PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlotte nöp till om läppen. Vanessa hade rätt, den skulle förmodligen inte klara sig om hon fortsatte. Med ett lågt skratt såg hon på Potter igen. ”Jag tror det är bästa att ta itu med det nu, så jag inte drar ut på saken” sade hon och ställde sig försiktigt upp. Hon pillade försiktigt med det guldiga berlocken hon hade runt halsen, hon hade fått den sitt fjärde år av sin bror Jem, tillsammans med lite hjälp av marodörerna. Det var en fjällräv, precis som hennes animagus, vilket gjorde det mycket mer personligt.
Hon började gå fram till de och när hon mötte Sirius blick slog han till Potter på armen. Hans blick lyftes direkt från frukosten på flickan han hade känt i flera år.

Vanessa log instämmande. Med tanke på Charlottes nervositet var det nog bäst att fixa det direkt. Hon ställde sig upp och började gå efter Charlotte mot Potters bord. Hon log mot Remus som satt vid bordet och tittade när Sirius petade till Potter som tittade upp.

Charlotte drog in ett djupt andetag genom näsan och handlades högt ut genom munnen. ”Hej...” var det enda hon fick fram, hennes fingrar letandes upp till berlocken igen. ”Hej” sade James, hans armar korsade framför hans bröst.
Charlotte slöt sina grå ögon, hon hade Vanessa vid sig som stöd, och hon visste att Remus stöttade henne, och Peter, och även om Sirius inte gillade Severus skulle han inte kunna stå ut med att se henne upprörd eller borta från gruppen, det var ju hela meningen med deras vänskap. ”Jag vill att du ska veta Potter, att Severus betyder väldigt mycket för mig...”
”Jag vet. Du har sagt det”
”Och att ni må vara mina bästa vänner, men jag tolererar inte hur respektlös du, ni, kan bli mot honom”
”Mhm...”
”Och jag ställer inte ultimatum, men jag ber dig, från djupet av mitt hjärta, att ni kan lägga det hela bakom er och kunna fungera som riktiga människor”
”Charlotte, det är Snivellus! Snivellus! Måste jag påminna dig om vad han gjorde mot Lily?”
”Vad Severus råkade göra mot Lily har ingenting med det här att göra! Det här är mellan dig och mig! Jag kan inte gå runt mitt sista år, mitt viktigaste år, och vara tvungen att välja mellan två av mina bästa vänner! Det skulle knäcka mig bara en vecka in på terminen! Du kan inte göra såhär mot mig! Hata mig hur mycket du vill men jag...”.
Charlotte hann aldrig avsluta sin mening innan hon kände ett par stora armar dra in henne i en hård kram. Kroppen som hon trycktes mot spred värme över hela hennes lilla figur. ”Jag skulle aldrig kunna få för mig att hata sig Charlotte, aldrig någonsin...” viskade James i hennes öra och vilade sin kind mot hennes huvud.

Vanessa lyssnade aktivt på Charlotte och var beredd att rycka in om det skulle behövas. Hon visste inte riktigt vad Charlotte ville säga men hon kunde ju gissa.
När James nämnde Lily ryckte hon till. Hon visste att Severus hade mått dåligt över att han kallat Lily för smutskalle, riktigt dåligt. Det var inte heller svårt för någon utomstående att gissa, så att James drog upp det var lågt. Charlotte försvarade däremot Severus innan Vanessa ens hann börja fundera över om hon skulle försvara Severus.

När James sedan kramade Charlotte blev Vanessa överraskad. Hon såg att James viskade något till Charlotte men han visade det för svagt för att någon annan än Charlotte skulle kunna höra det. Det var inte direkt den vändningen som hon hade trott att samtalet skulle ta. Hon kastade en blick på Remus och såg att även han såg lite ställd ut även om han kanske var mer förberedd på det än Vanessa. Till och med Sirius, som annars bara var dryg, såg lite häpen ut. Samtalet hade helt klart tagit en oväntad vändning.

Charlotte var inte beredd på den plötsliga kroppskontakten, det var inte ofta James kramade henne, eller någon annan för den delen. Men hon lade armarna runt hans överkropp och lyssnade på hans hjärtslag. Det var säkert flera stycken i stora salen som skulle uppfatta det här fel, men hon brydde sig inte. Att James gjorde det här fick henne att må mycket bättre.
När de tillslut drog sig tillbaka kände hon hur hennes ögon började fyllas med tårar, men torkade snabbt bort de. James hade fortfarande en arm runt hennes lilla, smala kropp. ”Säg aldrig, tro aldrig, att det finns något du skulle kunna göra för att jag ska hata dig. Helvete Charlotte, du är som en syster till mig och jag älskar dig som en familjemedlem!” Sade han, högt för alla att höra den här gången.

Vanessa tittade på Charlotte och när James uttalade orden högt blev hon alldeles varm inombords. Han hade tagit emot Charlotte väl och hon hade inte haft någon anledning till att vara nervös. Hon log glatt mot de båda. James var uppenbarligen inte intresserad av att låta fiendskapen med Severus förstöra hans vänskap med Charlotte.

Charlotte hade slut på ord. Hon visste att hon behövde säga någonting, snabbt, men när hon öppnade munnen hittade hon inte rösten. ”Jag gillar inte Severus, det vet alla. Och jag vill inte se på när ditt hjärta blir krossat och veta att jag kunde gjort något för att förhindra det...”. James placerade en lätt puss på hennes huvud, något hon brukade göra på honom när de var yngre.
Sirius gav ifrån sig ett skratt från vart han satt. ”Wow James, jag visste inte att du hade det inom dig!” Sade han och formade ett hjärta med händerna.

Vanessa tittade på James och ville gärna lova Charlotte att Severus inte skulle krossa hennes hjärta men visste att hon inte kunde göra det. Det grämde henne något enormt.
Sedan skrattade hon åt Sirius kommentar åt James. Även hon var förvånad över att James visste sådana känslor öppet, inför en stor publik.

Ett leende spred sig tillslut över Charlottes ansikte och hon slog till Sirius på armen. "Ska jag nämna vad som hände under 7 Minutes in Heaven?" skrattade hon och såg på när Sirius spärrade upp ögonen. De hade aldrig pratat om det förr, inte för de andra i alla fall. "Det kommer ta mig väldigt mycket för att göra det!" sade han, ett flin som var välbekant på hans läppar.

Vanessa log, hon var glad att alla var sams och vänner igen. Själv trivdes hon inte riktigt med att stå i centrum eller stå där de flesta blickar i salen var riktade för tillfället och funderade på att smita tillbaka till sin plats igen. Charlotte behövde uppenbarligen inte hennes stöd, så det var nog fritt fram att gå.