På andra sidan

Tristan om du gör om det där kommer jag att skicka , och på dig.

I'll join in! O_O

Bra. Ju fler desto bättre.

Vi kan väl ta med mest som bete.

Bete?

Han får ta smällen först. XD

Ni är så snälla mot mina karaktärer :3
Varför inte skapa en "Vi som hatar lord Tristan"-grupp? Haha, ni äger!


Kapitel 17

Hector tittade på mitt förvånade ansikte.
”Det förväntade du dig inte va?” frågade han ironiskt. ”Att din blivande fästman skulle försöka döda din barndomsvän?”
Jag svarade inte på en stund utan fortsatte rengöra hans sår. Jag var irriterad. Kunde han inte lägga av och förstå att jag inte hade något val?
Ärligt talat var jag inte så förvånad. Jag hade på något sätt vetat det hela tiden, jag hade bara inte insett det förrän Hector sa det. Det var hemskt att någon kunde göra något sådant. Och den mannen skulle jag gifta mig med om allt gick enligt mina föräldrars planer.
Hector grimaserade när jag rörde en öm punkt.
”Gjorde det ont?” frågade jag.
”Ja”, svarade han.
”Bra”, svarade jag kort.
Hector log mot mig med ett stort flin. Jag låtsades att inte bry mig men kunde inte hålla mig när han fortsatte kolla på mig.
”Vad?” utbrast jag en aning för högt och ångrade mig.
”Du har inte förändrats alls, Isabella”, sa Hector lågt. Hans retsamma flin var borta nu.
”Jo, det har jag”, svarade jag envist.
”Varför är du så mån om det? Varför vill du ha förändrats?” frågade han undrande.
”För att det är sant. Jag har förändrats, Hector. Jag är inte samma Isabella som jag var när vi var små. Jag är inte samma Isabella som klättrar i träd och är ensam i skogen. Jag… jag är här nu”, sa jag sorgset.
”Men du trivs ju inte, det ser jag på dig. Så du har inte förändrats, du har bara inte samma möjligheter att göra det du vill längre”, sa Hector.
”Ärligt talat vet jag inte vad jag ska säga”, medgav jag tyst.
”Säg att jag har rätt som vanligt”, sa han med ett snett sött litet leende.
Jag log mot honom och slutade tvätta rent hans sår.
”Nej, det tänker jag verkligen inte”, sa jag med ett litet skratt.
Hector tog mina händer och höll de. Jag tittade in i hans ögon.
”Jag vet att du vill att jag ska gå”, började han.
”Hector, jag—” började jag inflika men han avbröt mig.
”Nej. Jag vet att du inte har råd med att bli ertappad med mig. Jag måste gå för din skull, och det snart”, sa han med ett sorgset leende.
”Jag är ledsen, Hector”, sa jag tyst.
Han kupade sin hand runt min haka och lyfte upp mitt huvud så jag såg in i hans ögon. ”Var inte det”, sa han och lutade sig långsamt fram och kysste mig.

O_O
O_O
O_O

I FRICKIN' ADORE YOU! ♥

Hihi! *generad* ^^ ♥ Du är awesome!

Detsamma, I can just say that. o.o