även var ganska vältränade, inför en quidditch säsong som inte skulle bli av. Återigen; tack turneringen i magisk trekamp, du går mig inte alls på nerverna. Med vänlig hälsning, Xie Zihao.

Solen började försvinna ner mot horisonten, även om det fortfarande var hyfsat ljust utomhus. Dagen började med andra ord äntligen lida mot sitt slut, vilket var passande, eftersom Zihao kände tröttheten krypa upp längst ryggraden på honom. Det hade hänt på tok för mycket på en alldeles för kort tid för att hans hjärna skulle orka hantera alltihop. Snacka om att han skulle sova gott under natten, nergrävd under sitt varma, fluffiga täcke. Bara rena rama tanken fick honom att gäspa.

Joshua blänger tomt mot den äldre, knuffar honom lätt med handflatan.
"Om jag haft turen att vara lika lång som dig, så skulle jag kunna gå i samma hastighet. Tyvärr, så har jag inte den turen." påpekar sextonåringen och lipar tillbaka mot Zihao. Han ökar takten, vill bevisa att han faktiskt kan vara snabb. "Du får helt enkelt vänja dig vid det!"

När han ser hur den äldre eleven gäspar, kan han inte hindra sig från att gäspa han också. Det är trots allt smittande.
"Verkar som att någon är lite trött," retas Joshua, även om han själv inte skulle ha något emot att krypa ner i sin säng i Norra tornet.

Utan några större svårigheter skyndade Zihao ikapp sextonåringen.
"Du vet, det är inte många som har turen att vara lika långa som mig", sade han och såg lite väl stolt ut. "Men det är faktiskt inte alltid en dans på rosor, om det får dig att må lite bättre", fortsatte han. Han drog en hand igenom håret, som envisades med att lägga sig mitt i ögonen på honom. Egentligen kanske han borde klippa det, men det kunde ju se så förbaskat bra ut ibland att han tvekade varje gång han började fundera över saken.

Men Joshuas retsamma stämma fick honom att genast glömma bort alla tankar han nyss haft om håret.
"Det finns bara en här som är trött", ljög Zihao och flackade med ögonen. "Och det är inte jag", fortsatte han trots att det inte lär speciellt trovärdigt, då han precis då gäspade ännu en gång.

"Det får mig att må mycket bättre," skämtar Joshua med ett leende över de fylliga läpparna, även om han själv inte vet hur det är så har han hört sina vänner hata på sin längd. Vilket helt enkelt betyder att det finns fördelar och nackdelar med båda delarna. De når tillslut den öppna porten och stiger in till slottet.

Med höjda ögonbryn ser sextonåringen upp mot Zihao, skarkar på huvudet åt den andres lilla lögn. Den skulle nog inte lura en femåring.
"Det tror jag verkligen inte," påpekar han, lägger handen för sin mun som än en gång ger ifrån sig en gäspning. "Du får mig att gäspa, sluta."

Samma sekund som de steg innanför porten slappnade Zihao av. Så fort han började frysa hade han en tendens att börja spänna sig, som om det på något sätt skulle skydda honom mot kylan - vilket det självfallet aldrig gjorde.
"Om du vill att jag ska sluta gäspa, får du väl göra någonting åt det då?" retades han och blinkade med ett öga mot Joshua. "Och förresten så är du söt när du gäspar." Han skrockade för sig själv samtidigt som han började röra sig in mot den stora salen, vrålhungrig. Nu när han hade slutat spänna sig mot kylan var det ingenting som hindrade honom från att känna sig utsvulten. Det var minsann flera timmar sedan han ätit senast och i vanliga fall måste en Zihao äta något minst en gång i halvtimmen för att inte bli vresig och bitter.