Superheroes [PRS]

Ljuset bländar mig, slår mitt ansikte från ingenstans. Nyss var jag i komplett mörker och nu är jag omringad av vitt, bländande ljus.
Är det solen som skiner ner på mig så starkt? Är det lysrör?
Det vita, bländande försvinner bort och jag blinkar några gånger, undrar om jag bara föreställt mig.
Och där -
Mitt i en vacker skogsglänta med en porlande bäck står hon; det vackra, karamellfärgade håret hänger som en mantel över hennes rygg.
”Hazel Brooks”

Kvinnan uttalar mitt namn några gånger för sig själv, som för att smaka på det. Sedan vänder hon sig om. 
Ansiktet är perfekt format - skarp käklinje, kindbenen högre än Himalaya, fin näsa, perfekt noppade ögonbryn..
Ögonen förbryllar mig. I ena sekunden är det chokladbruna, i andra sekunden havsgröna. Ganska sällan är de till och med isblå och det är då jag fattar vem hon är -
Afrodite.
Skönhetens och kärlekens gudinna.
Men varför är jag här?
Som om jag uttalat frågan högt går hon emot mig, den tighta sommarklänningen kramar om hennes kurvor perfekt.
Sedan stannar hon vid mig, rör vid mitt ansikte.
Hennes händer är mjuka och doftar gott.
”Lilla hjärtat”, börjar hon, ser på mig med milda ögon. ”Du undrar säker varför jag är i din dröm.” 
Jag behöver inte ens svara innan hon fortsätter. ”Du är sannerligen mycket intressant, det måste jag medge.”

Det är inte vad jag förväntat mig. Tycker Afrodite att jag är intressant?!
”Så vacker du är”, fortsätter hon, rör min kind med sin tumme. ”Men åsido med småpratet. Det är nämligen så att vi har… problem, så att säga.” En dramatisk paus. ”Jag kan dock inte avslöja vilka problem ni kommer att möta, men…” 
Blicken hon ger mig är fylld av så mycket jag inte förstår.
”Varför besöker du inte Piper istället?” Frågar jag tyst. Afrodite skrattar hjärtligt, men det låter inte helt äkta. Frågan ligger obesvarad, så jag prövar med en annan.
”Slits inte du mellan ditt romerska jag, jag menar, Venus, och dig själv? Som de andra?”

”Jodå, men jag är ju en av de äldsta gudinnorna trots allt. Men huvudvärken, ibland undrar jag hur den inte tar kål på mig…” 
Afrodite rullar på huvudet, ler.
”Vi har inte mycket tid på oss längre”, säger hon tillsist. ”Jag borde inte ens vara här. Men..” 

Afrodite ser ut att sjunka ner i sina egna tankar. Kanske undrar hon hur arg Zeus kommer bli.
”Ja?” Säger jag otåligt, vill veta vad hon har att säga. Egentligen kanske det här räknas som slöseri på tid, men jag är glad över att jag slipper drömma om monster och det förflutna.
”Följ ditt hjärta, gullet.”

Men om ditt hjärta är i sådär miljontals bitar, vilken bit följer du då!?
Jag hinner inte fråga det, för nästa gång jag slår upp ögonen möter min blick Nemas.

Dem smått fräkniga ögonlocken slogs plötsligt upp, fick hjärtat att hoppa upp i halsgroppen.
"Shit" Flämtade jag, kunde inte låta bli att flina. Jag drog mig ifrån henne, lyfte handen och tog mig för ögonen liksom för att vakna till-igen.
Hon drog bort täcket, hoppade upp, och den lösa t-shirten tycktes sitta bak och fram, men ingenting hon verkade märka då hon liksom mekaniskt drog på sig dem mörkblåa jeansshortsen. Hennes hand drogs mot bh:n på nattugsbordet, och spände fast den under tröjan som hon stoppade in i byxorna. Den där skämtsamma stunden var som bortblåst, och ett oroligt illamående drog in över mig.
"Vad? Drömde du något, Hazz?"
Dem irriga ögonen fastnade på mig, och hon rörde långsamt på huvudet, i en nickning. "Faror är på väg.. Promblem."
Medans hon satte upp håret i en slarvig bulle- och bytte tröja- delade hon delvis med sig om vad hon fruktade skulle kunna hända, rabblade upp dem snuskigaste monster jag hört, och någonstans där kunde jag inte undgå att tro att hon läst för mycket om dem- monster alltså.
Desutom hade vi behövt stännga av den där flygfunktionen, och seglade nu fram mot soluppgången på havet. JAg hade sett fram emot det, och den där fria känslan jag får i närhet av det. Men då Hazz började prata om alla möjliga sjömonster minskadre intresset, om man kunde uttrycka det på så sätt.
En svordom liksom slank ur mig som jag drog på mig ett linne, drog slarvit på mig dem uppsnörade kängorna, sket i att fixa dem. Sen drog jag på mig flanellskjortan Hazel haft på sig på campingen, struntade i röklukten.
Sen hängde jag bara efter hazel, förstod inte riktigt vad planen var.
~

Well sometimes I go out by myself
And I look across the water
And I think of all the things, what you're doing
And in my head I paint a picture
'Cause since I've come on home,
Well my body's been a mess
And I've missed your ginger hair
And the way you like to dress
Won't you come on over
Stop making a fool out of me
Why don't you come on over Valerie?

Valerie
Valerie
Valerie

Did you have to go to jail,
Put your house up for sale, did you get a good lawyer?
I hope you didn't catch a tan,
I hope you'll find the right man who'll fix it for ya
And are you shopping anywhere,
Changed the color of your hair, are you busy?
And did you have to pay that fine
You were dodging all the time, are you still dizzy?
'Cause since I've come on home,
Well my body's been a mess
And I've missed your ginger hair
And the way you like to dress
Won't you come on over
Stop making a fool out of me
Why don't you come on over Valerie?

Valerie
Valerie
Valerie

Well sometimes I go out by myself
And I look across the water
And I think of all the things, what you're doing
And in my head I paint a picture
'Cause since I've come on home,
Well my body's been a mess
And I've missed your ginger hair
And the way you like to dress
Won't you come on over
Stop making a fool out of me
Why don't you come on over Valerie?

Valerie
Valerie
Valerie
Valerie
Valerie
Valerie
Valerie
Valerie

Why don't come over Valerie?

Tårarna tränger upp i ögonvråna när jag böjer mig över relingen. Magen vänder sig upp och ner och tillsammans med tårarna forsar en sörja med äckligt besk smak ut ur munnen ner i havet nedanför.
Det gungar till i skeppet och trots att vi är i luften forsar ännu en sats spya ut ur munnen. Det är som om hela min balans har rubbats sen jag pratade med Afrodite.
Min mun smakar syrligt och beskt, hela jag darrar när jag andas in igen. Jag lyfter min darrande hand, betraktar den. Den är blek under solbrännan, som om någon färglagt ett vitt papper.
Nema ställer sig bredvid mig utan att säga ett ord, men jag känner att hen studerar mig i ögonvrån.
”Hur är det?”
Ett hest, ironiskt skratt lämnar mina läppar.
Frågan Nema ställer är så himla meningslös. Varför ska man förklara för nån hur man mår? Vad är nyttan med det?
Jag är ju Hazel Brooks, Zeus dotter, och jag ska må bra, stötta andra, vara snäll, stark..
”Hur tror du jag mår?”
Mina glansiga ögon möter Nemas vackra, som har samma grönblå färg som havet nedanför.
Jag vet ju att Nema bryr sig, hela hen liksom lyser om det. 
Och jag antar att jag borde vara hedrad, för Nema hatar ju typ 99% av alla levande varelser. Och jag känner mig hedrad, det gör jag ju.
Ingen har nog älskat mig på det här sättet så länge jag kan minnas. 
Det skrämmer mig på sätt och vis.
För vad skulle jag göra utan henom?

Visserligen har vi typ börjat om - lärt känna varandra på nytt. 
Lära älska varandras dåliga sidor, det mörka.
Men Nema har inte fått smaka på min mörkare sida och det skrämmer mig också. Vad skulle jag göra om hen helt plötsligt bara stack?

Jo, jag älskar ju Leo, men… Nema är ju Nema, trots allt. Det är en stor ära att vara så älskad, så älskad, av någon som skulle döda för en.
——
You can tell by the way she walks
That she's my girl.
You can tell by the way
She talks she woos the world.
You can see in her eyes
That no one is her change
She's my girl,
My supergirl.

And then she'd say:
"It's OK, I got lost on the way
But I'm a super girl
And super girls don't cry"
And then she'd say:
"It's alright, I got home
Late last night
But I'm a super girl
And super girls just fly".

And then she'd say
That nothing can go wrong
When you're in love
What can be wrong?
And then she'd laugh
The night time into day
Pushing her fear
Further alone

"Hur tror du jag mår?" Mumlade hon, bände sig om mot mig, tittade mig in i ögonen. En irriterad glans fans där, tycktes få dem där intensiva irisarna att borra sig in i mig.
Och där jag stod, tittandes in i dem, visste jag att hon inte var okej. Och även om jag vetat de länge, förstod jag det faktiskt nu.
"Du vet.." Hennes uppmärksamhet drogs ifrån mig, tycktes sväva ut på det stora, djupa havet. Det som varit med om det allra värsta, det allra största äventyr. "Jag är inte hon som är orubblig, du vet. Inte egentligen."
"Hazel-" Jag tog ett steg fram mot henne, lade handen på hennes axel. "Jag vet."
Och det gjorde jag. Ingen är orubblig, och absolut inte dem mest starka krigare.
"Gör du det, Nema?" Ja, det gör jag.
Men jag visste inte vad jag skulle säga för att det inte skulle låta ihåligt, oäkta. Och jag ville kunna vara där för henne, precis som jag vill när jag måt dåligt.
Men när jag stod där, visste jag inte vad jag skulle göra. Vad jag skulle säga.
~

Läkarlukten trängde sig stint in genom näsan, fick mig att rynka på den. Sen satte jag mig i en av dem vita fotöljerna, droppade den svarta väskan på golvet.
Med tankarna snurrandes innom mig, försökte jag få tag på känslorna, samla ihop dem och gömma dem.
En dörr öppnades, den där längst bort i korridoren. En asiatisk kvinna, kanske i trettioårsåldern stack ut huvudet. En djup stämma forsade ur hennes målade mun då hon ropade "Noema Willson?"
Och så var jag den enda där, of course. Hennes ögon drogs mpt mig, och hon log.
Liskom automatiskt satte jag tillbaks väskan på ryggen, klev in i hennes rum. Hon tog hand med mig, log fortfarande. men jag had einte lust, nickade bara kort. Hon satte sig i en läderklädd stol, pekade åt mig att sätta mig i den mitteot. Hon hade ett block i handen, och snirkliga, uppochnedvända bokstäver stavade mitt namn. Rummet var inte som på sjukhus, utan målat i en ljusgrön färg. på väggarna satt bilder på fjärilar, och en blommvas med liljor stod i fönsteret.
"Så, Noema-"
"Bara Nema" Avbröt jag, och hon nickade. Inte sådär strikt, utan mer lättsamt.
"hur mår du, Nema?"
Hur jag mår? Vadå? Och liksom som om frågan var så främmande visste jag inte vad jag flrst inte vad jag skulle svara. Om jag skulle söga att jag dåligt, vad skulle hon säga då? Och om jag sa att jag mådde bra, skulle hon kunna se lögnen? Kunde dem det?
"JAg vet inte" fick jag ur mig, hörde själv min bittra ton.
~

Regnet droppar ner på mig och Nema där vi står, men vi går inte in skeppet. Låter bara det obehagligt kalla och blöta droppa ner på oss. Det kliar när håret klibbar sig fast i ansiktet och det kliar när regnet träffar min hud, men jag gör ingen ansats trots att det irriterar skiten ur mig. 
Mina armar och ben är knottriga av gåshud, men jag orkar inte torka bort regnet so, blivit som en hinna mot min hy.
Nema räcker mig en cigarett och tänder på. De tummade orden på tändaren blänker till och suddas ut ännu lite till, jag kan inte låta bli att fråga vad det står. 
Eller ja, det som har stått där en gång i tiden.
”I don’t smoke, I just like to burn things”
Nemas hesa röst är rätt tom - eller så är den bara så fylld av känslor jag inte kan uppfatta.
”Rätt ironiskt, men ändå”, säger hen, skrattar glädjelöst.
Jag drar på läpparna, kommer inte på något att säga när jag för ciggen till munnen.
Andas in.
Den giftiga röken fyller min mun, flödar ner i lungorna.
Hela jag liksom fylls av en tung känsla, men ändå känner jag mig mycket lättare, som om jag svävar ovanför marken.
Jag skrattar nästan högt, så ironiskt är det.
Sväva kan jag ju lika gärna göra utan att röka och det smakar oftast inte dåligt.
Plötsligt, ungefär som om från ingenstans, flyger Nemas arm upp och hens små fingrar sluter sig om min handled.
”Visa mig dina ärr”
Jag möter Nemas blick. Den är stadig och säker och jag finner inga ord att säga, kan inte säga emot.

Jag sitter ute på trädäcket med tröjan uppdragen och Nemas fingrar löper längs med de lysande ärren på min rygg.
”Jag..” Jag börjar på en mening, men Nema hyssjar åt mig innan jag ens hinner säga något.
”Vem?” Det är inte riktigt någon fråga, mer ett krav.
”Kelli.”
Nema föser mitt hår från ryggen och kramar om mig bakifrån.
”Jag ska se till att varenda en av dem som sårat eller skadat dig dör.” Nema pausar, säger sedan högtidligt
”Jag svär vid floden av Styx.”
Och jag hör på hens röst att hen menar det.
——
These battle scars, don’t look like they’re fading
Don’t look like they’re ever going away
They ain't never gonna change
These battle

Never let a wound ruin me
But I feel like ruin's wooing me

Försiktigt drog jag ned linnet över ärret, liksom som om det fortfarande skulle svida. Jag behövde inte veta vem Kelli var för att hata henne. Och innerst inne fanst det något som var orolig över det. Liksom visste inte om jag skulle kunna stoppa mig själv.
Men jag var fast besluten. Och inget skulle få komma i min väg.
JAg kramad eom henne, liksom lutade huvudet mot hennes. Håret hade en svag doft av vanilj, men röklukten tog över. Det hela luktade inte äcklig, vilket det säkerligen gjorde runt mig.
"Nema.." Hennes händer lade spå mina, och försiktigt drog hon dem ned mot marken. Hon vände sig om mot mig, höll fortfarande mina händer i sitt knä. "JAg älskar dig, Noema."
Ooch orden var så varma, så vilda, och jag hoppades att dem var sanna. Att jag inte bara var en passerande. Utan någonting verkligt. Och så svarade jag henne, lågt så att bara vunden och Hazel kunde höra, att jag älskade henne med.
Hon smekte sin hand på min kind, stannade vid ärret på vänstra (elr va de högra.?) kindben. En isande känsla spred sig i kroppen då hon rörde det, men varför visste jag inte. Jag visste inte varför smärtan fortfarande fans där, då det hände för år sedan. Det hade inte varit det tveeggade svärdet, utan Luke. Med bara sina händer, och hur det hade blivit ett tiocentimeters smalt ärr där, som fortfarande gjorde ont visste jag inte anledningen till.
"Luke?" Mumlade hon frågnde, fasten nag visste att hon rdan visste svaret. Jag nickade kort, visste inte riktigt hur jag skulle svara för att inte låta anklagande.
Hennes hand löpte mot den sprucktna näsan, där ett ihopptejpat sår löpte. Hennes händer var så försiktiga att det inte ens sved då hon rörde det.
"Du och Leo får sluta hålla på, Nema" En oro glansade hennes ord, blandat med irritation och oförstånd. Kanske skuld också.
Och trotts att dem inre rösterna skrek innom mig om att det var omöjligt, log jag bara mt henne, lade huvudet på sned och kysste henne på pannan.
~


Jag ser på Nema, studerar de små fräknarna som lagt sig som små prickar på hyn, de spruckna läpparna som ändå är så mjuka, de havsfärgade irisarna..
Hen svarar inte på min fråga, ler para snett och pressar läpparna mot min panna. 
Att jag ens bad henom om att sluta tjafsa med Leo är bara onödigt, för jag vet ju att de inte kommer sluta bråka, och så är det väl bara, men jag har liksom en känsla av att det är på grund av mig.
Nemas fingrar snuddar stället mellan mina nyckelben och jag rycker till.
”Jag önskar jag kunde döda honom”
Nemas röst är dov och mörk, nästan som en morrning.
”Han är död, Nema”, säger jag tyst, sväljer försiktigt. Ärret Lukes tveeggade och själsugande svärd har lämnat som märke efter sig har en konstig form. Det ser ut som en tunn, tunn cirkel av någon slags oläslig text någon har karvat in i min hud.
”Då dödar jag honom, mer än gärna, igen”
—-
”[ı]Kom igen[/i], då, Brooks”
Percy manar på mig, utmanar mig, men jag hör på hans andhämtning att han börjar bli trött och
Tidvattenvåg - Percys svärd - ligger slappt i hans hand.
Jag biter ihop, drar bak mitt eget svärd och attackerar.
Jag hör hur en överraskad flämtning lämnar hans läppar - Percys alltså - och när jag attackerar börjar han få svårt att parera, undvika mina stötar.
Och där-
Jag gör ett perfekt drag mot hans strupe och Percy snubblar bakåt av stöten som far genom våra svärd.
”Tänk att ’the almighty Persassy Jackson’, Fiskpinnen han själv, förlorade mot Hazel Brooks”, fnyser jag, stryker bart de klibbiga hårstråna ur ansiktet.
”Rise and shine gäller för dig nån annan dag, Perce”, skrattar Nema, kramar om min lediga hand. ”Men troligtvis aldrig sålänge Hazel kan röra sig”

—-
What am I fighting for?
There must be something more
For all these words I sing
Do you feel anything?

Den inborrade ljudstakarna lös upp samlingsrumets mörker, dem som Leo hade tänt.
Jag satte mig i den där mörgröna fåtöljen, kollade mig om, men fann bara Perce Annabeth och Leo där. Leo satt böjd över någon av sina uppfinningar, Och Perce och Annabeth lutade sig mot varanda och visade små ord jag inte uppfattade.
Min blick drogs mot en av dem välända böäckerna jag sett Hazel läsa, om och om igen. Jag drog uppd den, kollade på titeln som jag aldrig ritigt förstått. Gammalgrekiska, antog jag. Men knappt att jag hade läst och förstått titeln drogs min blick upp mot honom. Han stod framför fåtöljen, liksom med händerna i sidan.
"Vad?" Muttrade jag, kollade på honom med ett höjt ögonbryn. VAd fan hade jag jag gjort nu då, liksom.
"Du ska får henne att suta, Nema. Det är inte bra för henne"
Rösten var skarp, hotfull. Jag ville inte låtsas om honom, ville inte snacka om det här.
"Det är hennes val" JAg satt var i stolen, kollade provocerande in i dem glödande ögonen. "och tror du att hon skulle lyssna på mig?"
"Du är fan omöjligt" Han kliade sig håret, droppade handen och skakade överdrivet på huvudet. "Liksom, bryr du dig ens?"
Och dem där orden triggade mig, för att jag brydde mig så jävla mycket.
JAg drog mig upp ur fåtöljen, ställde mig öga mot öga med Leo. Munnen var ett streck, och irisarna brann.
"Hon förtjänar så jävla mycket bättre än dig" Morrade han, och liksom såsom jag brukar skjuter jag fram hakan, lyfter på huvudet.
Men ja, jag vet att hon gör det. Att jag inte är den bästa hon kan få, och det svider som fasen.
"Jag vet, VAldez. Säg något jag inte vet" Ett morrande steg fram ur hans strupe, men jag ignorerade det.
Någon ställde sig emellan oss, puttade oss ifrån varandra. Perce. Men han såg inte sådär skämtsam ut som vanligt, utan ett irriterat ansitsuttryck prydde det vanligtvis glada ansiktet.
"Fan er asså. Kan ni inte bara ignorera varandra? Eller åtminstonde skjuta upp det här tills efter uppdraget?"
JAg log bistert, skakade på huvudet. "Well, vi vet ju inte om vi fortfarande lever då, Perce"
Så drogs hans blick mot mig, och ilskan liksom kokade i dem havsblåa ögonen.
"Du kan bara inte låta bli eller hur, Willson? Du ska alltid söka upp problem, sen klaga på det. Jävla dramaqueen"
Vid dem orden backade jag några steg, visste inte hur jag skulle svara. Blodet hade frysits till is och jag tycktes känna rodnaden spridas på mina kinder. Jag öppnar munnen men ingenting kommer ut, och om det hade det, vet jag inte vad jag skulle säga. Han va så allvarlig, och dem där genomskådande ögonen tycktes tränga in i mig. JAg fick tillslut ur mig ett mumlande, syndade mig sedan ut genom den lackade dörren.
"JAg måste gå"

Flashback—

”Gör det”
Silena uppmanar mig, hennes hand är stadig på min axel. Killen som ligger på marken - Carlos, ett av halvbloden som gått med Kronos - hostar upp blod.
Det skvätter på våra tröjor.
”Snälla” säger Carlos.
Han fäster blicken på mig, men den verkar inte riktigt vilja vara fäst vid något för han flackar med den.
”Gör det”, viskar Silena. Trots orden hör jag hur tveksamheten smyger fram ur sprickorna i modet, sipprar, sakta, sakta.
Jag andas in, darrande, stryker handtaget på den förgyllda dolken. Carlos liksom nickar när han får syn på föremålet, de klibbiga, rödbruna lockarna ruskar på sig som en växt.
Jag vänder ner blicken på det obehagliga hålet i hans bröstkorg - en helveteshunds verk - och när jag ser revbenen av skelett sticka fram, blodiga.. då tänker jag att han omöjligt kan klara sig.
Varför försökte vi ens rädda honom från den överhuvudtaget? Då hade vi undvikit den här situationen.
”Gör det, då!” Silenas viskning blir mer desperat, hennes naglar borrar sig ner i min axel.
Och utan att riktigt tänka efter låter jag dolken glida in i sidan på hans hals.
Jag hör hur han suckar till, sedan, utan att någonsin andas in igen, ler han.
”Han slapp lida, Hazel”, säger Silena, men hon låter inte heller säker när hon drar ner hans ögonlock.
Jag nickar, försöker se tapper ut, men när Silena gått spyr jag.

Jag lutar mig mot balkongräcket. Tårarna forsar ner ur ögonen och blöter ner min tjocktröja. 
Det där med Carlos hade på något sätt läckt ut till några andra lägermedlemmar. Orden ekar fortfarande i mitt medvetande.
”hur kunde hon göra så..? ” ”Hur kunde hon vara så känslokall..?”
Det bränner till i bröstkorgen. Annabeth, Grover, Percy, Clarisse och Silena har i alla fall stått upp för mig, och jag är dem evigt tacksamma, men det hjälper ändå inte det mörka molnet som bildats inom mig att lösas upp ett dugg.
Hur kunde ja vara så känslokall?
”Hazel?”
Hans röst får mitt andetag att fastna i halsen.
Hur kom han hit?

”Luke”

Jag känner hans varma andedräkt mot halsen, hur hans mungipa vrids upp när han hör mig nämna hans namn.
”Vad har hänt?”
Han lägger armarna om mig så att vi står ansikte mot ansikte. Lukes isblå irisar studerar mig sådär forskande och jag finner mig i att jag faktiskt gillar de gånger vi är utan att Kronos tittar fram.
”Jag…”

Jag vet inte vad eller hur han gör, men orden liksom bara forsar ur mig. 
Snart har jag berättat allt mot min vilja - om hur jag dödade Carlos, om vad alla sagt…
Luke nickar, ser allvarligt på mig.
”Du räddade bara honom, Hazel”
Jag skakar på huvudet, blinkar bort de brännande tårarna som hotar att falla.
Luke tar tag I mitt ansikte, kysser bort tårarna.
Sedan pressar han sin mun mot min.
”Jag tror det är bäst om du bara glömmer allt ett tag”, viskar han

JAg styrde stegen mot min hytt, försöte fokusera på mina steg, få benen att lyda mig. Den där klumpen i magen tycktes bara växa större och större, och snart snidde den åt hela mig.
Andas in, andas ut, djupa andetag, känn dig inte så fucking tom. Rösterna inne i huvudet växte sig större, liksom som om någon baom mig skulle säga så. Det hjälper ingen. Var ytlig, ta inte åt dig,
JAg ville hålla huvudet högt, ville låtsas att inget hade hänt och att jag absolut inte var sårad.
Liksom som om det var innbyggt innom mig gick jag upp på däc med rastlösa ben, och hur mycket jag än ville springa så långt bort från dem andra tvingade jag mis själv att gå, ta lugna steg och inte göra en stor grej av saken.
Ett trappsteg, två, tre, fortsätt säkna dem. Kvällskylan slog mig som en knytnäve i ansiktet, fick mig att dra den tjocka tröjan tätare runt kroppen. Den stack till mot mina bara armar, men jag släppte inte taget. Jag styrde mina steg mot masten, började lättra upp på den mastiga repstegen. Vinden blev kraftfullare ju högre upp jag kom, och när jag väöl kommit upp på den lilla plattformen kunde jag skåda havets mörka, kraftfulla vågor. JAg drog upp ciggarettpaketet, drog upp en cigg och stoppade den till munnen.
Sen drog jag upp tändaren, skrapade bort lite av texten då jag tände på med handen för.
Luften slingrades ut genom näsan, munnen och bildade mönster i vinden. Fotogenlampan ovanför mig spred ett varmt sken över platsen jag satt på. Vciggarettens värme spred sig som stötar i kroppen då jag drog ett till bloss av den. Den där lättande känslan spred sig också innom mig, och klumpen i magen tycktes minska. Jag lät bakhuvudet lutas mot stormasten då jag kollade upp mot stjärnbilderna som jag så länge hade avgudat. Kände mig så liten, förstod inte varför just jag fick vara här, när det finns ett helt universum av bättre människor. Och om livet skulle vara så smärtsamt fattade jag inte meningen med det hela.
Och just där och då, önskade jag att jag var en av dem- stjärnorna. Dem som alla tyckte var vackra, dem som ljös i mörkret. Dem som fortfarande fanns där, en del av något så vackert. Så enkelt men ändå inte.
~
Oh no, here we go again
Fighting over what I said
I'm sorry, yeah I’m sorry
Bad at love, no, I'm not good at this
But I can't say I’m innocent
Not hardly, but I'm sorry
And all my friends, they know and it's true
I don't know who I am without you
I got it bad, baby
Got it bad