prs yehet & kkaebsong

Joshua finner sig själv skratta till av den andres ord, även om de är sanna finner han dem roande. Zihao är minst sagt lika het som en stekpanna, men då den andre redan vet det känner sextonåringen inte sig tvungen till att påpeka det.
"Jodå, du ser bra ut," svarar han lätt och sätter sig lite mer bekvämt på gräset, placerar blocket över sina nätta lår medan han granskar Zihao. "Skräddare går fint, om du inte har några egna specifika åsikter om hur du vill att det ska bli?" frågar Joshua med höjda ögonbryn, fjäderpennan nuddar försiktigt vid pappret, börjar skissa ut konturerna av Zihaos långa kropp.

Zihao log och placerade händerna i gräset. Solen hade redan börjat gå ner, även om den inte hunnit speciellt långt ner på himlen ännu. Däremot fann han att temperaturen hade börjat sjunka hastigt, åtminstone kändes det som det. Hur mycket han än försökte hålla sig stilla, gick det verkligen inte. Han gav tillslut upp och lindade armarna omkring sig samtidigt som tänderna började stöta emot varandra.

”Det kanske bara är jag, men har det inte blivit förskräckligt kallt här ute?” Frågade han med vissa svårigheter, på grund av sina hackande tänder. ”Jag brukade inte vara såhär frusen innan”, fortsatte han tyst för sig själv. Zihao hade aldrig varit speciellt frusen av sig, men allt eftersom veckorna gick hade de minsta förändringarna i temperaturen påverkat honom mer och mer.

Blicken glider upp mot en andra eleven, märker hur hans tänder börjar hacka. Joshuas har inte ens märkt att hans egna armar börjat bli knottriga av den kyliga atmosfären.
"Det har du rätt i," svarar Joshua, biter sig i läppen när han ser ner på målningen i famnen. Han drar koftan närmre kroppen, försöker att hålla kvar den lilla värmen som fortfarande finns. Visst är det inte iskallt, men fortfarande tillräckligt kyligt för att få honom att hacka till lite. "Kanske vi borde gå in? Jag kan fortsätta på den här senare." berättar sextonåringen och tittar på den frusna eleven framför honom. "Du är rätt duktig som modell."

”Skojar du eller?” Utbrast Zihao och skrattade till. Han reste sig upp och sträckte ut en hand mot Joshua. ”Jag har inte suttit stilla i ens en sekund, jag är en värdelös modell”, fortsatte han och log ursäktande samtidigt som han plockade upp sin väska från marken. ”Men jag tvivlar inte en sekund att porträttet kommer se fantastiskt ut, trots att jag är totalt oförmögen att sitta still.”

Om temperaturer som den här störde honom, hur skulle det då vara under vintern? Skulle han ens kunna sätta en fot utanför slottet? Zihao älskade egentligen vintern. Tystnaden som snön bringade med sig var rogivande och det var ju heller aldrig fel att slänga en snöboll eller två. Men nu började han undra om det kanske skulle bli annorlunda i år?

Joshua skrattar lätt, tar tacksamt emot handen som hjälp för att resa sig upp. Sextonåringen borstade bort oönskat gräs innan han stänger igen blocket.
"Att du är snygg hjälper en hel del, faktiskt," påpekar Joshua, som märker vad det är han sagt aningen försent. En röd nyans kryper upp längs kinderna, vilket leder till att han ler ursäktande mot Zihao. "Du får inte se något förrän den är fullständigt färdig," berättar han med ett retsamt leende medan de börjar röra sig mot slottets innegård.

"Så, vad tycker du om den magiska trekampen?" frågar Joshua, som egentligen anser att alla som lägger sina lappar i bägaren är någon sorts idiot. Att folk har dött i den hjälper inte direkt.

Inom loppet av en millisekund hade Zihaos ögon börjat glittra retsamt och munnen hade spruckit upp i ett flin. Trots att utseendet fick honom att se lite sådär lagom gäckande ut, jublade han inombords. Han lade en arm omkring axlarna på Joshua och skuttade halvt bredvid honom.
”Så du erkänner alltså att jag är snygg?” frågade han och tittade på den andre. ”Försök inte byta ämnet nu va? Det kan väl knappast finnas någon som tycker om den där nedrans trekampen?” gnatade han sedan och himlade lite med ögonen. Nej, den där trekampen gav han inte mycket för, defintivt inte nu efter vad Joshua råkat säga. Det, å andra sidan, intresserade honom betydligt mer.

Zihaos reaktion får sextonåringen ännu mer generad, glittret i hans ögon och flinet över ansiktet, också hur han skuttar bredvid honom. Joshua tittar drastiskt bort från den äldre med armarna i kors kinderna vinröda vid det här laget.
"Det vet du ju själv," mumlar han tyst och blänger lätt mot den äldre eleven, drar försiktigt upp sin kofta över kinderna i försök att gömma den röda nyansen som dykt upp. "Det finns faktiskt det, en hel drös med exalterade elever. Några vänner ska visst försöka att lägga ner sina namn i den där bägaren trots att de är yngre än åldersgränsen. " berättar Joshua under koftan knuffar lätt till Zihao med armbågen.

Zihao skrattade till när Joshua armbågade honom i sidan och höll sig över revbenen. Ingen under sjutton år skulle lyckas lägga sitt namn i den där bägaren, åtminstone inte då det var Dumbledore själv som lagt besvärjelsen runt den. Han skakade lite på huvudet och drog på munnen.
”Fred och George förmodar jag?” Undrade han och lade armarna över sextonåringens axlar istället, utan att riktigt bry som om någon såg dem eller inte.
”Och täck inte för ditt ansikte”, fortsatte han samtidigt som han försökte peta ner koftan.

Joshua nickar lätt, mycket riktigt var det Fred och George som kommit upp med idéen. Frustration hade bubblat över när de fått reda på att det skulle vara sjutton årsgräns, vilket när Joshua tänker tillbaka varit ett rätt roligt minne.
"De får ett par knasiga idéer ibland," påpekar sextonåringen, att försöka komma ihåg varje gång tvillingarna hamnat i trubbel går inte att räkna. Ändå är deras platser säkra på skolan, de må vara knasiga, men harmlösa.

Han ruskar lätt på huvudet, försöker att hålla emot när Zihao petar ner koftan från ansiktet.
"Det var du som fick mig generad, mina kinder rodnar som i helskotta." protesterar Joshua i låg stämma.

”De där två har ställer alltid till med problem”, suckade Zihao och fortsatte att envist dra i koftan. ”Båda två är lite som förvuxna femåringar.” Konstigt nog insåg han inte själv hur otroligt ironiskt det hela lät, med tanke på att han själv var lite som en förvuxen femåring. Men Weasley tvillingarna hade han i alla fall en anledning till att ogilla, till hans försvar, då han fallit offer inför deras många fällor fler än en gång.

När Joshua ruskade på huvudet bet Zihao sig löst i läppen, utan att ta bort sina armar från den andres axlar.
”Vad fan spelar det för roll då? Det är gulligt”, påpekade han och kände själv hur kinderna blev en aning varmare.