Institutets Hemligheter ~ Minerva.Snape & Mc Weasley

Jag tittade på William.
"Men eftersom att vi inte är speciella, då behöver jag ingen privatundervisning och jag blir väl sparkad från institutet?" frågade jag mästare Andersson. Han suckade och svarade "Ni kommer båda att få en speciell undervisning så att ni förhoppningstvis kan uppnå speciella krafter."
William skakade på huvudet.
"Jag förstår inte vad du menar."
Jag nickade instämmande.
"Jo alltså, ni båda kommer att bli privat undervisade av mig och självaste rektorn och några andra från det officiella trollkarlssamhället som kan sådana saker. Jag vet inte mer än ni men jag har fått instruktioner om att i skall göra detta test. Ni kommer att få träffa mina chefer från trollkarlssamhället om fyra dagar. Men tills dess kommer vi att isolera er på ert gemensamma rum eftersom att det skulle vara synd om någon dödar er nu."
Jag suckade och nickade för att visa att jag förstod.
"Bra, ni kan gå tillbaka till ert rum," sa mästare Andersson irriterat.
Både jag och William nickade och började tillbaka till vårat rum.

Jag tittade åt Geoffreys håll för att möta hans blick, men fann att hans blick var ute efter något helt annat.
"Kan verkligen den där bjälken hålla"?, hörde jag honom mumla fundersamt. Sedan vände han sitt ansikte mot mig och mimade på läpparna "Jag har en plan, följ efter mig".
Mästarna började leda ut oss ur det första rummet. Kunde det vara så att Geoffrey inte hade någon plan? Den tanken försvann dock när jag såg att han drog sig ur gruppen, helt obemärkt. Han vände sig om kollade på den mästaren som höll fast i mig, knäppte ljudlöst med fingrarna och genast släppta han taget om min uniform. Jag gled också ur gruppen och vände mig sedan mot Geoffrey.
"Vad ska vi göra nu då"?

vadå för plan? förstår inte

"Följ bara mig", sa Geoffrey bestämt.
Jag gjorde som han sa. Vi sprang ljudlöst mot korridorens slut och han viskade "Vi måste transferera oss till ett säkrare ställe, jag har genomskådat lärarnas plan, de tänker utföra en massa tester på oss därför att vi är speciella"!
Han tog tag i mon arm, uttalade ett par väl valda ord, och sedan stod vi i en mörk gränd.
"Men", sade jag omtumlad av resan, "Det går väl inte att transferera sig ifrån institutet, eller"?

Jag tittade konstigt på honom.
"Jo det finns ett ställe man kan göra det på!" nästan skrek jag av irritation.
Jag sprang vidare med William i hälarna.
Sedan stannade jag utanför en stor ekdörr. Jag suckade och pekade.
"Bakom denna dörr kan man transferrera bort från skolan."

"Hur kan du veta det"?, hade jag tänkt fråga, men fann att frågan lät alltför dum.
Istället gjorde vi oss i ordning för transferensen. Plötsligt hörde vi steg och en mörk gestalt klev fram ur ett mörkt hörn i närheten.
"Och vad tror ni att ni håller på med"? hånskrattade gestalten med en skrovlig stämma.