Descendants

Juliette reagerade när Evie kom in i rummet. Hon log mot henne. Rapunzel och Flynn satt i soffan mittemot henne, och det tittade också på Evie.
"Skönt att du har vaknat, Evie. Hoppas du mår bra under omständigheterna och att du förstår att vi inte klandrar dig för vad som hände" sa Rapunzel och log. Det var en av sakerna som Juliette hade tagit upp med sina föräldrar direkt, och insett att de inte alls klandrade Evie för vad som hände, vilket var skönt. De hade förstått att det var Evies mamma som var problemet och att det inte var Evies fel.
"Vi måste prata med dig om framtiden, specifikt vad du kommer göra. Vi ser helst att du stannar här, för här är du säker. Vi har förstått att dina vänner används som ett hot, så om de vill stanna får de självklart göra det" sa Rapunzel och tittade på Evie med ett leende.

Evie satte sig försiktigt ner i en av fåtöljerna. Hon kände att hennes ben knappt orkade bära henne mer och hon var rädd för vad de skulle säga. Att ingen klandrade henne gjorde henne förvånad, för hon klandrade sig själv grovt för vad som hänt. Hon hade ingen aning hur hon annars skulle ha gjort men Blue var skadad och det var hennes fel. Hon kunde ha dödat Blue och förstört hela Auradon.
Då de nämnde att Evie och även Disa och Daniel kunde få stanna här mötte Evie deras blick för första gången och stirrade på dem.
"Va? Blir jag inte tillbakaskickad? Får de också stanna?" Sa hon förvånat, det hade hon inte förväntat sig. Hon hade förväntat sig att de alla skulle skickas tillbaka till ön.
Evie var tyst en lång stund, hon var chockad.
"Tack." sa hon slutligen. Hon hade ingen aning om hur hon skulle tacka, beskriva allt hon kände för dem.

Juliette log, och Rapunzel skakade på huvudet.
"Vi kan såklart inte skicka tillbaka dig till ett ställe där du är hotad till livet. Vårt arbete att förena Auradon och ön pågår fortfarande, och det byggs på genom att Daniel och Disa också stannar här. Däremot är förslaget vi tog upp innan om att bjuda in dina föräldrar borta från bordet, som du kanske förstår" sa Rapunzel och nickade.

Juliette tyckte det var skönt att Evie kunde stanna, och hon hoppades att Evie skulle lägga gårdagens händelse bakom sig, men det skulle bli svårt. Det var ju ändå något stort som hade hänt. Hon undrade om det fanns en möjlighet att Evies mamma skulle försöka igen?

Evie visste inte vad hon skulle tro.
"Ni är medveten om att jag kunde ha dödat Blue va?" säger hon och far hastigt upp, tydligen än mycket upprörd. Hon sätter sig sedan hastigt ner igen.
"Förlåt, jag, vi är självfallet mycket tacksamma. Jag vet inte vad som farit i mig." ber hon om ursäkt och försöker samla sig.
Just nu kändes allt bara för mycket, hon orkade inte ens med sig själv. Hela tidens sedan hon kommit hit hade varit förvirrande och särskilt den sista natten.
Hon reser sig slutligen upp, ser ursäktande på dem och går ut i trädgården. Hon kände att hon inte kunde vara inne, det kändes som om hon antingen skulle gråta eller slå till någon.
Hennes tankar gick hela tiden tillbaka till då halsbandet brände in sig i huden på henne, försökte strypa henne. Hennes mor tänkte döda henne.

Rapunzel öppnade munnen och tittade på Evie, som inte verkade kunna bestämma sig för vad hon skulle göra.
"Vi är väl medvetna om vad konsekvenserna hade kunnat bli, men det blev inte så nu. Vi kan inte hantera situationer efter hur det kunde ha blivit, utan hur de blev. Dessutom så var det inte du som gjorde det av din egen fria vilja" sa hon med ett leende. Hon följde Evie med blicken när hon gick ut genom dörren. Rapunzel tittade på den stängda dörren och Juliette reste sig upp.
"Jag ska se om jag kan prata med henne" sa hon och gick ut efter Evie. Hon såg hur hon stod ute i den vackra trädgården som var full av blommor och träd. Hon ställde sig några meter bakom Evie.
"Vill du prata om det? Jag går om du vill vara ensam" sa hon tyst, men ändå hörbart för Evie.

Evie sätter sig ner på gräset och lutar sig mot ett träd, då hon hör Juliette. Evie rycker på axlarna och är tyst en lång stund innan hon börjar tala.
"Jag vet inte. Det är allt bara. Att min mor försökte döda mig. Det har hon aldrig försökt förr. Skada det har hon, men inte såhär." hon vände sig och såg på Juliette.
"Dessutom kunde och kan jag döda, förstöra och allt. Min magi, den är mörk." sa hon och frammanade en mjuk grön låga i handen, lät den brinna en stund innan hon fick den att försvinna igen.
"Sedan alla känslor, de gör mig förvirrad. Jag brukar inte vara såhär." hon menade dels för att hon gråtit, men också allt förvirrat hon känt, både glädje, sork, kärlek och så mycket. Hon hade börjat blivit människa helt enkelt.

Juliette tog två steg fram och satte sig mittemot Evie. Hon nickade och studerade elden som tändes i Evies hand. Det var samma gröna eld som hade slukat träden runt omkring Evie och Blue kvällen innan. Hon tittade in i den gröna flamman innan Evie släckte den, och hon mötte Evies blick.
"Du vet att du inte behöver använda din magi till mörker bara för att den är mörk? Jag har hört att man kan omvandla sin magi. Likväl som jag kan gå över till den mörka sidan om jag använder min magi fel, så kan du gå över till den ljusa sidan om du använder din magi på ett annat sätt" sa hon och nickade.
"Jag tror din kropp slits mellan känslorna, och förvirringen att du har alla dessa känslor, som jag antar att du har tryckt bort alla år? Men nu tillåter du faktiskt kroppen att känna dem, och du får en chock" sa hon och tittade på Evie. Juliette undrade hur det måste kännas för henne, att gå från noll till hundra med sina känslor på kort tid. Inte konstigt att hon var förvirrad.

"Tror du det? I alla fall göra den lite mindre mörk. Jag kommer aldrig bli som Blue." svarade Evie men ändå med lite hopp i rösten.
"Jag vill bara inte skada någon. Aldrig, om de inte förtjänar det." Evie såg på Juliette. Nej, hon skulle aldrig bli som Blue, för hon kunde inte bli så god och tro alla om gott. Om någon skadade dem hon älskade skulle Evie göra allt i sin makt för att döda denne.
"Akta dig för den mörka sidan om de skulle få tag på dig." Evie tystnade, hon ville inte ens tänka tanken och lyssnade tyst på Juliettes ord.
"Det låter vettigt och det kanske är nödvändigt för att bo här. På ön var det viktigt att inte visa dem, här är det annorlunda."

Juliette nickade.
"Ingen kan bli som Blue, inte ens den godaste här i Auradon. Blue är en av sitt slag. Alla människor har fördomar på något sätt, och då är det kört, då blir man inte så genomgod som Blue." sa hon och lade huvudet lite på sned. Juliette tittade ner i marken.
"Den mörka sidan kommer inte få tag på mig, min magi är för ljus för det" sa hon och mötte Evies blick.
"Hoppas jag" la hon till, lite tystare. Hon visste ju faktiskt inte hur det kunde bli om det skulle hända. Hennes mammas magi hade ju används till själviska ändamål och räknades säkert som en del av ond magi, så att hennes magi skulle kunna bli ond var säkert möjligt. Hon fick bara se till att inte påverkas på något sätt. Hon nickade.
"Det är nog inte så lätt efter att ha stängt ute känslor så himla länge, men du är på god väg" sa hon med ett leende på läpparna.

"Men om de gör det, om de får tag i dig." sa Evie och rörde lätt vid Juliettes haka, lyfte den så hon kunde möta Juliettes blick.
"Om de får tag i dig så ska jag inte visa dem min goda sida. Då kommer de att få ångra att de ens skulle röra dig." sa hon med allvar och var för första gången mycket lik sin mor, i blicken, i allvaret. Men sedan försvann det hela och Evie log svagt.
"Du har väl rätt antar jag, du är bättre på känslor än jag." sa hon och ställde sig upp och drog upp Juliette på fötter.
"Jag har glömt att tacka dig att du tog hit Disa och Daniel. Hade du inte gjort det hade allt slutat annorlunda." sade Evie utan en tanke på varför Juliette hade gjort det. Som sagt var födelsedag något hon aldrig hade firat.