[PRS] Yehet & Allie Mazur

"Verkligen?" undrar Daniel med rynkade ögonbryn. "Du som alltid brukar ha en åsikt om allt som har något med skolan att göra," han känner sig bitter, och han har ingen ork att gömma det i sin röst när han pratar med Noah. "Men... då kan vi gå till biblioteket," bestämmer sextonåringen, tar upp sina saker igen från bordet. Han har ingen rätt att vara sur på Noah egentligen, hans vän ska få lägga sin tid på vad han vill. Men det känns ändå surt att han inte lagt någon tid på Daniel. Eller så kanske han bara är överkänslig.

"Visst." svarar den blonde och reser sig upp. "Kom så går vi."
De går under tystnad, och Noah känner sig säker på att vägen till biblioteket aldrig varit så här lång. Då och då kastar han osäkra blickar mot den andre.
"Har du gjort något kul i helgen då?" frågar han till slut för att bryta tystnaden.

Daniel blir avbruten i sina tankar, och kollar upp från golvet mot sin vän.
"Det var en danstävling i helgen," berättar han och ler fånigt mot sin barndomsvän. "Vi gick till finalen, så det var varit en rätt jävla bra helg," erkänner sextonåringen, men ärligt talat, det skulle ha varit roligare om Noah varit där, för att se honom. "Vad har du gjort? Förutom att plugga?" Daniel öppnar dörren till biblioteket som ligger i en djup tystnad, och går in för att ta en ut av sofforna att sitta i.

"Inte så mycket faktiskt." svarar den blonde med ett litet leende. "Jag hjälpte Misaki med att städa lite och kollade på film." Noah sjunker ner bredvid Daniel i soffan. Han kan inte hjälpa att tänka att hans liv låter mycket tråkigare än den andres, förmodligen för att det är sant.

"Du borde följa med nästa gång," berättar Daniel och granskar sin väns ansikte med blicken, för att sedan slita bort den när de får ögonkontakt. För att ha något att göra tar han upp sin dator och sätter på den, de behöver ju ändå söka information. "Jag får en gratis biljett som jag kan ge till vem jag vill, du kan få den till finalen?"

"Visst." ler Noah och öppnar därefter skolboken. "Ska vi börja med uppgifterna nu?"
De arbetar under en konversation som känns vanlig att Noah inte kan låta bli att hoppas att Daniel lagt deras bråk bakom sig. Tiden flyger fram och plötsligt är det dags för lunch.
"Är du hungrig?" frågar den blonde medan de går genom korridoren.

"Väldigt, väldigt mycket," berättar Daniel. Han hade inte haft tid att äta någon frukost under morgonen, och han hade inte ätit kvällsmat dagen innan. Så man kan väl säga att sextonåringen var en aning vrålhungrig. Daniel öppnar sitt skåp, och packar in sina böcker och dator, innan han börjar leta efter lite pengar. Han hade inte tagit med sig någon mat, så han behöver väl köpa. "Vill du äta med oss?"

"Om det är okej med alla." svarar Noah med en lite osäker blick på sin barndomsvän. Han plockar fram sin lunch ur väskan, mackor med lax på. Det är Misaki som har lagat dem, såklart. Hon lagar ofta mat åt dem båda.

"Varför skulle det inte vara okej med alla?" undrar Daniel och ler mot sin vän, ärligt talat, han önska att Noah inte var så osäker när det kom till det här. Den längre rufsar till Noahs blonda lockar, innan han stänger igen sitt skåp för att gå ut. Det var rätt fint väder i vilket fall som helst. "Så, har du många prov att plugga till?"

"Några." svarar Noah trött. De börjar gå mot matsalen och den blonde kan inte låta bli att le. All oro han känt över att Daniel skulle vara arg på honom är borta.