PRS Aphrodite & wolfy

”Har Martha snott din dejt?” frågade Oliver tillslut, som hade iakttagit Meila en stund och lagt märke till de konstanta blickarna hon kastat mot paret på dansgolvet. Trots det retsamma leendet på hans läppar så avslöjade glimten i hans ögon att han förstod känslan, det var tydligt att hans dejt hade övergivit honom för någon annans skull. Då dansen var slut och Killian återvände till henne sken hon upp igen, glad över att Martha inte hade övertalat honom att dansa lite till med henne. Det skulle knappast vara sista gången för ikväll som de skulle se av tjejen, det var tydligt att Killian intresserade henne enormt och Martha var inte direkt känd för att låta andra vara ifred.
”Ytligt, hon går i en parallellklass.” Meila skulle inte direkt kunna kalla Martha för en vän eller ens bekant, ovänner var de inte heller men de hade helt enkelt aldrig utbytt mer än ett par ord med varandra.

Killian nickade.
”Mellan dig och mig, så behöver hon öva taktkänsla lite” sa han och skrattade till. Han rättade till sina kläder och log mot Oliver.
”Ni känner varandra, förstår jag?” sa han och nickade. Han skakade hand med Oliver, som reagerade när deras händer möttes.
”Du är kall” sa han och tittade på Killian, som hostade till.
”Jag har dålig blodcirkulation till händerna, så jag är nästan alltid kall” ljög han och Oliver nickade. Killian vände sig till Meila.
”Vart fick du drickan ifrån?” frågade han och nickade mot glaset i hennes hand.

”Hon verkade mer upptagen med att dregla över dig, intresset för dansen verkade ha svalnat direkt efter att hon bjudit upp dig.” Meila pekade mot bordet där hon tagit sitt glas från, erbjöd sig dessutom för att gå efter ett åt Killian. Då hon kom tillbaka ursäktade sig Oliver från sällskapet för att gå och leta reda på sin dejt. ”Det var snabbtänkt av dig,” kommenterade hon efter en stund, syftade på hans ursäkt om dålig blodcirkulation då Oliver nämnt hans kalla hand.

Killian tog tacksamt emot glaset och tog en klunk.
”Det är standardursäkten” sa han med ett skratt. Han såg sig omkring.
”Pratar ni mycket om oss i skolan? Vampyrer och hur ni borde undvika oss?” frågade han och lutade sig mot det höga bordet som de stod vid. Det hade ju egentligen varit smartast av människorna att lära sig alla tecknen på en vampyr, men som tur var så hade de inte gjort det. Det var jägarnas jobb, ansåg de. Det var ju bra, i alla fall för Killian och hans vänner. Han tog ytterligare en klunk av drickan, och var lite besviken på att den var alkoholfri. Men sen var ju ungdomarna under 18, trots allt.

Killian tittade bort mot Oliver som hade gått bort mot sina vänner, och en tjej som han antog var hans dejt. De pratade och Oliver vände sig ett par gånger och tittade mot Killian och Meila. Killian bestämde sig för att försöka ha ett öga på Oliver, ifall någonting skulle hända.

”Inte direkt, människorna låtsas som om det inte finns någon fara ute på gatorna och i mörkret, de vill att allt ska vara frid och fröjd.” Vem ville nu egentligen inte det? Så mycket tråkigt hände jämt och ständigt, inte att undra på varför många flyttade från staden för att börja om någon annanstans. Om livet blev mycket bättre var en annan femma. ”Det är jägarna som lär sig mer om sådant, något smått tas visserligen upp i skolan.” Meila ställde ifrån sig sitt tomma glas och vände blicken mot ett bord en bit bort, där ett flertal ljus brann och ovanför hängde en tavla som föreställde ett av Taras offer. Det var en fin tanke att hedra hennes minne här också.

Killian nickade och log lite.
”Mer börda för er” sa han skämtsamt och tog en klunk av sin dricka igen. Plötsligt stannade musiken och en tjej stod uppe på scenen. Hon hade en mikrofon i handen. Hon harklade sig i den och började prata.
”Som ni alla vet så var Emily med i festkommittén, och utan henne så skulle den här balen aldrig bli genomförd. Dock vet vi inte vart hon har tagit vägen, för hon har varit borta i flera dagar. Vi har valt att ha en tyst minut för henne, i fall det värsta tänkbara skulle ha hänt henne” sa hon, och det hördes tydligt att hon försökte hålla rösten stadig. Killian var väldigt glad att Tara inte hörde det här, för det skulle inte bli bra för någon i det här rummet. Alla tystnade, så Killian valde att böja lite på huvudet i respekt och lyssnade på alla ungdomars andetag istället under den tysta minuten.

Meila vände uppmärksamheten mot tjejen som stigit upp på scen. Musiken tystnade och i samband med det så dog även elevernas prat och skratt ut. Hon sänkte blicken till golvet då tjejen höll ett kort tal om Emily, det högg i hjärtat trots att flickans död inte var på grund av Meila. Men hon hade gömt kroppen vilket var tillräckligt för att hon skulle känna skuld. Då den tysta minuten var över började musiken spela igen och alla började skratta igen, precis som om ingen tänkte något mer på vad som egentligen hänt med Emily. Men det här var väl inte precis rätt tillfälle att tänka dystra tankar heller. Meila kliade sig på näsan innan hon vände sig mot Killian igen.
”Har du tröttnat redan eller vill du dansa igen?” log hon, ”jag känner att det är bäst att passa på innan någon annan hinner före.”

Killian vände sig till Meila efter den tysta minuten.
”Visst, jag dansar gärna mer” sa han med ett leende och tog hennes hand. Han satte ner sitt glas på ett bord på vägen och snurrade in henne i mitten av dansgolvet.
”Skönt att dansa med någon som har taktkänsla” sa han med ett skratt och rörde sig i takt till musiken. Det var inte riktigt hans musiksmak, men han kunde ju i alla fall följa musikens takt med dansen. Nu var det fler ungdomar som dansade, eftersom det var mer ”modernt”.

”Jag märkte att Martha hade svårt att hålla sig till takten,” sa hon med ett skratt, tänkte på hur den blonda flickan varit mer upptagen med att hålla sig så nära Killian som möjligt än att se till att inte trampa honom på tårna hela tiden. Hennes blick vandrade runt medan hon snurrade några varv, eleverna verkade mer intresserade av att dansa nu när det var en mer fartfylld låt. Eller så var det först nu de började slappna av ordentligt. Trots att den dricka som skolan serverade var alkoholfri så fanns det ju egentligen ingenting som hindrade eleverna från att ha något med sig. ”Men du verkar inte ha tagit för stor skada av tåtrampandet,” tillade hon sedan och vände sig mot Killian igen.

Killian skrattade.
"Mina tår har fått utstå värre grejer, det kan jag lova" sa han och flinade. Plötsligt stannade han till mitt på dansgolvet. Hans öron hade plockat upp ett ljud som inte tillhörde tillställningen han var på. Det var ljud utanför byggnaden, som personer som bestämt gick mot ett mål. Han såg på Meila, och sänkte rösten så bara hon kunde uppfatta det.
"Finns det jägare här inne?" sa han och såg sig omkring. Ljudet av fotstegen kom närmare, och han försökte lyssna om han kände igen dem.