Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

"Vi måste stärka takets fäste! Det kommer blåsa av!"
"Skynda er nu!"
"Freja, ta in hönsen!" Freja som hade stått i dörröppningen till stallet efter att ha fått in alla hästar, kor och får blev tillsagd utav sin far att få in de sista hönsen som yrade omkring i landen på jakt efter skydd från de starka vindarna. Freja nickade.
"Genast!" hojtade hon över den vinande vinden. Hennes fader nickade tillbaka och började sedan klättra upp på stallets tak medan tre andra män höll ett fast grepp om stegen. Freja spejade mot landen, tre röd-bruna hönor irrade omkring och kacklade hej-vilt.
"Jumla hönor, ni är då inte klocka." suckade hon och sprang mot landet. Stora droppar regn hade börjat fall, de attackerade hennes kropp och det sved där de hårt träffade hud som inte var skyddad utav kläderna.

"kom då hönorna, komsi komsi." kallade hon, en kom farande rakt mot henne, Freja greppade henne och satte henne under en utav sina armar. Höna nummer två sprang runt i cirklar så hon var inte heller svår att få fatt i. Men den tredje hönan hade sprungit iväg någonstans.
"Förmodligen under salladsbladen." muttrade hon och begav sig dit med en höna under varje arm. Mycket riktigt, den tredje hönan satt och kucklade mellan två stora salladshuvud. Freja lyckades få fatt i henne efter mycket frustande och en del kämpande med hur hon skulle hålla alla tre. Men det gick. Hon löpte bort till stallet där det fanns ett inbyggt hönshus. Då hon fått in alla de vilsna kacklande hönorna såg hon till att dörren var ordentligt låst. I samma stund som hon kom ut genom stallporten hördes ett ordentligt brak en bit bort och Freja försökte se vad som hade avgett ett sådant läte. Det var ett träd som hade vält omkull med rötterna uppdragna och blottade för alla att se.
"Alla in!" ropade en utav männen som hade hållit i stegen åt hennes fader. Freja såg sig omkring och tog sig sedan in till samlingshuset. Det var lågt i tack och byggt väldigt stabilt så förhoppningen var att det skulle hålla.

Tasha var mitt i allt, en storm, en orkan hade dragit fram och fått med sig ett par av de höga husen. Nu hade det lugnat sig något men det stormade än och regnet strilade ner.
Tasha hade skickats ut med alla de andra för att se vad som kunde göras, rädda skadade så att de osjälviska och de fridfulle kunde ta hand om dem eller gräva och bära fram.
Höghuset hon nu var vid var ett flerfamiljehus och skadorna var enorma. Hon hjälpte till att lyfta bort sten och den första döda kroppen hon hittade var en liten flicka. Tasha kved till, men visade inget. Istället lyfte hon upp flickan och la henne bland flera kroppar de hittat.
Regnet strilade än och man såg inte mycket. Hon hörde någon påkalla hennes uppmärksamhet.
"Stå inte bara där du ska vara med här borta." skrek en av de tappras ledare åt henne. Tasha var inte sen att lyda, i sina svarta kläder och i mörkret kunde hon tas för en av dem och hon ville inget hellre.
Hon lägger ifrån sig flickan och skyndar mot ett gäng som håller på att bära och lyfta allt som det kan tänkas ligga människor under.
"Du tycks alltid dyka upp när man minst anar det." hör hon Mark muttra i närheten av henne. Han som låtit henne gå utan att säg något sa inget nu heller. Men hon känner någon dra tag i hennes arm och dra henne därifrån.
"Va fan tror du att du håller på med?" fräser Tor ilsket åt henne och Tasha drar lika ilsket åt sig armen.
"Hjälper till, inget ont i det då er ledare bad mig." fräser hon tillbaka och innan Tor hann säga något försvinner hon in bland massan igen i det farliga arbetet som kunde kosta dem alla livet.

Johanna Reyes, som var något av en sorts ledare eller talare för de Fridfulla, stod framför alla som samlats i rummet.
"Är alla här? Saknar vi någon? Är någon skadad?" frågade hon med mjuk stämma över vinden som ven utanför och det hårt smattrande regnet mot taket. Ett mummel bröt ut men då ingen verkade försvunnen eller skadad föl tystnaden.
"Bra, bra, det är bra." sade Johanna och tittade ut på folket från falangen.
"Det är kaos i staden, vi har alla en skyldighet att behålla friden och hjälpa när det behövs. Så jag vill att alla som kan följer med mig in till staden och hjälper till i räddningsarbetet. Jag har fått ord om att många är inlåsta, fastklämda eller begravda under bråten." Ett mummel bröt ut igen. Men inom snar framtid började män, unga killar, kvinnor och unga tjejer ta sig framåt. Freja var en utav dem.
"Freja, nej, stanna här." sade hennes mor med oro i rösten. Men Freja skakade sitt huvud.
"Jag vill hjälpa till." sade hon och tittade bestämt på sin mor som med en suck nickade. Jag vill hjälpa till, och se mer, vara med i det hela... Tänkte hon och såg upp på Johanna som hade börjat prata igen.

De hade anlänt en kort tid senare vid staden, förstörelsen var uppenbar och trots att stormen började mojna något så var den fortfarande full utav styrka och kraft. Risken var uppenbar, fler hus kunde rasa och fler kunde bli skadade.
"Sprid ut er och hjälp till där det kan behövas!" hojtade Johanna över vinden och de alla började dela upp sig. Spred sig för att kunna hjälpa så många som möjligt. Freja hade gått med några andra unga killar och tjejer några gator ner, närmre de äldre byggnaderna. men då de andra hade stannat och börjat flytta sten och bråte hade Freja vandrat vidare. hon försökte lyssna ifall något hördes, försökte se så långt hon kunde ifall någon behövde hjälp eller var i nöd.

Regnet piskade Allison i ansiktet och vinden bet tag i hennes kalla kinder. Hon och de andra noviserna hade blivit tilldelade att lyfta undan bråte som hade fallit från byggnaderna, medan de andra medlemmarna arbetade med att skapa ordning i det kaos som hade bildats. Medan hon lyfte upp en tung pelare från en osjälvisks ben hörde hon röster, som förvånansvärt lät väldigt lika Tashas och Tors. Tankarna vandrade iväg till natten några dagar tidigare, hon hade inte lyckats urskilja vad Tasha och de andra hade pratat om uppe i hjulet eller om de hade upptäckt henne eller inte. Hon behövde få svar.

Så fort hon hade lyft upp pelare gav hon personen ett ursäktande leende och vinkade dit en fridfull som hade famnen full av första hjälpen-prylar innan hon rusade efter Tasha.

Freja hade följt ett gnisslande ljud, det hade fångat hennes uppmärksamhet. Hon kunde inte riktigt placera vad det var för ljud. Hon hade kommit en bit bort från allt annat ståhej och ljudet blev starkare. Hon klev försiktigt in i en gammal vit byggnad. Ljudet hörde klart och tydligt. Men, innan hon lokaliserat källan av ljudet hördes en ilsken men panikslagen röst,
"FREJA!" Rösten kände hon igen allt för väl och hon svepte runt, "Freja bort därifrån!" vrålade Viktor, hennes broder som bytt falang till De Tappra. Hon log mot honom men hans ansikte var allt annat än glatt. En vind slet kraftigt i byggnaden och Freja förstod vart gnisslandet kom från, två metallbalkar som stöttade upp hela byggnaden skavde mot varandra och i nästa sekund vek de sig och byggnaden rasade in över henne. Med ett ilande skrik försökte hon ta sig ut ur byggnaden men bara några centimeter från öppningen föll hon till marken, levande begravd under byggnads bråte. Paniken pulserade i hennes kropp och hon kunde inte höra något annat än ett ringande i sina öron.

(oj, ja verkligen ahah! jag ska också skriva, men det får bli imorgon )

Fan vad jag alltid glömmer detta, jag vet inte riktigt tbh. Vad tycker ni?

Jag vart jätte peppad och lyckades ta mig in men allvarligt så spelar de tingen roll för mig för jag har massa andra roll och saker att göra Så...

Vi kan försöka starta upp detta igen nu när jag är tillbaka, om ni vill.

Vildvittra Är du fortfarande intresserad av detta roll?