Född av blod

JIPPIE!

Du anar inte hur glad jag blev när jag såg att du hade uppdaterat! Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

"Efter sju veckor som vampyr fick jag en presenta av Primus." Ta bort det lilla a:t i slutet på "presenta."
"Det var gjort av ovala länka som[...]" Lägg till ett r i slutet på "länka."
”Men jag måsta hem.” Byt ut a:t i "måsta" mot ett e.
"[...]så vi kunde slå de mot varandra." Det ska vara "dem" i stället för "de."
"[...]grejen med bödel och yxa var en aning omodärn." Byt ut ä:t i "omodärn" mot ett e.
"[...]han slutade rita cirklare[...]" Ta bort e:t i slutet på "cirklare."

Jag gillar verkligen tanken på att blod skulle bli bättre med tiden. Om det fungerar så med vin kan det väl lika gärna fungera så även med blod, så bra tänkt av dig.

Verkligen jättekul att få veta mer om vad Primus har varit med om (och att han gav upphov till giljotinen var en trevlig detalj.) Det ger hans karaktär lite mer djup, fyller i de många tomrummen för oss. Men det är bra att du inte avslöjar allting, en del av charmen med honom är just mystiken som omger hans förflutna, tycker jag. Mystik är viktigt. Att veta allting, hela sanningen, är bara tråkigt.

Det bådar inte så gott med Ellis hemlighet. Jag är glad över att hon faktiskt har dåligt samvete över den. Att undanhålla saker från sin partner är trots allt bara en annan form av att ljuga, mer eller mindre. Jag är nyfiken på om det kommer få några konsekvenser. Kan tänka mig att Primus, om han fick reda på det, skulle bli en aning sårad över hennes handlingar, de får det ju att se ut lite som om hon inte litar fullt ut på honom och det är ju... inte så kul.

Jättebra kapitel, sjukt bra jobbat av dig, det blir två tummar upp från mig! Jag ser fram emot fortsättningen, när det än blir av att du har möjlighet att uppdatera!

Jag passar på att tacka er alla en gång till för alla fina kommentarer. Det betyder mycket för mig att läsa allt fint Nu kommer nästa kapitel samtidigt som jag upptäcker att vi faktiskt börjar närmar oss slutet
***
Kapitel 18
Böcker hade blivit till en av de få saker som jag verkligen tyckte om. Primus hade låtit mig husera fritt inne i hans bibliotek och jag hade lyckats hitta några fantastiska guldkorn. Men så fanns det också en massa skräp. Jag undrade många gånger hur det kom sig att Primus ens hade dem. Han brukade bara le mot mig då och ställa tillbaka boken på dess plats i hyllan.

Tidigare samma kväll hade jag läst ut en av hans böcker och insett att jag ville ha något helt nytt. Efter att jag fått hans välsignelse att gå och handla en ny hade jag dragit på mig min kappa och gått ut. Primus skulle åt ett annat håll, så vi hade gått var för sig.

Bokhandelns var en ganska intetsägande byggnad instoppade mellan en bostad och ett handelskontor, men den var välskött. Dess fasad var nyligen målad i mörkröd färg med en lackad trädörr. I det välputsade fönstret låg de senaste böckerna från världens olika hörn på ett rött sammetstyg. Dörrhandtaget var en polerad mässings knopp som enkelt vred sig ner man skulle öppna.

Det mest fantastiska var dock den underbara atmosfären inne ibland böckerna. Den enda väggen som inte var täckt av ljusa bokhyllor i trä var den väggen där fönstret och dörren fanns. Bokhyllorna gick från golvet och enda upp till taket. Så för att komma åt de översta böckerna var man tvungen att ta en stege, som hängde i en metallskåra för att enkelt kunna flytta den, till hjälp. För att lys upp affären hängde en flerarmad ljuskrona uppe i taket med en massa brinnande ljus. Förutom det fanns även små gaslyktor upphängda på väggarna för ännu bättre ljus.

Intill ytterdörren fanns bokhandlarens disk, en välpolerad bänk i samma ljusa trä som bokhyllorna var byggda i. Bakom den satt en man framåtlutad och läste en bok som låg uppslagen på den blanka ytan. Hans hår var brunt som solvärmd jord och hans ögon var bara en nyans ljusare. Ansiktet som håret satt på var runt med en smal näsa och tunna läppar.

”Nämen god kväll, unga dam”, hälsade han när han tittade upp från sin bok och förvånat fick syn på mig. ”Vad kan jag hjälpa er med?” han slog igen boken med en lätt smäll och reste sig upp. Det visade sig att han knappt nådde upp till kanten förrän han ställde sig på något han hade under disken.

”God kväll, herrn”, hälsade jag med ett leende. ”Ja, det kan ni faktiskt”, jag gick närmare disken. ”Jag vill ha lite ny läsning, men jag vet inte riktigt vad.”

”Lite ny läsning säger ni”, brummade han och gick runt disken.

Mannen var verkligen inte stor däremot var han välnärd. Det såg man tydligt på hur skärpet som höll uppe hans grå byxor var spänd till bristningsgränsen och hans skjorta lika så. Den lille mannen behövde definitivt börja röra på sig om han ville leva längre.

”Har ni några favoriter som ni läst, så jag kan få ett hum om vad ni uppskattar att läsa?” frågade han där han stod framför mig och bara nådde mig till bröstet.

”Jag har läst några Charles Dickens böcker, som Lysande utsikter och Oliver Twist. Jag har även läst Alexandre Dumas De tre musketörerna”, räknade jag upp.

”Men då har jag nog en som du kan vilja ha”, den lille mannen småsprang iväg mot en bokhylla någonstans i mitten av affären.

På vägen tog han tag i stegen och drog den med sig till den plats där han visste att det fanns en bok jag kunde tycka om. Det rasslade om den när de gled över sin skena.

Likt en skalbagge kilade han upp för metallpinnarna som bildade stegen. Han kom nästan högst upp innan han drog ut en bok utan att titta på dess pärm och klättrade ner igen.

”Dumas gav nyligen ut en ny bok”, berättade han och räckte fram boken han tagit ner. ”Utomlands har den blivit en stor succé och de kunniga tror att den även kommer slå stort här.”

Boken såg ut att vara på runt 300 sidor och var inbunden med svart skinn. Jag öppnade boken och läste: ”Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas.”

”Den handlar om mannen Edmond Dantés som döms till ett brott han inte är skyldig till. Han kastas i fängelse och lyckas först efter 14 år att fly. Väl ute vill han hämnas på dem som fick honom i fängelse”, berättade mannen ur minnet. ”Välskriven och gripande, med både kärlek och äventyr”, han guppade med ögonbrynen som om han just berättat något som skulle bli vår hemlighet. ”Hur tycker du att det låter?”

”Väldigt intressant”, förkunnade jag med ett nytt leende.

”Ska vi slå till då?” frågade han och slog ihop händerna.

”Definitivt”, svarade jag.

”Bra. Var det något mer?”

”Nej jag nöjer mig så.”

Mannen nickade och han tog täten och småsprang tillbaka till disken. Han hann in bakom den innan dörren öppnade och den lilla klockan som hängde ovanför dörren klingade.

En ung kvinna i min egen ålder kom intrippande. Hennes blonda hår var lagt på huvudet och fäst med en nål som pryddes av en rosa fjäril. Korsetten satt åt om hennes omfångsrika midja. Den mörkrosa klänningens urringning visade en hel del bröst och kjolen stod ut en halv meter åt varje håll om hennes höfter. Runda grå ögon svepte runt i rummet med läpparna hopknipna i en högfärdig min. Att näsan dessutom var böjd lätt uppåt gjorde intrycket av att hon trodde sig vara överlägsen alla andra komplett.

”God afton, fröken”, hälsade mannen som klivit upp på något bakom disken, så att han kunde se allt ordentligt. ”Jag ska hjälpa dig om bara ett ögonblick.”

”Jag skulle vilja ha en bok”, sa hon stramt med en röst som var obehagligt pipig.

”Ett ögonblick bara”, försökte mannen.

”Jag har bråttom och har därför inte tid med att vänta på något”, pep kvinnan och travade fram till disken. ”Jag vill ha en bok.”

”Nu var det så att fröken här var före er, så ni får vackert vänta”, envisades mannen och tog emot boken jag räckte fram till honom.

Kvinnan vände sin blick från mannen till mig istället. Hennes grå rådjursögon vandrade över min kropp, över min smala midja, välvda höfter och den röda klänningen som draperade min kropp under min öppna kappa. När hon var klar fnös hon föraktfullt.

”Skulle jag vänta på den där?” frågade hon upprör.

”Ja det skulle ni inte bara, det är precis vad ni ska göra”, jag betonade ordet ska.

”Hur vågar ni tilltala mig?” kvinnan vände sig på nytt mot mig och spände blicken i mig.

Jag mötte orädd hennes blick. Det fanns inte en chans i hela världen att jag skulle vika ner mig för den här kvinnan. Hon skulle veta att bara för att hon hittills i sitt liv fått allt hon pekat på kunde hon inte husa runt med mig. Dessutom var tanken på att en vanlig dödlig skulle ha något att säga till om mot en vampyr skrattretande.

”Jag inte bara vågar utan också gör det”, svarade jag kallt.

Jag hade lagt märke till att den lille mannen var i full färd med att skriva ner att han sålde boken som jag skulle köpa i ett stort häfte. Kvinnan visste inte att hon genom att stå där och gnabbas med mig bara gav mig tid att köpa min bok i lugn och ro.

”Jag ska säga dig att om du inte ber om ursäkt kommer jag…kommer jag”, hon letade efter ett passande hot.

”Vad ska du göra?”, undrade jag och kände hur skrattet var på väg upp ur min strupe.

Det fanns inte något den lilla fröken kunde göra mot mig. Däremot kunde jag krossa henne som om hon var en torr kvist. Det visste såklart inte hon, men om hon inte snart lugnade ner sig skulle jag kanske låta henne få reda på det. Hon hade troligen inget gott blod, antagligen skulle det vara beskt. Emellertid hade jag inget emot det om det gav den henne en läxa.

”Jag ska säga till min trolovade och han kommer att ta itu med dig”, där kom hotet till slut och enligt mig ett ganska lamt hot dessutom.

”Oj då”, sa jag och höjde på ena ögonbrynet. ”Jag ska tänka på det”, jag vände mig ifrån kvinnan till mannen som nu var färdig med min bok. ”Hur mycket blir det?”

”1 krona jämt”, svarade mannen och räckte fram min bok.

Jag tog upp pengarna ur min börs och gav de till mannen. I gengäld fick jag boken.

”Ha en fortsatt trevlig kväll”, hälsade han när pengarna låg i hans hand.

”Detsamma, herrn”, log jag och utan att ge kvinnan så mycket som en blick gick jag ut genom dörren.

Ilskan som jag känt inför kvinnan lättade när den svala luften svepte in mig utanför bokhandeln. Jag tog ett djupt andetag och knäppte kappan innan jag började gå hemåt.

Kvällen till ära tog jag en väg som till stor del gick över ett tak. Det skulle bara ta mig några minuter att komma hem. Sedan kunde jag sjunka ner i en fåtölj med min nya bok och bara vänta på att Primus skulle komma hem.

Det var när jag kommit halvvägs hem och var tvungen att hoppa ner på gatan för att komma upp på nästa hustak, vissa hopp var till och med för långa för en vampyr, som jag hörde något. Det lät som när man drar upp en klocka. Fast ljudet var så högt och tydligt att det skulle behövas en väldigt stor klocka för att skapa det ljudet. Jag stannade upp och väntade. Inget hände. Successivt klingade ljudet bort och allt blev tyst igen.

Jag kunde inte slappna av, men fortsatte ändå min färd. Det kunde mycket väl bara vara något helt normalt. Jag försökte intala mig det och lyckades fram tills jag hörde det igen. Då stod jag vid väggen som skulle klättra upp på.

”Demon!” det plötsliga skriket fick mig att vända runt. ”Dö!”
***

SPÄNNANDE! Men synd att snart är slut!

Du är ett geni!!!!
Jag blev jätte jätteglad när jag såg att du hade uppdaterat!!!!!
när kommer nästa kap?!

Tack! Man kan kalla mig galning också, men jag antar att geni låter lite snällare

Vi får se när nästa kapitel kommer upp. Tror dock inte att det blir förrän nästa vecka

Synd. Men annars var det helgrymt!

Awesome!!

Två kapitel på en och samma vecka? Nu börjar jag nästan känna mig lite bortskämd. Inte för att jag har någonting emot det.

”[…]intetsägande byggnad instoppade mellan[…]” Ta bort e:t i slutet av ”instoppade.”
”[…]en polerad mässings knopp[…]” ”Mässings” och ”knopp” ska sitta ihop i ett enda ord.
”[…]och enda upp till taket.” Byt ut :t mot ett ä i ”enda.”
””Skulle jag vänta på den där?” frågade hon upprör.” Lägg till ett t i slutet på ”upprör.”
”[…]och gav de till mannen.” Sätt ett m i slutet på ”de.”

Sedan skrev du att bokhandlaren frågade ”Vad kan jag hjälpa er med?”, på vilket Elli svarade ”Ja, det kan ni faktiskt.” Det skulle låta mycket bättre om han i stället frågar ”Kan jag hjälpa er med något?”, eller om du ändrar på Ellis svar.

Kvinnan i bokhandeln var så sjukt dryg (och dryga människor finns det ju tyvärr gott om.) Jag skulle själv ha haft svårt att låta bli att ge mig på henne och då är jag ändå inte någon vampyr. Så det var trevligt att se att Elli faktiskt hade såpass mycket självkontroll att hon inte råkade göra någonting drastiskt som hon senare skulle få ångra, med tanke på att hon trots allt fortfarande är så ung och har mycket kvar att lära.

”Jag ska säga till min trolovade och han kommer att ta itu med dig”
Ojojoj, jag darrar av rädsla!

Det här var ett mycket bra kapitel, du bevisar än en gång att du är en duktig författare som vet hur du ska driva berättelsen framåt och även kan skriva naturliga dialoger. Nu får du se till att inte hålla oss på sträckbänken allt för länge, med tanke på hur du valde att avsluta kapitlet.

Ska snart börja på kapitel 5, och du skriver helt gudomligt bra! ♥