Not what I wanted [PRS]

”Ja, av någon förbannad anledning så gör jag det”, knorrade Zihao och mötte den andres mörka ögon, betraktade honom under tystnad innan han samlade kraft nog till att fortsätta. ”Och jag lyssnar visst på dig, men det du säger är bortom allt reson”, fortsatte han och föll tillbaka mot den mjuka madrassen med en suck, släppte greppet om benen och sträckte ut sig över lakanen. Det doftade precis som Joshua i rummet, typ någon blandning av sött och rent. Varför han ens tagit sig tiden att beskriva det där visste han inte, men gjort det hade han i vilket fall och nu fanns den där lilla informationen inpräntad i hjärnan på honom. Sött och rent, det var tydligen någonting att associera Joshua Lewis med.
”Alltså..jag vet att jag inte känner dig whatsoever, men när jagväl gör det kommer jag förmodligen att säga precis som jag gjort nu..” Zihao tystnade och fäste de nattsvarta ögonen i taket, samtidigt som han gnagde sig själv febrilt i underläppen. Åh, varför var allting så förbaskat komplicerat att översätta till ord? I huvudet lät allting så bra medan meningarna som slank ut lät ytterst underliga. Troligen eftersom han inte brukade säga sådana saker. Äsch då, förhoppningsvis förstod Joshua typ vad det var han ville ha fram, och om han inte gjorde det så fanns det inte mycket att göra åt saken.
”Zihao, här.” Återigen steg Yaosu in i sovrummet, den här gången med sjuttonåringens uniform i famnen. Snart hade han dock slängt den på sin yngre bror, som genast satte sig upp, rak som en spik i ryggen.
”Vad var det där bra för?” Frågade han bittert och fingrade löst på den vita, nytvättade skjortan.
”Man vet aldrig med dig, vad jag visste hade du kunnat somna om”, svarade nittonåringen och slängde en hastig blick mot Joshua istället. ”Har du i alla fall fått i dig någonting?” Undrade han, betydligt mjukare på rösten, som i ett slag. Urk, varför var han tvungen att göra sådär? Det fick Zihao att vilja kräkas där och då.
”Kan du sluta eller?” Muttrade slytherinaren med en trumpen uppsyn och gjorde en grimas.
”Med vadå?” Kontrade den äldre och höjde på ett ögonbryn. ”Nåja, vi måste åka snart, så skynda på.” Och med de orden försvann han tillbaka ut genom dörren. Poof, borta.

Av någon förbannad anledning.. ordvalen gör Joshua road, det är något han kan relatera till. Hur många gånger har han inte funderat över varför han bryr sig om folk som inte gjort annan än att skada honom? Enligt Ms Lewis är det en skatt,snågot positivt och beundransvärt medan Samuel anser att det är aningen plågande och fullkomligt bisarrt. Varför skulle den yngre Lewis brodern försöka få slytherineleven att må bra? Det är nog frågor som Samuel inte kommer att få svar på någon gång snars, vilket inte är särskilt förvånande då Joshua inte har någon som helst aning han heller.
”Jag förstår vad du menar, av någon förbannad anledning bryr jag mig om dig också.” Erkänner den yngre med blicken fortfarande fäst på de lena små händerna. Nu gjorde han bort sig en del mer, som berättade hur han bryr sig om Zihao och att gårdagen inte bara varit en massa strunt. Från hans sida alltså. Joshua hade innerligt uppskattat den korta tiden med den andre, men oron för att bli besviken förstör stämningen, tillåter honom inte att våga lita på Zihao. Det är lite elakt, att låta sina egna demoner glida ut negativt över andra, men att Zihao år en ut av anledningarna till att han är på det viset.. ja, det är väl ändå en någorlunda bra ursäkt, eller? Jo, jo det är det. Sextonåringen ställer sig upp bara för att slå sig ner i skräddare bredvid den andre i sängen.
”Det kommer vi inte få veta förrän du faktiskt lärt känna mig.” Om nu det är något som han skulle vilja.. lära känna någon som Joshua som är en ut av de mest ogillade eleverna i skolan. Av andra elever det vill säga, bland lärare är han riktigt populär. ”Det är ett dilemma jag haft sen jag var tolv, det blev lite grövre när jag blev fjorton. Det är svårt att bryta det bara sådär.” Gick han för långt? Delade han med sig för mycket? Förhoppningsvis skulle Zihao inte använda det emot honom, och om han gör det? Det skulle nog inte göra någon skillnad alls helt ärligt. Dock är det där lite information som Joshua faktiskt inte berättat för Yaosu. Nittonåringen hade lagt saker och ting tillsammans och förstått vad som försiggått, men riktigt pratat om det har de inte gjort. Av någon anledning verkar Joshua inte kunna kontrollera munnen runt Zihao längre.
Lyckligtvis behöver han inte fortsätta med det samtalsämnet, inte när den omtalade nittonåringen kommer in i rummet och slänger skoluniformen på sin lillebror. Kinderna blir inte lika mörkröda av hans närvaro, han blir inte lika darrig, vilket är väldigt konstigt.
”Jodå, jag har ätit.” Med en försäkrande röst ställer han sig återigen upp och ser ner på sin egna skoluniform med stora ögon, visserligen har han lust att lära sig, åka till Hogwarts igen. Men Joshua har verkligen inte saknat alla elaka tonåringar, alla rykten och rädslan av Umbridge. Läskiga tanke.

Det var först efter det att Yaosu lämnat rummet som Joshuas föregående ord äntligen sjönk in. De studsade omkring bakom pannbenet på honom, slog mot väggarna tills allting återigen blev lugnt. Eller lugnt var det inte direkt, men åtminstone något bättre än det varit sekunderna innan. Ögonen hade blivit stora som tefat, lätt glittrande i lampans ljus där han satt i sängen och glodde mot sextonåringen. Zihao förmådde tyvärr inte riktigt styra över allt det där, utan stirrandet kom och gick precis som det ville. Troligen kunde han väl öva upp det, men vem visste hut lång tid det kunde tänkas ta. Äsch, det fick helt enkelt vara som det var tills vidare.
”Jag förstår att det inte går att bryta det bara sådär”, försäkrade sjuttonåringen och nickade för sig själv, vek äntligen undan med blicken som fäste sig på den öppna spisen istället. Nu fanns det förvisso ingen eld i den, men han kunde kolla på den i alla fall. På så sätt slapp Joshua bli alldeles utstirrad.
”Antar att vi är ganska lika på den punkten, för jag är likadan..kanske inte borde sagt någonting till att börja med”, fortsatte han muttrandes och slängde en hastig blick mot den yngre, innan han slängde benen över sängkanten och reste sig upp. Ännu en gång satt de sådär nära varandra igen. Det var inget problem egentligen, däremot började Zihaos stackars hjärta klappra på något alldeles extremt. Tillslut skulle han säkert svimma om det fortsatte på det viset, och helt ärligt hade han ingen lust med det. Han hade redan befunnit sig i den positionen under gårdagens kväll och det hade varit illa nog.
”De här byxorna är för korta”, började han gnatande och försökte lirka dem över fötterna. Long story short, det tog hysteriskt lång tid och när han äntligen lyckades trä av dem, tappade han givetvis balansen och föll huvudstupa ner på madrassen på golvet. Nåja, mjukt underlag i alla fall - betydligt bättre än att ramla på golvet med ansiktet före.
”Du skulle bara våga”, skyndade Zihao sig att säga, snabb med att dra av sig byxorna och sätta sig upp igen. ”Om du skrattar kommer jag..ehm..bita dig i tårna!” Utbrast han varnande och slängde de på tok för korta byxorna mot sextonåringen. Sådär ja, rakt i ansiktet på honom. Smidigt. Din stora drummel, ta på dig uniformen istället för att hålla på och dumma dig.

Den där stirrande blicken som Zihao inte verkar riktigt kunna hantera är aningen obehaglig. Inte på något läskigt sätt, inte alls, det är bara det att Joshua alltid varit lite skygg när det kommer till sig själv och andra människors ögon. Han vill gärna hålla sig borta från deras synvinkel. Plus skulle nog inte någon gilla att bli utstirrad, framför allt inte när man delat med sig något så personligt som sextonåringen gjort.
”Nej, nej.. du borde visst ha sagt något. Nu vet vi båda något om varandra vi inte redan visste,” mumlar han med ett svagt litet leende. Det känns så konstigt, underligt att ha delat med sig något så privat till Zihao av alla människor. Varför hade han berättat det för sjuttonåringen, och inte hans äldre bror? Joshua gnager sig i underläppen medan tankarna stannar upp vid Yaosus namn en liten stund. Det är så uppenbart att den äldre inte är det minsta intresserad, så varför fortsätter han svansa efter honom? Joshua har alltid fallit för killar som är väldigt svåra att läsa av. Noah.. om Joshua kunnat gå tillbaka i tiden hade han gjort det, aldrig blivit tillsammans med den ett år äldre. Deras förhållande var inte nyttigt för honom, och Noah hade lämnat honom i smutsen när han behövde hjälp som mest. Men det förtjänade han. Yaosu är lite för snäll och omtänksam för att göra det, och det är väl det som vuxit inom Joshua och fått hjärtat att skutta, en så stor omväxling. Dock verkar det som en lite mer vänskaplig snällhet, och det svider så hårt. Ögonen fastnar på sin lena uniform, klumpen i halsen tjocknar. Dumma Yaosu, dumma Noah. ”Du vet något som jag faktiskt inte berättat för din storebror, så håll det hemligt är du snäll.” Åh, rösten är så töntig. Fortfarande len, men herregud vad Joshua tröttnar på sig själv ibland.
”Du har haft dem under hela natten, varför berättade du inte det förrän nu?” Om nu Joshua fått reda på den lilla informationen hade han faktiskt kunnat rota efter andra byxor. Inte från sin egna garderob, definitivt inte, men kanske från Samuels.. Han är förvisso inte lika lång som Zihao, men närmare den längden än vad sextonåringen själv är. Ögonen glider snabbt bort från slytherineleven som börjat lirka av sig sina byxor. Han själv tänker då inte byta om där i rummet, nehej du. Funderingarna över vart han ska byta om bryts däremot när ett bar mjuka mjukisshorts hamnar på den lilla hjässan. Joshua behöver blinka ett par gånger innan han kommer på vad det är för tyg han fått på huvudet. Hotet som Zihao lämnat ifrån sig var inte direkt det bästa heller, dock verkar det som en farlig liten risk att påpeka det.
”Bita mig i tårna? Skulle bara skratta ännu mer då.” Skjuter Joshua tillbaka med ett genuint litet leende, jo kittlig är han definitivt. Fingrarna tar tag i det lena tyget av shortsen innan han slänger tillbaka det mot Zihao. ”Jag går till badrummet och gör mig i ordning.”

Inte redan visste? Fanns det ens någonting de visste om varandra utöver det faktum att den äldre av dem var en dryg jävel som fann lycka i att vara ett riktigt jävla as? Det var väl ungefär det enda Joshua borde veta om sjuttonåringen, om han nu inte varit väldigt duktig på att se snäppet längre. Fortsättningsvis var det enda Zihao visste om gryffindoraren att den yngre var homosexuell, kort och lätt att terrorisera. Vid det laget var det nog inte en endaste själ på Hogwarts som inte visste att Joshua Lewis gillade män, ingen. Däremot betydde det inte att han var den enda, för det var han absolut inte. Speciellt inte då slytherinaren själv var lagd åt det hållet. Några visste om det, typ hans absolut närmaste vänner, men utöver det var det ingen som fått nys om hans läggning. Det var inte många överhuvudtaget på skolan som visste någonting om Huaze Zihao. De visste att han var lång och såg ut som en såndär tecknad figur hälften av tiden, men annars var det inte mycket som var out in the open. Han föredrog trots allt att hålla sig i skuggorna och undvika uppmärksamhet, så det var lika bra. Den enda gången han faktiskt gillade att stå i det där kända rampljuset var när de spelade quidditch.
Ytterligare några sekunder passerade innan den äldre vaknade upp från sitt lilla dagdrömmande, sköt bort virrvarret av tankar som uppstått från ingenstans. Bra fråga det där, varför hade han inte sagt någonting förrän nu? För att vara artig kanske och i alla fall försöka visa lite tacksamhet? Jo, det var nog därför. Eller för att han gillade Joshua och ville göra ett gott intryck för den första gången någonsin.
”Fråga inte mig..var nog för trött och borta för att ens inse att de var för små”, svarade Zihao med en axelryckning och började lirka på sig uniformen. Mjukisbyxorna hade återigen åkt ner på madrassen, efter det att sjuttonåringen slängt dem där med en liten förnärmad grimas. De var för små, så varför skulle han få dem tillbaka slängda på sig? Ofattbart i hans tröga lilla hjärna. Fast sedan kom han givetvis på andra tankar - typ som att sextonåringen uppenbarligen inte ville byta om i samma rum som honom. Var det värt att övertänka däremot, det var det som var den stora frågan. Nja, kanske senare.
”Gör det du. Och jag tänker inte berätta någonting för Yaosu, han behöver inte veta precis allt om alla”, konstaterade han och betraktade den yngre när han började röra sig mot dörren. ”Men jag står däremot lvar vid hotet, skratta och bli biten i tårna, det är så världen fungerar.” Så jävla normal. Suck och återigen suck.

De enda tankarna som Joshuas lilla huvud där och då bestod av, var verkligen allihop om ZIhao. Inte på något generande sätt, utan mer överanalyserande som hjärnan brukar gilla. Den nätta gryffindoreleven börjar grubbla över vad det är som får den äldre att falla ner i djupa tankar, som att han dagdrömmer eller är fullkomligt fokuserad och tagen av de tankar han själv har. Vad kan det vara för tankar? Det var väl ändå inte en särskilt svår fråga? Eller var det kanske den tidigare meningen som fått sjuttonåringen att stanna upp och fundera? Det låter väl ändå som mer troligt det, att Zihao blivit lite avskräckt över vilken information de visste om varandra och vilken som fortfarande var hemligt. Nåja, Joshua orkar verkligen inte tänka mer på det. Huvudet är redan i ett livligt, stökigt kaos och han orkar inte lägga mer tanke på hur han gjort bort sig, på vilka sätt som Zihao kan använda den sagda informationen emot honom i skolan. Om det händer.. ja, hur mycket värre kan det egentligen vara än den terroriseringen som redan pågår? Inte mycket.
Det verkar som att den andre väckts upp av sin kortvariga dvala och tillslut bestämt sig för att svara på frågan. Ett svar som Joshua har lite lust att skratta åt. Nu tänker han definitivt inte påpeka det för Zihao, men hur kunde faktumet att byxorna är försmå inte uppkommit till honom förrän nu? I Joshuas små öron låter det inte särskilt rimligt, och kanske Zihao velat vara lite artig, eller inte stressa upp sextonåringen ännu mer. Om så är fallet skulle det bara glädja Joshua. Det är inte ofta folk undanhåller information som gör dem obekväma bara för att hjälpa honom lite på traven. Fötterna för honom mot den släta, dekorerade trädörren och fingrarna griper tag i handtaget. Helt ärligt har han uppskattat Zihaos sällskap, och det är lite underligt hur han fått honom att skratta eller le flera gånger om, han vill liksom inte gå ut därifrån. Han vill stanna, prata med sjuttonåringen och inte åka tillbaka till skolan för att se samtalen de haft rinna ut i sanden. Konstigt konstigt.
”Det är en konstig liten värld du lever i.” Om nu Voldemort skulle skratta med rösten drypande av sarkasm, hade slytherineleven bitit honom i tårna? Det hade då varit en väldigt rolig liten bild att se, tyvärr kommer den nog aldrig inträffa. Med de där små funderingarna, om Zihaos tänder gnagandes på Voldemorts tår rör han sig mot badrummet istället. Där kan han vara ifred en liten stund åtminstone.

Trots att regnet fortfarande smattrade mot glasrutorna i rummet, blev allting helt plötsligt väldigt tyst så snart Joshua försvunnit ut genom dörren. Det hade aldrig förr hänt att de uppskattat varandras sällskap, någonting som utan tvekan enbart var Zihaos fel. Nu däremot verkade saker och ting vara påväg att förändras, då åtminstone sjuttonåringen uppskattade den yngres sällskap. Lyckligtvis verkade den uppfattningen vara ömsesidig. Hade den inte varit det hade det känts en gnutta ruttet, även om han inte ens borde få lov att tänka i de banorna. Inte efter all skit han utsatt Joshua Lewis för under årens gång. Mobbningen hade börjat någon gång under slytherinarens andra år, inte långt efter sorteringen. Självfallet inte samma dag, men ganska snart inpå, som han fått för sig att börja terrorisera den andre. Vad det berodde på kunde han inte svara på sådär rakt av, kanske för att Joshua sett så liten och blyg ut? Söt, med stora ögon och puffiga kinder. På den tiden hade han ju också varit ännu kortare än han var i dagens läge. Körsbäret på toppen av grädden var väl att Zihao själv mått extremt kasst, både fysiskt och psykiskt. Det var nämligen då allting tagit en skarp sväng för det värre. Dagarna blev tyngre, han hatade sig själv och påsarna som växte fram under ögonen. Då menade han inte de där påsarna som alltid fanns där, utan de där mörka ringarna som fick honom att se död ut. Vänner hade han förvisso alltid haft, även om han inte varit speciellt populär utöver det. Om något så var Huaze Zihao inte någon av skolans stora favoriter, som till exempel Weasley tvillingarna var.
Minuterna släpade sig långsamt förbi i samband med att han tog på sig uniformen. Snart var alla knappar på skjortan knäppte, slipsen slarvigt knuten och skärpet fäst runt höfterna. På insidan av dörren fanns en helfigurs spegel uppsatt, vilket tillät sjuttonåringen att studera sig själv lite mer ingående. Han lutade sig framåt mot det fläckfria glaset och stirrade dött mot sig själv. Påsarna han hatat så mycket under de yngre åren fanns fortfarande där, huden var blek ovh han såg allmänt sjuk ut. Lite som en gengångare faktiskt.
Zihao såg sig omkring i rummet med en grimas strykande över de stiliga dragen. Fy fan, han såg ju praktiskt taget ut som en råtta. Håret var alldeles tufsigt och hela han såg it som ett enda stort moln av uråldrigt damm. Där! Hårborsten låg snyggt placerad på en hylla, där en massa produkter av olika slag stod utställda. Troligen krämer och en massa annat jox Zihao inte förstod sig på. Hans hud hade dock säkerligen gjort det, mer än väl.
Försiktigt började han reda ut tovorna som stod åt alla håll, sakta men säkert för att undvika att lugga sig själv. De svarta ögonen var ännu en gång stelt fästa på spegelbilden. Jodå, nu var han koncentrerad. Gud förbjöd att Joshua skulle få för sig att han såg ut som ett grottroll hälften av dagarna. Speciellt inte eftersom den yngre såg så pass vårdad ut. Men varför spelade det ens roll? Äh, det gjorde i alla fall det.

Tvätta, tvätta, tvätta. Skvätta, skvätta, skvätta. Torka, torka, torka. Borsta, borsta, borsta. Även under en sådan stressig stund behöver Joshua verkligen lägga tid och tanke på sina dagliga rutiner. Alla tankar och funderingar på Huaze syskonen försvinner för en kort stund och all fokus vilar på att tvätta ansiktet precis den rätta mängde. Med den rätta mängden vatten. Efter sitt tvättande, borstande och torkande glider skoluniformen på. Byxorna är fortfarande de samma sen fjortonårsålder, för stora. Skjortan instoppad, medan koftan når ner till mitten av låren. Det är lite förnedrande faktiskt, att inte kunna passa i skoluniformerna. Modern har klagat på det i åratal, angelägen till att Joshua ska äta varje måltid. Nu har hon däremot bestämt sig för att skräddarsy en ny, en egen som ska skickas till hennes yngsta son i slutet av terminen. Med blicken fäst på spegelbilden knyter han fast slipsen, noggrant och stilrent innan han knuffar upp glasögonen på näsryggen. Han har lust att gömma sig under sängen och inte följa med de andra till tåget. De skulle väl ändå inte märka något? Samuel skulle vara för fäst vid att glo på Zihao med glödande blick, Yaosu skulle nog inte lägga märke till något fel, och Weimins uppmärksamhet skulle säkert vinnas av någon av katterna. Joshua har aldrig skolkat från någon lektion, aldrig. Men efter varje lov får han panikattacker pågrund av rädsla för respektive elever. Det börjar bli löjligt, patetiskt och skrattretande. Inte några elaka tankar nu, det har du redan gått om. Såja, börja röra dig mot sovrummet nu. hämta kofferten. Helt ärligt skulle han nog ha flytt om Zihao inte fortfarande stod där i rummet. Med.. ögonbrynen rynkas ihop och munnen faller till golvet. Hårborsten. Joshuas lila hårborste som alltid måste rensas efter varje liten kamning.
”Du har ingen egen hårborste eller?” Mumlar han med stora ögon. Åh snälla. Avkopplad är långt ifrån ett ord man skulle beskriva Joshua med. Han vill verkligen inte vara så spänd, eller bry sig så mycket om minsta lilla, men det är svårt att koppla bort de där dumma tankarna. Sextonåringen harklar sig lite, nu ska du inte skrämma bort slytherineleven. ”Strunt samma, ehm är du redo för att gå ner?”

Joshuas stämma fick Zihao att rycka till riktigt ordentligt. Hårborsten föll ner på trägolvet med en liten smäll, studsade mot golvbrädorna tills den lade sig tillrätta. Efter det var sjuttonåringen snabb med att plocka upp den. Under gårdagens kväll hade han ju skaffat sig en ungefärlig uppfattning om hur viktigt det var för den yngre med ordning och reda. Det var därmed inte värt att lämna fen där och låtsas som ingenting, vilket han skulle ha gjort i vanliga fall. Inte för att rummet hemma i lägenheten i London var superstökigt, men det berodde nog mest på städerskorna som kom flera gånger i veckan. Till och med under skolåren, när i alla fall Zihao och Weimin var borta. När de kom tillbaka till både sommar och julloven var allting så pass rent att man kunde slicka på det. Golvet, toalettringen, allt. Nu skulle han aldrig få för sig att slicka på toaletten, men det hade nog inte varit någon fara med tanke på hur rent allting hölls.
”Ehm..alltså, jo..men den ligger i kofferten”, började sjuttonåringen och fingrade nervöst på handtaget. Lila, han gillade lila. ”Och jag ser ut som ett troll, kunde inte låta bli”, fortsatte han skamset och vek undan med blicken. Som tur var hade han hunnit stå och borsta ut det svarta rufset ganska länge vid den punkten, så det såg relativt bra ut. Bättre än det gjort under gårdagen och definitivt bättre än det gjort för en timme sedan. Nu låg det istället ganska slätt, även om det var fluffigt och luggen hängde ner i ögonen. Nåja, bättre än innan, det var allt som spelade någon roll.
”Antar att jag är det”, mumlade Zihao tillslut och placerade tillbaka borsten där han hittat den bland alla andra hälsoprodukter. ”Däremot vill jag inte tillbaka till Umbridge och hennes jävla fiaskon till lektioner”, knorrade han därefter och rätade lite på ryggen, innan han fattade ett löst grepp om Joshuas axlar och vände honom på stället. Sedan började han försiktigt knuffa honom ut genom dörren, bort mot trappan. Hårborsten var alldeles full med svarta hårstrån, det behövde den yngre inte se.
”Har inte lärt mig någonting om försvar mot svartkonster under året! Man tycker ju att de borde lägga extra mycket vikt på det efter det Potter berättat..helt ärligt tror jag på honom..” Lite orolig var han minsann, det kunde han inte neka.

De väl plockade ögonbrynen rynkar ihop sig än mer av det lilla påpekandet. Som ett troll? Zihao har då en rätt skev självuppfattning. Nu kanske sjuttonåringen inte är lika renlig av sig som Yaosu och Joshua själv, men den andre har ett genuint, attraktivt ansikte.. Det går liksom inte att säga något annat om det. Ringarna runt ögonen framhäver tröttheten och allt slit han genomstår, den bleka huden är ett ohälsosamt tecken och de långa naglarna är långt ifrån charmiga, men trots detta är Zihao attraktiv och Joshua skulle ljuga för sig själv om han sa något annat. En liten del har nog alltid funnit slytherineleven attraktiv, med de stilrena, klara ansiktsdragen, den långa byggnaden. Dock har de tankarna försvunnit i havet med tankar från alla gånger han behandlat Joshua illa.
”Du ser inte ut som ett troll.. långt ifrån faktiskt.” Protesterar han per automatik. Vanligtvis brukar varje ord, varje mening tänkas igenom utförligt i den lilla, överhettade skallen, men det verkar som att funktionerna där inne slutat fungera. Att medge att ZIhao ser bra ut är inte riktigt något som Joshua skulle låta sippra ur munnen utan att ha givit det en ordentlig fundering. Kanske det är faktumet att han är så negativ mot sig själv utseendemässigt att han inte orkar höra någon klanka ner på sig själv på det viset, särskilt inte när personen i fråga verkligen är vacker, söt, attraktiv, snygg.. jisses, Zihaos vistelse i Lewis hus har väckt en hel del knasiga tankar som Joshua förträngt sen sitt första år. ”Jag menar bara att du inte behöver oroa dig över det.. du ser toppen ut.” Jodå, försök slingra dig ut det där du. Ögonen följer borsten som läggs på den rätta platsen, inte i rätt riktning men nästan Close enough. Däremot börjar hjärtat dunka snabbt, främst för att Zihao börjar knuffa ut honom ur rummet utan att låta honom rensa hårborsten. Ögonen blir på något sätt ännu större och förvirrade, innan blicken glider upp mot den ett år äldre. Gjorde han det med flit? Funderingarna över hårborsten som vilar bakom den nu stängda dörren blandas med tankarna som når den stackars hjärnan när Zihao lägger sin arm om hans axlar. Det är nog det närmaste de varit varandra utan att den andre sagt något öknamn eller ett hårt slag. Orden om Umbridge blir därför väldigt frånvarande, knappast hörbart. Allt Joshua kan fokusera på är armen om sin axel, helt betydelselöst egentligen, men ändå får det hjulen i hjärnan att jobba för fullt.
”Det gör jag också,” erkänner han utan att riktigt tänka sig för. Tankarna glider mot Dumbledores arme, hur Harry själv lär ut försvar mot svartkonster till de intresserade. En hemlig liten grupp som Joshua påminner sig själv om kan inte delas med Zihao. Nej, verkligen inte. Det är okej om han använder nyfunnen information att sprida om Joshua, däremot om Dumbledores arme.. nehej du. ”Det är lite underligt, Ministern är väl för feg för att förstå något alls. Hela situationen med honom och Umbridge är nästan tragisk.”