[PRS] Yehet & Allie Mazur

Daniel vet inte vad det är han letar efter, om det är avundsjuka eller något annat. Men han hör ingen avundsjuka i hans väns röst. Han bestämmer sig dock för att le brett och nicka. Det är en stor tur att Taemin och hans vän varit lite i samma situation.
"Mhm," svarar han med ett enkelt flin. "Mina läppar är alldeles ömma från kyssar, seriöst," han knäpper med sitt finger och pekar mot Noah. "Men du har varit upptagen för att ens lägga märke till det," han försöker att låta retsam, men han är egentligen sårad.

"Det är så synd om dig." skrattar Noah sarkatiskt. "Men seriöst, grattis eller vad tusan man ska säga." Han ler mot den andre och tränger bestämt undan tankarna som fortfarande påpekar att det är helt absurt och fel att Daniel dejtar någon. "Men jag fattar inte hur du orkar. Det är ju sjukt mycket i skolan just nu, jag hinner knappt ut själv."

Med en fnysning lägger Daniel händerna bakom huvudet och lägger sig ner igen.
"Det är bara mycket om man lägger mycket tid på det, det är inte så mycket för mig," säger han och rycker på axlarna. "Du vet Isa? Hon brukar hjälpa mig med förhör och sådär, så vi kan plugga tillsammans, det är roligt det med," Daniel drar en hand genom sitt hår och stirrar upp i taket. Han dejtar inte bara Isa för att försöka få Noah avundsjuk, utan hon kanske kan göra honom lite mer straight igen. Visst, hon använder honom för att göra en kille avundsjuk, och hon vet inte om vem det är han vill göra avundsjuk, men hon kanske kan få honom att komma över Noah och vilja dejta andra. Det är bra att ha vänner som inte tar allt för seriöst.

"Jag har ju sagt att jag vill plugga ensam." suckar den blonde irriterat. Ibland känns det som den andre tar allting alldeles för chill. "Om någon börjar plugga tillsammans med mig blir det bara distraherande, och dessutom är det allmänt irriterande att ha någon som stör när man försöker lära sig något."
Noah vet att han låter som en gnälling mamma, men han kan inte hjälpa det. Universitetet har varit hans dröm så länge nu, och han måste hålla sig i toppen för att komma in.

"Jag vet, du får plugga hur mycket du vill," säger Daniel med en enkel suck och ställer sig upp från sängen medan han skriver ett meddelande på sin mobil. "Jag borde antagligen lämna dig ensam nu, jag vill ju inte distrahera eller irritera dig mer än vad jag redan gör," den långa sjuttonåringen öppnar dörren till rummet och ler lätt mot sin barndomskompis. Förr var han orolig att Noah pluggade och stressade allt för mycket, och visst är han fortfarande orolig, men han har blivit van vid det. Och varje gång Daniel försöker prata om det med den kortare, så kommer de ändå ingen vart. Han nickar mot böckerna på bordet. "Du får lycka till med det där, så att du kommer in på ett riktigt bra universitet." Men Daniel tror att det antagligen kommer ta yttligare tre veckor, om nu Daniel vill det.

Noah biter sig i underläppen. Hans sätt att uttrycka sig på var kanske inte det bästa, men han orkar faktiskt inte bry sig.
"Mhm." svarar han torrt. "Lycka till med din tjej då antar jag."

Hela besöket var onödigt, han hade bara kunnat skriva ett meddelande och konversationen skulle vara den samma. Men, det var Isa och Taemin som övertalat honom, och nu ångrar han det. Daniel skrattar enkelt och nickar. Skrattet är än en gång påtvingat, men nu orkar han verkligen inte bry sig om det.
"Visst, tack," säger han bara och gör sin väg ut ur rummet.

Dagarna gick snabbt och helgen som kom var förbi i vad som kändes som ett ögonblick och plötsligt var det måndag morgon igen. Det är kyligt i luften, Noah huttrar och drar jackan tätare omkring sig innan han springer uppför de sista betongstegen i skoltrappan. Inne i hallen är det i alla fall lite varmare, konstaterar han belåtet och styr stegen mot sitt skåp.
Efter att ha bytt till inneskor börjar han gå mot sitt klassrum, men med en gnagande olustig känsla i magen. Han har inte pratat med Daniel sedan den andre varit hemma hos honom och berättat om sin tjej. Bara tanken på hur den brunhårige låtit när han lämnade Noah rum några dagar tidigare får honom att sucka. Varför måste allt vara så komplicerat?
Han kommer i alla fall fram till klassrummet, tar sina böcker och slår sig därefter ner på sin plats.

Med snabba, jämna steg skyndar sig Daniel igenom korridoren. Han kan inte förstå hur han kunnat komma försent igen, de hade inte ens varit ute så länge egentligen. Jackan och väskan trycker han in i sitt skåp, han har ingen tid att hänga upp dem lika prydligt som han brukar, och drar ut böckerna han behöver till lektionen som han nu är tio minuter försenad till. Vilken jävlans morgon. Ute skorna åker av, och han byter till de varma inneskorna innan han skyndar sig till klassrummet. Utanför rättar han till sin slips som hör till skoluniformen, och grimaserar till när han ser sin frisyr i spegelbilden. Att de bruna lockarna ligger huller om buller skulle vara en underdrift.
"Mr Park! Vi undrade precis när du skulle komma," hör han sin samhällskunskaps lärare säga med höjda ögonbryn, när han sedan öppnar sin mun för att prata så blir han genast avbruten. "Du och Usami kan jobba tillsammans, Ms Akane är sjuk idag."
"Om vad?" får han ut sig, och känner hur Taemin klappar honom på axeln när han går förbi. Han känner sig en aning förvirrad när han ser på Noah, då han inte riktigt vet om han ska vara sur på honom eller inte.
"Politiska ideologier, det vi jobbat med den senaste veckan," Daniel har missat en del lektioner, påminner han sig själv om.
"Juste, absolut," säger han och ler brett mot sin lärare innan han vänder blicken mot sin barndomsvän. "Så.." han harklar sig. "Ska vi jobba ute?"

Noah kollar nervöst på den andre och rycker på axlarna.
"Jag bryr mig inte, välj du." svarar han med en så normal röst som möjligt. Typiskt att ett skolarbete är vad som får ihop dem för första gången sen det där stela halvbråket.