Descendants

Juliette mötte Evies blick. Hon ville inte veta hur det kunde bli om hon själv kunde lockas över till den mörka sidan. Hon skakade av sig tankarna och blev hjälpt upp på fötter.
"Det skulle som sagt vara en överraskning till din födelsedag, men det var bättre att du fick reda på det i förtid" sa hon med ett svagt leende.
"Jag tror du kommer gilla att fira födelsedag, man äter god mat och dansar och allt möjligt" sa hon och började gå tillbaka mot slottet.
"Firar ni ens någonting på den andra ön? Det känns bara så himla dystert, allt som du har berättat" sa hon och bet sig i läppen.

"Det blev en överraskning, verkligen." svarade Evie då de gick tillbaka till slottet.
"Det verkar trevligt, någon gång ska vara den första." ler Evie och rycker på axlarna.
"Tror det är olika på vilka föräldrar man har. Alla är inte som min mor. Men samtidigt är det fattigt. Folk har inte ens råd med mat på bordet och vissa inte tak över huvudet. Så firanden blir inte så storslagna." svarade hon och log då hon såg Disa och Daniel sitta i matsalen i slottet och äta gott då Juliette och Evie anlände.
"Tack, de förtjänar verkligen detta." viskar Evie i Juliettes öra innan de sätter sig till bords.

Juliette bet sig i läppen.
"Finns det ingenting man kan göra åt det? De ska ju inte behöva svälta" sa hon och funderade på om hennes föräldrar visste vilken misär de levde i på den andra ön? Antagligen inte, det var ju faktiskt invånarna själva som hade orsakat situationen. Men de borde ju ändå inte svälta. Hon satte sig till bords och log mot Daniel och Disa.
"Trivs ni bra här? Jag hoppas ni har det bra på er våning, jag var ju tvungen att gömma er lite" sa hon och skrattade till. Hon lade upp mat på sin tallrik och började äta, och funderade fortfarande på människorna på den andra ön som knappt hade mat för dagen. Hur orättvist kunde livet vara egentligen? Hon lekte med tanken att åka över till den andra ön och donera mat och pengar, men frågan var om invånarna kunde hantera det, eller om de bara skulle falla tillbaka i fattigdom och svält eftersom de inte verkade kunna hantera resurser?

"Vet inte. Ingen vill ju göra något för någon annan. Om man ger någon kunskapen i att så potatis tar denne bara potatis till sig själv eller säljer den dyrt." svarade Evie när de satte sig.
"Ta min far som exempel, hann har båt och kan fiska men gör det bara till sig själv." sa Daniel och åt av ett kycklingben. Disa nickade och såg på Juliette.
"Vi trivs magnifikt." log hon stort och intagande. Hennes fader hade lärt henne att skönhet är allt och hon var inget om hon inte alltid var vacker för att få en rik man på fall, det var det viktigaste.

Juliette nickade. Att dela med sig var alltså ingenting man fick lära sig på den andra ön. Hon vände uppmärksamheten till Disa när hon talade. Juliette såg att hon var väldigt vacker, men hon undrade svagt om det fanns mer bakom Disa än vad hon lät sig visa. Antagligen.

Juliette vred på huvudet när dörren till matsalen öppnades. Blue gick in genom dörren. Hon gick upprätt, men långsammare än vanligt. Hon gick fram till ungdomarna.
"Jag beger mig tillbaka till de andra feerna nu, de behöver mig, jag skulle bara säga farväl" sa Blue och Juliette reste sig upp. Hon lade armarna runt Blue, som besvarade omfamningen.
"Vi ses säkert snart igen, vännen" sa Blue och drog sig ur omfamningen. Hon vände sig till de andra tre ungdomarna.
"Disa, Daniel, jag hann aldrig riktigt prata med er, men det här är inte sista gången vi ses. Evie, jag hoppas du mår bättre och att vi ses snart igen" sa hon och tittade på var och en av ungdomarna. Hon log brett innan hon försvann i en puff av blå rök, och hon blev liten innan hon flög ut genom fönstret.