PRS Aphrodite & wolfy

Precis som hon skulle instämma i skrattet blev Killian allvarlig. Det var tillräckligt för att väcka oro hos Meila och hon såg sig diskret om, visste inte vad det var han hört eller sett.
"Bortsett från mig så borde här inte vara någon annan," andades hon tyst fram. De kunde inte ta några chanser, de behövde komma därifrån. "Kom." Hon tog hans hand i sin och för att inte dra onödig uppmärksamhet till dem, tog hon sig långsamt över till andra sidan samtidigt som hon småpratade om dittan och dattan med Killian. Då de kommit bort från folkmängden fortsatte hon mot en dörr vid slutet av korridoren. Det var en utgång som endast skulle användas i nödfall och det här räknade Meila som ett nödfall. Underligt nog gick inte alarmet igång men det tackade hon Gud för. Meila ökade takten lite och stannade upp på en liten kulle, som låg på ett tillräckligt långt avstånd från skolan men de skulle ändå ha utsikt över vad som hände.

Killian nickade och följde med henne. Han smet efter henne genom dörren, och fann sig själv utanför skolan, men ändå med en bra sikt om vad som hände. Han kisade med ögonen och såg hur två personer gick in i skolan. De var inga vampyrer.
"Vilka mer än du och dina föräldrar är jägare här? Jag hann inte se vilka som gick in, men det var definitivt inga vampyrer och varför skulle två stycken människor marschera in på en bal utan anledning?" frågade han och vände sig mot Meila. Han hoppades inte att Tara hade gjort något som skulle kunna ha skickat jägare åt hans håll. Han trodde inte det, för i så fall skulle han ha fått reda på det. Han tittade mot skolan igen. Musikens dova dunkade slutade nå hans öron.
"De har stängt av musiken" sa han och tittade på Meila igen.

Musiken tystnade vilket gjorde Meila mer nervös än vad hon redan var. Något var på gång och hon behövde ta reda på vad. Hon vände sig om mot Killian, ansåg det vara bäst att han återvände hem till sin syster för säkerhets skull. Hon ville inte att något skulle hända honom.
”Jag kan komma förbi och uppdatera dig om situationen senare,” lovade hon och la blygt armarna om honom i en kram. Hon kikade upp på honom, lät för ett kort ögonblick blicken vandra mellan hans ögon och läppar, innan hon släppte taget om honom för att gå tillbaka mot skolan. Hon tog sig in samma väg som de kommit ut, ville inte dra till sig onödig uppmärksamhet och väcka frågor genom att dyka upp via huvudingången.

Killian nickade. Det störde honom att han inte kunde hjälpa till, men om hennes föräldrar skulle vara där så kunde det bara ställa till det för Meila och honom själv. Han besvarade kramen innan han tittade på hur Meila gick tillbaka till skolan. Han själv vände om och gick bort genom parken och till sitt hus.

Han öppnade dörren och möttes av Taras förvånade blick.
"Redan hemma?" frågade hon och Killian skakade på huvudet.
"Jägare kom och förstörde stämningen" sa han och Tara rynkade pannan. Hon bet sig i läppen.
"Jag kan ta mig dit och kolla om du vill? Se till så inget händer Meila" frågade hon ch Killian tittade osäkert på henne i några sekunder.
"Känner du av minsta lilla, så ring mig" sa han och Tara nickade och viftade med telefonen hon hade i handen. Tara öppnade ytterdörren och gick ut innan hon sprang bort till skolan. Hon höll sig på avstånd, men kunde ändå observera skolgången från där hon stod.

Precis som Killian sagt var det jägare som hittat till festen. Det var inte av misstag heller utan de hade kommit dit av en anledning. Meila kände dem inte särskilt bra men hon visste vilka de var. Det fanns ett flertal jägare i staden men hennes föräldrar var de mest respekterade. Den rödhåriga kvinnan ställde sig på scenen och bad om att få allas uppmärksamhet.
”Jag tror att ni alla har funderat vart Emily tagit vägen.” Hon gjorde en kort paus paus under tiden som eleverna nickade. ”Hon har hittats död.” Flera drog efter andan, inklusive Meila, trots att hon varit medveten om att det bara skulle vara en tidsfråga. Hon hade ju inte begravt kropparna på ett bra gömställe. Kvinnan tillade att de hittat två andra lik också och trots att det var självklart för alla tydliggjorde hon att vampyrer låg bakom det hela.

Tara gick långsamt närmare skolan, mest för att kunna urskilja vad som sades. Hon hörde bara hur folk drog efter andan och hon kände hur allas hjärtslag slog fortare och fortare. Hon tittade snabbt in i fönstret för att se hur det såg ut, och alla verkade ha uppmärksamheten vända mot de två som hon antog var jägare. Hon fick syn på Meila som stod bland ungdomarna. Hon lutade sig mot väggen och väntade på att jägarna skulle gå ut, så hon kunde fråga Meila vad som hade hänt. Varför avbröt jägarna en bal? Vad var så viktigt som inte kunde vänta tills i morgon?

”Vi har en ledtråd.” Den rödhåriga kvinnan, Elise, vände diskret blicken till Meila och höll ögonkontakt en lång stund, ”ett hårstrå.” Eleverna skrattade förvånat till. Alla verkade undra samma sak: vad skulle jägarna med ett hårstrå till? Meila behövde inte höra svaret för att veta vad jägarna planerade. Hårstrået var garanterat hennes och tänkte de gå såpass långt att de tänkte gå igenom alla med mörkt hår, vilket inte skulle förvåna henne eftersom de här jägarna verkade minst lika galna som hennes föräldrar, så var hon illa ute. Det kändes nästan som att Elise såg igenom henne, som om kvinnan visste att det var Meila som låg bakom allt. Men hur skulle hon kunna veta? Det var omöjligt.
Efter lite till prat tackade Elise för sig innan hon tillsammans med två andra stegade ut igen. De hade inte ens brytt sig om att be om ursäkt eller förklara varför de valt att avbryta en skolbal. Med en förtvivlad suck drog hon handen över ansiktet innan hon lämnade byggnaden, behövde få frisk luft och det skulle hon få gott av under promenaden hem till Killian

Tara hörde jägarna prata om ett hårstrå, och hennes tankar förflyttades till kyrkan och händelserna där. Hon drog i sin svarta fläta som hängde ner för ryggen; hon hade ju kunnat lämna spår efter sig, omedvetet. Hon hade ju inte varit i kontroll över huvud taget när det hände. Hon var på väg att svära högt när dörren öppnades och jägarna gick ut. De såg inte henne, och stegade iväg bort mot vart de nu skulle. Tara skulle precis vända och gå när hon såg Meila smita ut.
"Meila!" sa hon, inte speciellt högt, men tillräckligt för att hon skulle höra det. Tara gick fram till henne.
"Vad är det som händer? Är det offren från kyrkan?" sa hon med svag röst. Det var ju hennes fel, trots allt.

Meila ryckte överraskat till då någon tilltalade henne men andades lättat ut då hon såg att rösten tillhörde Tara. Vad gjorde hon här? Hade Killian skickat henne? Hon talade om vad jägarna där inne hade sagt, lät bli att nämna hennes oro över hårstrået. Eftersom de hittat det från Emilys kropp skulle det inte alls förvåna henne om det var hennes. Hon hade ju släpat kroppen en bra bit och kämpat på, ett eller flertal hårstrån hade mycket väl kunnat fastna på Emily. Nu kunde hon inte annat än önska att jägarna inte skulle hitta på något dumt för att få reda på vem hårstrået tillhörde.
"Oroa dig inte, ingenting kommer hända er." Meila pressade fram ett litet leende. Tara hade också mörkt hår och chansen att hårstrået var hennes var ju en möjlighet, och var det fallet tänkte Meila ta skulden. Jägarna ville ha en syndabock och fick de en jägare skulle det verkligen ta en intressant vändning.

Tara bet sig i läppen och nickade mot riktningen dit de behövde gå för att komma till huset.
"Kom" sa hon bara och började gå.
"Det är ju mitt fel att hon är död, eller hur? Lika bra att jag berättar för dem så de inte jagar fel person" sa hon och suckade. Hon tittade upp mot månen och sedan på Meila.
"Att ha ett samvete är skit. Jag vet inte hur ni klara det dagligen" sa hon och skrattade lite. Det är klart, människor dödade ju faktiskt inte på samma sätt som vampyrer, i alla fall inte i samma utsträckning och på det brutala sätt som Tara och Killian gjorde. Hon lade fram flätan över axeln.
"Tror du att de ens kommer jämföra håret med befolkningen här? Har de teknik nog för att kunna ge bevis?" frågade hon och tittade på Meila igen.
"Tacka vet jag 1700-talet, där hade ni ingen fancy teknik att använda mot oss" sa hon och skrattade till och blinkade med ena ögat. Det var sant, det var faktiskt mycket lättare att vara vampyr under 1700-talet än nutid, eftersom jägarna hade en del äss i sina ärmar nu.