Skriva av sig-tråden

Jag trivs verkligen inte i min hemstad. Jag har några bra vänner, ja. Skolan är okej. Familjen är okej. Men allt är ändå så jävla fel. Vill bara börja om på nytt.

Det finns 5 personer som jag ser som mina väldigt nära, riktigt riktiga vänner. Två bor i Linköping, och en träffar jag nästan aldrig.

Jag vill vara social, jag vill umgås med nya människor men jag bara kan inte. Har glömt hur man gör. Skulle det vara lättare om jag flyttade? JA, för då skulle jag få börja om från början.

Margaret expelliarmusSomniumIda S Tack så mycket för ert stöd, känns verkligt bra att jag vet att ni finns. Just nu mår jag bättre men jag vet att jag kommer dit igen och då känns det så bra att jag har nån att prata med, tack ♥

kinshaw hjärtat! starkt av dig att skriva allt det där.
Hoppas allt ordnar sig med dina vänner, och att du får bli riktigt, riktigt lycklig!
Och hoppas att allt ordnar sig med din syster också.. kan inte förstå hur hon kunde göra en sådan blogg, blir helt uppriven.
Jag förstår på sett och vis hur det känns med din morfar, eftersom jag alltid älskat min morfar och han var en av dom bästa människorna jag kände när han fanns.
Men jag har inte haft problem med mina föräldrar, och min morfar dog när jag var 9, så det var nog inte lika traumatiskt för mig som det var för dig.
Men jag lovar dig, det går över. Efter ett tag lär du dig att se det fina som ni hade, och se tillbaka på det som underbara minnen, och du kommer acceptera att han inte finns där längre. Även fast jag än i dag har mina deppdagar när det gäller min morfar, så vet jag ju.. "dont pity the dead, pity the living."
Allt blir bra tillslut! Är det inte bra, är det inte slut ♥

Idag tappade jag kontrollen och lackade på en tjej i min årskurs. Den här tjejen har jag kännt sen högstadiet och hon har varit på mig hela tiden. Snackat skit om mina dreadscsom jag hade förrut, min etnicitet och allt som har med mig att göra. Vi läser samma kurs om Nazismen och hon tycker att det är lustigt att jag läser denna kurs. Jag är jude. Hon och några av hennes kompisar gillar att skämta om det. Dom tog pappret från en kanelbulle, plattade till den och la den på huvudet och sa att dom var judar och hon visste att jag var i närheten. Nu fortsätter hon med alla jude skämt och under kursen så lyckades hon få min uppmärksamhet. Jag frågade vad hennes problem var och hon skrattade åt mig och sa att hennes problem var jag. Efter att ha förväxlat några ord så blir jag förbannad hoppar på henne och vi börjar slåss. Hon slog mig på min septum så jag river upp vänstra näsborren och börjar blöda. En massa lärare var tvungna att sära på oss. Vi båda blödde näsblod och hon rev av mina örhängen men jag gav henne en smäll på käften. Nu blöder jag vid högra ögat. Jag lämna skolan direkt och skrek åt mina lärare att dom inte gör ett skit åt mobbningen i vår skola. Idioter, dom låter en människas mobbas i några år och sen när nån blir skadad blandar dom sig i. Fuck skolan.

Hon är ju inte bara en mobbare, hon är rasist också.

Folk får tycka vad dom vill om mig nu, men hade jag varit i din situation hade jag gjort samma sak, även om det inte är rätt med våld.

Jag har faktiskt varit mobbad när jag var liten, och då var det inte kul att vara runt mig när jag var förbannad.

Försök att prata med någon om hur du har det, även om lärarna inte ser eller blundar för det som händer. Stå på dig och kämpa för det som är rätt. Ingen ska behöva ha det sådär.

Precis, jag känner mig så egoistisk då aja skönt att det ändå finns någon som känner likadant.

Margaret: Mhm och det roliga är att hon går omkring med brun utan sol och jag är nästan likblek :s Pappa sa att han tänkte ringa skolan och han ville ta itu med den här tjejen och hennes föräldar. Men tack annars ♥

TheCasualtie: Jag blev rörd av det där. Fick tårar i ögonen.
Seriöst, hur kan en människa göra sådär? Och hur kan ingen annan bry sig?
Åh, jag blir hemskt äcklad över männsikor som håller på så där, kan inte fatta hur de tänker. Vad spelar ens tro för roll?
Stå på dig. ♥

Ska försöka skriva om allt som snurrar omkring i mitt huvud, ursäkta om det blir fel och osammanhängande men orkar inte anstränga mig för att få fram en bra text.

Det är så mycket, jag kan inte ens tänka på allt, jag kan inte säga vad som gör att jag är så ledsen just nu för det är så MYCKET.

Jag blev bästavän med M när jag var 8 år, vi va varje dag och delade allt med varandra. I sexan började hon säga taskiga saker och hon tryckte ner mitt självförtroende till botten. Hon dissade mig för andra och det började en ny kille i klassen under oss, vi kallar honom L.
Han var en av de där "populära", en med status och som hade hundratals andra "populära" vänner.
Hon la till honom och andra så kallade populära på bdb (töntigt indeed, men det var det coolaste som fanns då). Jag kommer ihåg så väl när hon sa att "LA har börjat va med mig mer nu för att jag har tagit kontakt med L och några till", LA var en tjej som gick i våran klass och brukade va lite med oss men vi va inte så tajta med henne som vi va ed varandra, LA var en av de populära.
M började adda en massa populära på bdb och facebook.
När vi började i sjuan berättade hon att hon visste jättemånga killar som gillade henne, hon närmade sig de populära på internet men inte i skolan (vi hade börjat på en ny STOOR skola i högstadiet där nästan alla populära också gick).
I början av sjuan umgicks M, jag, MT och AH, vi vågade inte gå själva. Efter nån månad började MT och AH smådissa oss lite, dom gick utan att vänta osvosvosv. Men det var inget som bekymrade mig jättemycket DÅ. Jag visste att det fortfarande var vi fyra mot världen. (Jag och M var "bästa bästisar", AH och MT var också "bästa bästisar".)
Ett par månader efter att vi började i sjuan blev hon tillsammans med en jättesöt kille, H. H var inte riktigt en av de populära, men han var galet söt så många tjejer gillade honom.
Vi började umgås med H och hans kompisar, jag har aldrig varken före eller efter dom haft en så nära kompisrelation till några killar.
H och M gjorde slut dagen före nyårsafton i sjuan, de hade varit tillsammans i ca 4 månader tror jag.
Jag och M slutade prata med H eller hans kompisar, och jag saknar dom fortfarande något sjukt, H var min allra bästa killkompis, bättre än många tjejkompisar.
Efter sportlovet började en ny tjej i våran klass, E. När E hade varit och hälsat på hade M TOTALdissat mig hela dagen, bara varit med E och jag mådde så sjukt dåligt.
Men ja, när E började i våran klass var dagen då hon hade hälsat på nästan som bortglömd, M dissade inte mig men E var med i vårat "gäng", AH, MT, jag & M.
Nån vecka efter började M dissa mig för S, EJ & MY. Det var inte totaldissar men ja, ni fattar.
I April kom den, TOTALDISSEN. Hon började umgås med SB, de var alltid tillsammans och jag gick själv hela tiden. AH och MT hade lovat att de skulle va med mig eftersom att M hade vänt tyggen åt mig, men trots det lämnade dom mig ofta, när vi satt vid maten så var det: "Men AH, ska vi gå nu eller?", så sitter jag där, ahopp... Jag gick somsagt mycket själv och mådde piss rent ut sagt, hade konstant ont i magen och höll på att brista ut i gråt flera gånger i skolan.
Nu var det jag, E, AH och MT som var "gänget", men jag var fortfarande "the outsider" i vårat gäng, E var ny och AH och MT verkade gilla henne mycket mer än mig, vilket jag tror är sant också.
Jag började i åttan, hade haft den bästa sommaren i mitt liv och hade galen ångest inför skolan. M och jag brukade alltid gå tillsammans till skolan, det gjorde vi även de första dagarna i åttan men jag märkte att hon aldrig ringde på mornarna och inte verkade vilja gå med mig.
En dag sket jag i att ringa och stack bara ner till skolan själv. Det var så skönt, att slippa vänta på henne som alltid kom försent, att slippa hålla hennes takt istället för att susa ner på 5 minuter som jag ville göra.
Men samtidigt gjorde det så ont, 6 år sätter sina spår.
Under 6-8 gav M regelbundet mig de där bitchblickarna, kommentarerna som sa allt: "du är ju dum i huvet" "shit vad töntig du är" osv, skrytet om att alla visste vem M var, "asså jag har fått reda på 8 killar som gillar mig, vad ska jag göraa?", så fort JAG sa något så svarade hon inte ens.

Nu kommer det som är mest aktuellt just nu, och som för tillfället gör mest ont.
MT och AH började i slutet av sjuan säga taskiga saker, "Eva du är så trög", "Men åååh seriöst fattar du ingenting, "Nej jag vill inte va med dig". De säger att de skämtar och att jag tar allt så seriöst, men jag känner de här två tjejerna så väl, jag vet hur dom tänker och kan läsa av deras ansikten.
En gång för ca 2 veckor sen frågade jag om jag fick vara med dem och E och baka, det fick jag inte. Och det gjorde så fruktansvärt ont.
Och jag vet nästan, jag är helt säker på att dom snackar galet mycket skit om mig. Jag bara ser det på dom.
Idag på hemkunskapen hade jag tuggumi, då säger AH: "Eva har du tuggumi?" då säger jag ja, för det har jag ju "Spotta ut det, hon sa att man skulle göra det", då sa jag ja okej, jag hörde inte när hon sa det. Självklart vet både hon och jag att man inte får ha tuggumi på lektionen, hon sa det bara för att vara bättre än mig, få mig att se dum ut.
Det gör så ont, SÅ GALET ONT, jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jag kan inte skita i dom för då har jag inga vänner, åren med M och månaderna med AH och MT har satt djupa spår, jag har inget självförtroende alls och har blivit blyg, JAG har blivit blyg. Jag var hon som pratade med främlingar på gatan, nu är jag hon som knappt pratar med folk i skolan.
Jag vill bara skrika ut allt, jag klarar inte av detta

Det där var två saker av allt som tynger mig, inte ett ända ord om saker som min syster och pappa eller om H som jag har blivit förälskad i men som tynger mig lika mycket för det.

Snälla, hjälp mig för jag tror allvarligt talat att jag inte klarar mer

tack sötnos ♥
jag har sett det fina vi hade hela tiden, och jag är ofc glad att jag fått ha honom så pass länge och glad för att jag fick ha en speciell kontakt med honom. Det må göra ondare, men det är värt det. Jag skulle inte vilja byta ut den smärtan mot att inte varit så nära honom. Never ever. Det kommer bli lättare med tiden det vet jag, men jag kommer inte komma över att han är borta. Jag vill ju ha han hos mig... ♥