rollspelare & tippest prs

Sophia skrattade lätt åt hans intryck av henne, duktig? Hon önskade bara att hon var det. Hon hoppade ner från hästen efter honom och gick nyfiket efter, ville veta vilka besökare de hade. Hon granskade männen och bet sig på läppen.
"Vi är bara från byn, en man anlitade oss för att ta hand om hästarna, ers kungliga höghet." sade en av männen. Sophia la huvudet på sned och granskade en av hästarna.
"Från Italien?" frågade hon och fick en liten nickning som svar. Hon höll sig från att göra några ansiktsuttryck, hon kände igen sadeln och den vackra hästen och när mannen bekräftat att besökaren var italiensk så fanns det inga tvivel om vem som befann sig på slottet. "Jag vet vem det är." sade hon tyst och kollade på Henri med stora ögon.

Mannens svar hjälpte honom inte överhuvudtaget. Herregud, tjänstefolk kunde vara så dumma. Visst tar man reda på mer om sitt arbete innan de utför det? Han skakade av sig tankarna när Sophia började tala. Han vände återigen blicken mot henne.
"Huh?" ett frågvist ljud yttrade sig från hans mun. "Vem är det?"

Sophia klappade försiktigt hästen och bet sig hårt på läppen innan hon kollade på Henri, antog att det inte skulle uppskattas att mannen som hade hennes hjärta befann sig på hovet medan kvinnan med Henris var långt därifrån.
"Italienaren." sade hon tyst och började gå mot ingången, hon ville gärna ha Henri vid sin sida ifall hon skulle stöta på Giovanni då hon inte visste hur hon skulle ta ett möte med honom igen under helt andra omständigheter.

Han nickade. Även fast hon hade svarat så kort (och egentligen otydligt) så förstod han genast. Mannen hon hade berättat om. Ärligt talat så högg det till inom honom; att den han älskade var borta från hovet, ersatt av mannen Sophia älskade. Mannen Sophia älskade. Det högg också till inom honom, vilket var väldigt konstigt egentligen. Han älskade inte Sophia; långt ifrån, han trodde inte ens att det skulle vara möjligt. Men ändå högg det till inom honom att veta att mannen hon älskade var på hovet. Att det fanns en annan man i hennes liv, så nära.
"Vad gör han här?" frågade han och försökte med allt han kunde att hålla den vresiga tonen borta från sin röst.

”Snälla lämna mig inte...” sade hon försiktigt och kollade på honom med stora ögon. Hon ville verkligen ha med Henri, då hon efter deras dag kunde se honom som en vän. Hon svalde nervöst och granskade prinsen lite snabbt med ett svagt leende, önskade innerligt att han inte skulle rikta sin ilska och frustration mot henne då hon inte alls trodde att hon skulle klara av det.

Vare sig männen eller Sophia svarade på hans fråga. Han spände käkarna och tittade på Sophia, som plötsligt fått en sådan försiktig röst.
"Okej", muttrade han, hans irritation var fortfarande kvar inom honom; men han gjorde ett bättre jobb med att dölja den.

Sophia rynkade lite på pannan och granskade Henri, tyckte inte att han riktigt kunde vara arg på henne då hon inte alls gjort något fel.
”Ska vi hitta Giovanni och fråga vad han gör här?” Frågade hon och granskade honom noggrant. Hon ville verkligen inte att den trevliga sidan av Henri skulle försvinna då hon faktiskt tyckt om honom då.

Han tyckte inte om att hon använde hans namn. Giovanni? Bara namnet gjorde honom ännu mer irriterad. Han fick, bokstavligen, bita sig i tungan för att inte kommentera det.
"Mm", svarade han bara och nickade, försökte att se nonchalant ut för att hon inte skulle se att han störde sig på Giovanni. Herregud, hur kunde han störa sig på någon han aldrig ens träffat förut?

Sophia kollade på honom en stund och skakade sedan på huvudet, han verkade för irriterad. De fick skjuta upp mötet till senare, när han lugnat sig.
”Gå och vila en stund, vi kan möta upp honom vid middagen.” Sade hon och log svagt. Hon antog att Giovanni skulle stanna till middagen åtminstone så hon skulle få chansen att få se honom igen.

Henri var redo att börja gå runt på hovet och leta efter Giovanni; men Sophia hade tydligen andra tankar. Inte för att det skadade. Det var inte i hans intresse att träffa Giovanni, så han kunde lika gärna skjuta upp det. Kanske strunta i det helt.
"Okej", svarade han kort och tog tag i sin hästs grimma, började gå mot stallet.