PRS elin-15 och Emma07

Chris kollade snabbt på henne och var tyst lite först.
"För mycket minnen", sade han, inte kort utan snarare som en öppning, lite som ett välkomnande till att fråga mer. Han var lite sån och var ganska öppen med vad som hänt. Han kastade ännu en snabb blick på henne.
"Vill du veta vad som hände?", frågade han.

Isabella såg på chris. Minnen? Hon såg på honom. Tydligen hade han varit med om något på motorvägen. Hon nickade.
-Ja,om du vill berätta,sa hon

Chris såg snabbt på henne och var tyst lite igen innan han svarade.
"Det är lugnt. Det var när jag var 8 år, vi skulle åka iväg för att hälsa på min morbror, mina föräldrar och jag. Vi åkte på motorvägen, du vet den där kurvan vid den gamla macken? Vi mötte en lastbil som blivit fellastad eller något. Vi frontalkrockade", sade han och blev tyst lite.
"Man kan tro att detaljerna försvinner med åren. Men det gör dem verkligen inte, tvärtom. Jag kan fortfarande komma ihåg minsta lilla detalj, allt ifrån ljuden av mammas skrik och dofterna. Båda mina föräldrar dog direkt av krocken, bilder jag inte skulle önska min värsta fiende. Jag kom inte ut ifrån sjukhuset förräns 15 månader senare. Jag vågar inte köra förbi där själv, jag är rädd att minnena ska ta över så jag tappar kontrollen över bilen", förklarade han.

Isabella lyssnade på chris. Hon la snabbt en hand över munnen.
-Men Gud!,jag beklagar,sa hon. Gud vad hemskt. Hon kunde inte ens föreställa sig det. Fast hon själv varit med om massa hemskt.

Chris kollade snabbt på henne och ryckte på axlarna.
"Man lär sig leva med det. Men jag tar inte risken att köra där", sade han.

-Nej det är bra,sa hon. Hon ville inte att han skulle åka där. Inte om han mådde så dåligt av det.

Chris såg snabbt på henne.
"Bra", sade han och log snett.
"Så nu vet du iallafall varför jag växt upp med min morbror", sade han.

Isabella nickade.
-Snäll han var som tog hand om dig,sa hon

Chris nickade lite.
"Ja", sade han.

Isabella såg rakt fram.