rollspelare & tippest prs

Sophia tittade förvånat på honom och log sedan, gillade hans ärliga svar. Hon nickade lite och släppte sedan hans hand för att ta sig upp på hästen.
”Hur mår du? Du verkade inte vara fullt medveten om allt nör du vaknade.” Log hon sedan och granskade honom. Han verkade vara vid sitt sinnes fulla bruk men det skadade inte att fråga hur han personligen mådde.

Han hade varit aningen berusad bara några timmar tidigare, som tur var så var det över nu.
"Bra", svarade han kort, fortfarande med ett svagt leende på läpparna. Han var inte personen som öppnade upp sig och pratade om känslor med vem som helst; det var väldigt få som någonsin fått se den sidan av honom.

”Jag förstår inte ens hur du vaknade.” Sade hon roat och lät hästen ta sig fram i sin egna takt, gillade inte alls att rida egentligen då hon tyckte höstar var lite läskiga så hon vågade inte styra för mycket. Hon sneglade mot prinsen och log för sig själv, gillade att de iallafall inte bråkade eller låtsades vara trevliga.

Han satte sig upp på hästen och red bredvid Sophia.
"Det blev kanske lite för mycket vin igårkväll", sa han skämtsamt men med ett uns av genans i rösten. Han önskade att han var bättre på att kontrollera sig själv, sina impulser, allt.
"Berätta inte för min mor", tillade han snabbt med ett flin.

Sophia nickade instämmande innan hon skrattade till. Hon skulle aldrig ens tänka tanken på att säga något tills hans mor.
”Mhm, då får du passa dig.” Skämtade hon och granskade honom en stund innan hon log, kunde knappt hålla minen. Hon tittade framåt igen och log smått för sig själv.

En kort, men inte obekväm tystnad, uppstod. Ett leende var fortfarande klistrat på hans läppar och efter en kort stund vände Henri blicken från vägen till Sophia igen.
"Dricker man vin i kloster?" frågade han och rynkade fundersamt på pannan. "Utöver nattvarden då." Kanske var det egentligen en dum fråga; men Henri drack alltid vin till maten och kunde inte ens tänka sig att dricka något annat (typ).

Sophia tittade förvånat på honom, hade inte förväntat någon sådan fråga men några minnen ifrån drycken fick henne ändå att skratta till.
"Nu får du lova mig att inte säga något men jag och en tjej i vår ålder, vi lyckades få tag på vin en gång så vi drack det då. Men utöver det så nej, bara nattvard och ibland med besökarna." log hon och fuktade sina läppar. Hon saknade tiden på klostret lite, det var instängt men på ett annat sätt än vad det franska hovet var.

Henri, som snabbt efter han ställt frågan vänt blicken mot vägen, tittade snabbt på Sophia igen, med förvåning i blicken. Han hade verkligen inte förväntat sig det svaret; han hade fått intrycket av henne att hon var ansvarsfull, inte en regelbrytare.
"Allvarligt?" frågade han, rösten fylld av förvåning. "Jag fick verkligen inte det intrycket av dig!"

Sophia log stolt då hon lyckats förvåna prinsen. Hon skrattade till och granskade honom en stund innan hon oskyldigt ryckte på axlarna.
"Det var väldigt trist ibland, jag måste ju roa mig på något sätt." log hon och höjde sedan nyfiket på ögonbrynen. "Vad fick du för intryck?" undrade hon leendes och rynkade på pannan då de verkade ha besök på hovet, några främmande stod i närheten och höll koll på ett par hästar. "Vad händer?" frågade hon och vände blicken mot prinsen.

Han insåg hur hans ansikte var fullt av förvåning och han gjorde sitt bästa för att dölja det. Tyvärr lyckades han inte något vidare, men hans uppspärrade ögon hade i alla fall övergått till sitt vanliga stadium.
"Jag vet inte riktigt", började han och ryckte lite nonchalant på axlarna. "Duktig?" De red vidare men det tog inte lång tid förrän hovet började visa sig och ett par främmande personer stod och höll koll på några hästar. Han vände tillbaka blicken till Sophia.
"Ingen aning", svarade han ärligt, hans tankar om att låta diplomatisk helt försvunna. Varken hans far eller mor hade sagt något om att hovet väntade besökare; vilket var ovanligt, de berättade alltid om det skulle komma någon. Han red fram till hovet och hoppade av sin häst. Med snabba och självsäkra steg gick han fram till en av männen. Han kände inte igen någon av dem.
"Ursäkta, vilka är ni?" frågade han och lät så artig som han bara kunde.