Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Ally blängde på oss med en blick som betydde ställ inga dumma frågor.
" Oh det här Emma Cole," sa Wilma
" Vänta är det din pappa som är Magnus Clare," sa Wilmas mamma fascinerat. Hur kunde hon veta, jag bytte efternamn så att ingen skulle kunna förknippa mig med honom.
" Mmm, det stämmer väl," sa jag trots att jag ville slå ner henne omedelbart.
" Okej, nog med presentantationerna," sa Wilma " Får vi stanna över natten?" Wilmas mamma suckade men nickade.
" Visst ni kan sova i Wilmas gamla rum."

Det var typiskt mamma att tränga sig på folk och göra inte tänka. Det var störande.
Mitt gamla rum var ljusblått med massa teckningar på väggarna.En tavla stod lutad mot ett stafli vid min bokhylla, som var full med böcker.
Ett tjockt dammlager täckte de tomma ytorna och en kvävd luft cirkulerade runt om.
Jag vände mig förstött mot morsan "Det ser ut som när jag lämnade det"
Hon viftade med händerna och såg generad ut "Jag trodde du skulle komma tillbaks"
Skulle jag bli rörd? Vi hade aldrig haft särskilt bra band till varandra, men jag visste att hon älskade mig. Och det fick mig att bli lite deppig.
"Jag sa att jag inte skulle det." Mumlade jag. Ally drog Emma in i det gamla vardagsrummet. Hen mumlade något om att vi skulle få vara ifred.
"Sen när har du hållit det du lovat?" Morsan sa det lite retfullt.
"Jag håller väl visst vad jag lovat!" Tjurade jag. Men nu var jag inte riktigt säker på det.
Hon suckade trött "Äsch. Varför är du här Wilma?"
"Ett uppdrag" jag bet mig i läppen när jag kom på att hon inte visste något om det.

Jag ville inte störa på Wilmas familj så vi gick till vardagsrummet där det var fullt med böcker men såg ut som ett vanligt vardagsrum. Jag såg att Emma lös upp lite.
"Jag gillar det här vardagsrummet." hörde jag henne muttra tyst för sig själv.
Jag var tyst och tänkte på min mamma som bodde några gator bort och jag ville inte träffa henne. Hon ringde polisen säkert bara så att inte skolan undrade vad som hänt. Jag hade läst i tidningarna att jag bråkade med min styvpappas son och att jag bråkade alltid med alla i skolan. Vilket hon försöktwe säga till mig men jag rymmde nästa dag. Det var en lögn allt i hop jag hade aldrig gjort så det var tvärtom. Det var styvbrorsan som gjorde allt det där och styvpappan slo0g mig hela tiden så jag rymde.

Jag älskade vardagsrummet, alla dessa böcker. Jag fick hindra fingrarna från att plocka ner en bok och läsa den. En särskild titel fångade mitt intresse.
" Resan till jordens ände av Magnus Clare," läste jag och Ally såg på mig.
" Är det din pappa?" Frågade hon och jag nickade trött.
" Ja, han är en känd författare," sa jag, sen upptäckte jag en sak " nästan alla böcker här är skrivna av Magnus Clare."
" Gillar Wilmas mamma äventyrsromaner?" frågade Ally och skrattade lite, jag insåg det komiska i det och vi skrattade.
" Undrar var hon har fått alla böcker?" frågade jag

Jag hade inte förklarat vad det var för uppdrag när jag såg morsans undrande blick.
Istället för att återförenas med min närmaste släkting gick jag in i vardagsrummet där Ally och Emma skrattade lågt. Sedan förstod jag vad de skrattade åt.
Jag rodnade. ''Åh...Så ni hittade dem''
De tittade upp på mig och flinade.
''Stalkar din mamma Magnus Clare'' frågade Al, som hade börjat äta choklad igen.
Emma såg lite facinerat på alla böckerna i bokhyllan mamma köpt på loppis.
''Ja. Med tanke på allt det där.'' sa jag och skämdes lite. Min morsa stalkade Emmas pappa. Weird var ett perfekt ord nu.
''Nån som är hungrig?'' Ropade mamma från köket.
Ally såg hungrig ut detsamma gjorde Emma, men hon såg mer misstänksam ut.
''Visst'' sa hon.
Skrammel hördes från köket när mamma fixade ihop mat.
Jag blev förvånad att hon var så exalterad att hjälpa oss. Hon hade aldrig sett efter mig på det sättet. Jag fick alltid klara mig själv utan någon som helst hjälp från morsan.

Hon hade gjort smörgåsar åt oss.
"Tack Miss Wave." Sade jag och Emma tacksamt.
"Det var så lite." Sade Wills mamma.
Jag tog en smörgås och åt de i en normal hastighet. Jag var den människan som åt smörgåsar på en sekund och jag ville inte se ut som om jag aldrig ätit mat. Jag tänkte på om Kronos ville få mig med i hans team så skulle han få det. Jag hade världens konstigaste plan men jag måste säga det först till Emma och Will annars skulle de tro på att jag inte låtsades.
"Vad har ni ens för ett uppdrag?"frågade Wills mamma.

" Ehm.... Det är privat," sa Wilma, antagligen så visste inte Wilmas mamma vem Wilmas pappa var på riktigt.
" Det var jättegoda smörgåsar," sa jag för att avleda hennes uppmärksamhet.
" Oh tack lille vän," sa Wilmas mamma glatt. " Lille vän? Seriöst? Jag ville bara spy. " Skulle du kunna fixa din pappas autograf åt mig?" Ally och Wilma flinade
" Ehm kanske, vi får se," sa jag trots att jag visste att hon aldrig skulle få pappas autograf.

En sak var klar; morsan var en stalker.
''Eh...Jag går och lägger mig'' Mumlade jag flinande och hoppade ner från soffan.
Innan jag hunnit gå långt alls grep mamma tag i min hand och tittade mig djupt i ögonen. De intensivt blåa ögonen trängde sig in i mina havsgröna. Jag rös och drog till mig min arm och sedan skyndade mig in i mitt rum.
Jag slängde sedan en menande blick åt mina vänner som satt i en obehaglig tystnad.
''Ehm... Tack för mackorna Mrs Wave'' sa Ally och hen och Emma följde efter mig.
Jag fick kväljningar när jag kom in i rummet som jag bott i hela min barndom. Dammlagrena var nästan skrämmande, men jag struntade u det och satte mig på en dammig stol.
''Förlåt att jag drog hit er'' sa jag och lutade huvudet mot armen.
''Strunt samma. Det är roligt att hon är nördig i Emmas pappa'' flinade Ally och Emma puttade vänskapligt till hen.
''Du, Wilma. Det var det bästa vi hade att gå på'' Sa Emma sedan och verkade inte direkt bekväm med att säga mitt namn.

Jag himlade med ögonen åt de båda.
"Jag har fått en plan." sade jag och både Emma och Wilma kollade på mig.
"Vadå för plan?" frågade Emma intressant
"En av oss måste låtsas vara Kronos medhjälpare. Inte du Wilma för Kronos litar inte på dig längre. Emma har du fått några drömmar om att Kronos vill att du går med honom?" frågade jag.
"Ja... några gånger men jag vill inte vara Kronos anhängare, den killen är vidrig." sade Emma avskyvärt.
"Då är det jag som ska bli hans anhängare." sade jag.
"Men tänk om han vill att du ska döda oss." sade Will.
"Om han vill det letar jag efter er och berättar hans planer och om vi ska strida så gör vi inte vårt bästa." sade jag.
Jag tyckte det var en bra plan men var orolig att jag skulle mkisslyckas. Jag kom på att jag är en bra lögnare.

Planen var ofantligt dum, men det är alla våra planer. Jag ville helst inte att Ally skulle låtsas tillhöra Kronos.
" Det låter så dumt Ally," sa jag " jag menar, han kommer döda dig om han upptäcker dig."
" Lyssna på Emma, du känner inte honom som jag," när hon sa det påmindes jag åter om sveket hon gjort. Jag undrade om jag någonsin skulle kunna glömma det. Men hur lätt är det att glömma, att man blivit sviken av en vän?
" Jag vet, men kom med bättre plan då," sa Ally " godnatt."
" Godnatt," sa jag och blundade