Superheroes [PRS]

Mitt huvud bultar och det känns som om nån försöker hacka sönder kraniet med en skruvmejsel och pilla loss min hjärna. Tydligen har alkoholen påverkat Nema på ett mycket kraftfullare sätt, för hen ser helt förstörd ut.
Förstörd men snygg.
Vem skämtar jag med? Nema är alltid snygg trots omständigheterna, det går inte att förneka.
Till och med en halvblind person skulle kunna se det.
Nemas grepp om mig blir tyngre, kroppen blir nästan lealös i min famn. Jag andas in skarpt när jag lyfter upp Nema med ena armen under hens knäveck och hens arm om min hals, försöker undvika att tänka på den dånande huvudvärken.
Jag släpar med Nema till tältet, hens blöta hår sticker mig i nacken.
Jag lägger ner henom på luftmadrassen vi delar på (men det är väl mer Nemas madrass hah) och jag tar fram Nektarn och Ambrosian.
Jag får upp Nemas läppar genom att köra in fingrarna i huden bredvid mungiporna, tvingar Nema att svälja den gyllene drycken.
Hen mumlar till, vrider på sig. 
Hen sväljer hårt, andas ut och slår upp ögonen.
Jag säger inget, låter bara mina fingertoppar löpa längs med käkens konturer, sedan kindbenen. Mitt finger följer formen av Nemas fylliga läppar och jag böjer mig fram, låter mina snudda vid hens.
Nema blinkar några gånger, blicken får tillbaka fokus och hen ler snett mot mig, lägger sin hand på min kind och stryker den.
”Jag älskar dig så mycket, så mycket”, säger hen. Den hesa rösten fyller tystnaden i tältet och jag ler, vet liksom inte att jag behöver säga något.
För jag älskar ju också Nema så mycket, så jävla mycket.
—-
We were high and we were sober
We were under, we were over
We were young and now I'm older
But I'd do it all again

Getting drunk on a train track
Way back, when we tried our first cigarettes (oh)
Ten dollars was a fat stack
I'd do it all again (oh)
Bomber jacket and a snapback
Your dad's black Honda was a Maybach (oh)
"Re: Stacks" on the playback
I'd do it all again (oh)

Jag älskade hennnes leende, hur en en liten smilgrop bildades i högra kinden när läpparna drogs uppåt. När hennes ögon fick den där glansen.
Jag älskade henne.
Min hand vandrar mot hennes bakhuvud, drar henne varsamt mot mig. Våra läppar vidrörs, och jag vidgar mina en aning.
Sen sätter hon sig på madrassen, gör detsamma.
Vi gjorde ingenting speciellt den dagen, vi bara var. Och tanken på att träffa någon av dem andra varnågt jag ville undvika.
Vi hade tänt ljus, sätt ut dem i en cirkel i det fuktiga gräset. I mitten låg vi bredvid varandra, hand i hand, tittandes upp mot stjärnorna. Musiken från längerelden nådde oss knappt, men tillräckligt för att man ska höra dunkandet.
Jag tog upp tändaren, och ciggpaketer ur fickan. Jag drog upp en, satte den mellan läpparna, tände på.
Och andades in. Mina ögon följde röken som steg mot himlen, kom att tänka på moln.
Hazel tog tog i ciggen, satte den mot sina läppar och gjorde detsamma. Jag log vände mig mot henne, strök henne över håret.
"Jag vill ha det såhär hela tiden" orden kom ut som en anding, liksom naturligt. Hon höll ciggaretten mellan pekfingret och långfingret, lutade huvudet på andra. Så sa hon ingenting, munnen drogs upp i ena mungipan, och ögonen var förstående.
Så tog jag ciggaretten ifrån henne, drog ett bloss, andades ut och tittade tankspritt på röken igen.
~

You're gone and I got to stay high
All the time, to keep you off my mind
Oh oh oh oh, oh oh oh oh
High, all the time, to keep you off my mind
Oh oh oh oh, oh oh oh oh
Spend my days locked in a haze, trying to forget you, babe, I fall back down
I gotta stay high, all my life, to forget I'm missing you
Oh oh oh oh, oh oh oh oh

Pick up daddies at the playground, how I spend my day time, loosen up their frown, make them feel alive
Make it fast and greasy, I'm numb and way too easy

You're gone and I got to stay high
All the time, to keep you off my mind
Oh oh oh oh, oh oh oh oh
High, all the time, to keep you off my mind
Oh oh oh oh, oh oh oh oh
Spend my days locked in a haze, trying to forget you, babe, I fall back down
I gotta stay high, all my life, to forget I'm missing you
Oh oh oh oh, oh oh oh oh

Röken slingrar sig ner genom halsstrupen, ner i lungorna, samlas som sot därnere i organet. Till synes är röken ofarlig, men alla vet att den är skadlig.
Att den är dödlig.
”Du kommer dö i förtid” säger de. Det är nästan skrattretande, särskilt för ett halvblod. 
För det första kommer man ju dö någon gång. Och för halvgudar är döden något som kan finnas bakom varenda jävla hörn, eller helt enkelt precis framför dig.
Ibland kanske du alltid inte ser den, men finns där gör den. Alltid.
Egentligen är det väl ett under att jag fortfarande lever. Vid min ålder är de flesta halvgudar antingen döda, eller ja, som Thalia var förut, förvandlade till träd. 
Eller, jag tror faktiskt inte något annat halvblod är förvandlat till ett träd, men man vet aldrig med gudarna.
Jag hatar dem ibland, det gör jag verkligen. Hade inte mamma träffat Zeus hade jag aldrig behövt se så många jag älskat dö, men jag hade nog inte heller träffat Nema.
”Allt händer av en anledning”, säger de också. Det kanske stämmer. Kanske inte.
Jag är ändå tacksam över att jag träffat henom - Nema, alltså. Och Percy. Annabeth, Jason, Piper, Leo.. Tvillingarna Stoll (trots att de går på mina nerver 24/7), Luke, Silena, Charles Beckendorf, Katie Gardner… 
Allihop.
Halvblodslägret är lite som ett andra hem. Som ett Safe Haven. Ingen kan skada dig, du har folk som bryr sig överallt, du får träna..
Det har ändrats sen jag först kom dit och jag gillar det inte. Javisst - det är ju skitbra att fler halvgudar kommit dit för att kunna överleva vår hemska vardag utanför lägrets gränser - men.. 
Allt det här med gudarnas frånvaro, monstren som tycks komma tillbaka för ofta och aldrig riktigt dö…
Att alltid vara orolig för sina nära och kära tröttar ut en psykiskt och jag kommer knappt ihåg hur det är att känna sig bekymmerslös.
”Vad tänker du på?” Frågar Nema tyst, betraktar mig nyfiket.
”Att jag inte vill att du ska dö än”, svarar jag. Det är ett under att hen ens hör det, mina ord är knappt högre än den tystaste viskning.

——-

I've been on the low
I been taking my time
I feel like I'm out of my mind
It feel like my life ain't mine
(Who can relate? Woo!)
I've been on the low
I been taking my time
I feel like I'm out of my mind
It feel like my life ain't mine

I want you to be alive
I want you to be alive
You don't gotta die today
You don't gotta die
I want you to be alive
I want you to be alive
You don't gotta die
Now lemme tell you why

"Att jag inte vill att du ska dö än"
Hennes röst var lågmäll, och orden gick nästan inte att höra. Men jag uppfattade dem.
Det knöt sig i magen, men jag var fast besluten i att inte visa det. Jag kysste henne i pannan, drog upp munnen ett snett leende. Sen öppnade jag munne,
"Jag kommer aldrig riktigt lämna dig, Hazel Brooks"
Jag lade min hand vid hennes hjärta, kollade menande in i dem vakra ögonen. "Jag skulle gå igenom Tartarus för dig, fattar du?" Och det skulle jag verkligen, allting för henne. Jag skulle döda för henne, göra allt.
Och till och med ja visste att det inte var bra, men jag älskar henne.
Hazel sa ingenting, lutade huvudet mot mitt, blundade. Jag kramade om henne, önskade att vi aldrig skulle skiljas åt.
Någonstans där, mellan verklighet och dröm tycktes jag se en gestant. Han kom närmare, närmare med långsamma, långa steg. Så stannade gestalten, några meter bort. Huvudet höjdes, och liksom en ilning gick igenom kroppen. Sedan, ett ögonblick senare, var det ingenting, eller ingen, där.
En djup suck från Hazels sida drog mig tillbaks till verkligheten. "Är du okej, Hazel?"
Tanken slog mig att jag inte hade frågat henne det, och en skamsenhet drog in över mig. Hade jag varit så upptagen med mig själv, att jag inte ens tänkt tanken på hur hon mådde? Fyfan.
~
Take me down
I'm feeling now
And if I move on
I admit you're gone
And I ain't ready
And I'll hold steady
Yeah I'll hold you in my arms
In my arms, in my arms

Whoa

And you're locked inside my heart
And your melody's an art
And I won't let the terror in, I'm stealing time
Through the eye of the needle

Step and repeat
Whoa
Tears fall to the beat
Smile through the pain
Feel the acid rain
And I ain't ready
But I'll hold steady
Yeah I'll hold you in my arms
In my arms, in my arms

”Jag..”
Jag vill säga att allt är bra, le stort trots att mitt huvud sprängs. Men allt är inte bra och jag kan inte le, för det dånar i mitt huvud.
Nema ser forskande på mig, väntar på mig att fortsätta, men orden liksom fastnar i halsen som om någon limmat fast min tunga.
Jag vill säga att jag mår bra, för jag gör ju det när jag är med Nema, men jag kan inte säga det. Det känns som en lögn om man ser på det långsiktigt håll och det är det väl.
”Jag..” Jag börjar igen, försöker hitta rätt ord. Jag börjar försiktigt, som om jag smakar orden innan jag säger dem.
”Jag är bara så himla trött på att spela gudarnas spel. Att vara som en schackpjäs på deras bräde. Jag… vet inte om jag skulle klara av om någon mer jag bryr mig om dör, skadas. Inte på grund av dem. Jag vill inte dö på grund av dem. Jag vill kunna leva utan att de blandar sig i, rycker upp sömmarna. Det är typ ’åh hej Hazel, Zeus dotter, blablbabla, gör oss en tjänst och rädda världen igen. Tack!’ De fattar väl inte hur det känns? Att det känns som om hela ens liv blir bortkastat på grund av dem. Att man inte hinner göra det man vill.. Gudanra har ju tusentals, miljontals år på sig..”
Jag låter orden tystna bort till ingenting. Nema studerar mig, jag möter hennes blick. Mina ögon landar på hennes läppar och som en tyst signal lutar hen sig framåt, drar bak hårstrån ur mitt ansikte. 
Sedan låter hen sin mun landa på min. De mjuka läpparna masserar mina och jag drar min hand genom de kopparröda lockarna. 
Vi drar oss ifrån varandra. Nema ler och kollar sådär beundrande, lite förundrat på mig.
”Du vet att jag skulle skapa en armé mot dem om du velat det, va?” Viskar hen, stryker mitt hår. Jag vet inte om jag ska nicka eller skaka på huvudet, så jag nöjer mig med att dra på munnen.
”Jag älskar dig, Nema.”

—-

Baby, baby, I feel crazy
Up all night, all night and every day
Give me somethin', oh, but you say nothin'
What is happenin' to me?

I don't wanna live forever
'Cause I know I'll be livin' in vain
And I don't wanna fit wherever
I just wanna keep callin' your name
Until you come back home
I just wanna keep callin' your name
Until you come back home
I just wanna keep callin' your name
Until you come back home

"Jag älskar dig, Nema" Hon strök mig i ansiktet, följde käklijen. Hon drog sig ifrån mig, drog upp spritflaskran från kläset, halsade i sig det som fans kvar. Vilket var halva flaskan.
"Ta det lugnt!" Jag drog flaskan ur hennes hand, lade handen på hennes kind och tittade in i hennes stora, vackra ögon. Hon kollade inte direkt på mig, pupillen flackade runt, och ett fniss letade sig ut ur hennes mun.
"Vi skulle kunna rymma, Nema" Hon tog tag i min hand, kysste den långsammt. Sen lutade hon sig mot mig, begravde huvudet i min famn. "Dit gudarna inte fins"
Orden gjorde mig stum, fick mig att dra efter andan. "Leo då?"
"Han kan aldrig få mig" Hon var full, flumade bara. Det intalade jag mig. Även om de där orden var vaad jag ville. Han kunde alldrig få henne.
"Han älskar dig, Hazel." Det knöt sig i magen, och tanken på att han var bättre för Hazz än mig hemsökte mig. Även om jag visste att han var det. Hazel flinade, försökte kyssa mig, men jag vek undan, ville att hon skulle svara. "Och det är sorgligt"
Hennes ton hade ändrats, blivit hårt.
"Du är packad Hazel" Jag stoppade ned ciggarettfimpen i den tomma spritflaskan, kysste Hazel på pannan.
"Stanna här, Hazz" Mumlade jag, reste mig upp och var på väg mot tältet. Det var kallt, och utanför vår atmosfär av tända, billiga ljus fick kylan en att vilja krypa ihopp.
Jag drog upp termosen med vatten i, hoppades att det inte var allt för litet kvar.
"Drick" Jag räckte fram flaskan åt henne, men fick bara en fnysning tillbaks. När jag insisterade tog hon muttrade tag i den, drack upp och släppte flaskan liksom medvetet.
Senare somnade hon, ute på gräset. Jag tittade upp mot himlavalvet, och tankarna kom och gick, och jag han int ens tänka på hälften av dem innan ögonen tycktes spela mig spratt.
~
We are searchlights, we can see in the dark
We are rockets, pointed up at the stars
We are billions of beautiful hearts
And you sold us down the river too far

What about us?
What about all the times you said you had the answers?
What about us?
What about all the broken happy ever afters?
What about us?
What about all the plans that ended in disaster?
What about love? What about trust?
What about us?

We are problems that want to be solved
We are children that need to be loved
We were willing, we came when you called
But man you fooled us, enough is enough

”Annabeth?”
De skarpa, stormgrå ögonen vänds upp mot mig och hennes hand flyger upp för att torka bort de tydliga tårränderna.
”Är - är det bra?”
Jag vet ju att det inte är bra med henne. Det har det inte varit en enda sekund sedan Percy försvann.
Men jag frågar ju ändå, för jag bryr mig.
Annabeths glansiga ögon smalnar till springor och hennes mun knips ihop till ett streck.
”Det är väl klart att det inte är bra!” Man hörde att hon ansträngde sig för att inte börja skrika på mig. ”Han har varit borta i en månad nu, Hazel. Det finns inga spår efter honom. Ingenting. Tror du det känns bra, eller?”
Jag öppnar munnen för att svara, men Annabeth verkar inte ha tid för det. Hon fortsätter.
”Du har det ju alltid så bra! Inget att oroa sig för. Din mamma vet var du är, hon bor nära… Zeus bryr sig om henne, alla gillar dig, du ler alltid. Tror du det känns så bra, eller? Att se någon verka så bekymmerslös och glad när ens egen värld dras i små, små spillror för varje dag som går?”
Jag känner hur jag blir alldeles torr i munnen, som om jag gått i öknen flera veckor utan vatten.
Är det så hon tänker om mig? Tycker alla så?
”Bara för man ler betyder det inte att man mår bra”, kraxar jag fram. ”Du vet att man vill vara hon den där starka tjejen som aldrig gråter? Ändå blir man bara så jävla arg när folk inte fattar hur krossad och söndersliten man verkligen är.” Jag ser hur realisationen vrider om Annabeths ansikte.
”Förlåt, Hazel, jag..” 
Innan hon hinner säga något mer har jag vänt på klacken och gått därifrån.
—-
Jag vaknar med ett ryck. Drömmen dröjer sig kvar framför min näthinna och så tyst som möjligt rullar jag bort från luftmadrassen. Huvudet bultar och en tom spritflaska bekräftar anledningen. På vägen ut ur tältet stoppar jag in en liten bit Ambrosia i munnen, tuggar sakta, njuter av smaken.
Ambrosian smakar kladdkaka.
Jag vet egentligen inte vart jag är påväg, men mina naturliga instinkter guidar mig till dungen av träd och buskar i utkanten av campingen.
Min hand åker upp till hårnålen som drar bak de jobbigaste lockarna av mitt hår och jag drar bort den.
Anemostróvilos fälls ut i sin fulla längd, ungefär en meter.
”Long time no seen, my dear friend”
Jag stryker den sylvassa klingan av himmelskt brons, varsamt. 
Jag ler åt mig själv: svärdsfäktning får en alltid att klarna upp.
Och så drar jag bak Virvelvind för att attackera mot närmsta träd.
—-
I början går allt lite långsamt, suddigt, men ju längre tid jag står där och hackar på trädet, slipar min teknik, ju klarare börjar jag tänka. 
Nu rör jag mig blixtsnabbt (men oj vad rolig du är, Hazel) och går på autopilot.
Svettpärlorna rinner längs mitt ansikte och gör det glansigt. Jag ska precis lyfta handen för att torka bort saltdropparna, men en rörelse bakom mig får mig att sno runt på stället med svärdet höjt.
”Jag trodde det här var ett halvblodsförbjudet ställe.”
Det är Troye som står där, lutad mot ett träd. Ögonbrynen är högt upp i pannan och armarna i kors.
Jag ska fråga honom vad han gör här, men något slår mig.
Han kan se svärdet.
Han vet om att halvblod finns.
”Vad gör du här, då?” Frågar jag istället.

~Time skip, Sista dagen på veckan~

Jag drog ett bloss på ciggaretten, anades diskret ut röken. Tredje för dagen, och även om jag visste vad det kunde orsaka struntade jag i det. Dog jag skulle det inte blir på grund av att jag missbrukar, utan i strid. Men jag ville inte sluta.
Om och om igen hade jag tänkt igenom hur det hade blivit om jag stannat på lägret efter den där gången. Om jag och Hazz hade varit tillsammans, elelr om allt det dör mörka som hände efter inte skulle hänt? Om jag inte skule vart helt mind fuckd.
JAg ställde mig upp, försäkrade mig om att fukten från stubben inte lämnat något avtryck på byxorna. Ciggpaketet satte jag i fickan på Hazels lite för stora munktröja, drog luvan över huvudet.
Liksom vant gick jag in i in i tältet, hittade Hazel liggandes tvärs över madrassen som sedan lnge sjunkigt ihop- men ingen av oss hade brytt oss att fixa det.
Jag lade mig bredvid henne, drog täcket upp över axlarna. Jag lade handen på hennes axel och välte över henne på rygg, lät mina läppar lätt röra hennes.
"Vakna Törnrosa" Mumlade jag, visste att hon egentligen var vaken. "Tyvärr är jag ingen prins, men jag hoppas att min kyss duger" Jag log, fick se dem där trötta ögonen, innan gravitationen tog över- eller snarare tog Hazel över madrassen- och jag ramlade ned på plastunderlaget.
Hazels svor tyst, skrattade och slängde trött över armen över kanten, liksom sa åt mig att ta tag. Men istället för att sätta mig upp på sängen igen, drog jag tag i hennes arm, och hon rullade klumpigt ned på mig.
Ett morr steg från hennes strupe, och med ett flin höll hon fast mig på golvet med händerna på mina, höll fast mig i något som liknade ett järngrepp. "Vem är starkast?"
Jag sköt upp hakan i vädret, försökte ta mig loss men kom ingen vart. Jag log sådär vilt, muttrade att jag är det. Greppet om mina handleder hårdnade, och hon frågade igen, liksom kaxigt.
"Erkänn det" Hon log mot mig, lyffte menande tt ögonbryn.
JAg fnös, log provocerande. "Finns inget att erkänna"
~
Jag packade min väska, slängde dem tomma glasflaskorna i närmaste sopptunna, gömde chiggarettpaketen i innerfacker på ryggsäcken, ville inte att någon på Argo II skulle hitta dem.
Hazel kom strax efter mig, slängde skräpet vi gömt under madrassen. Hon bärde det ihopvikta tältet och jag både hennes och min packing. Grejen var att vi skulle spionera på Gaias halvgudar, vilket Hazz hade lyckats ganska bra med då hon kommit 'nära' Troye. Som vän.
Så vi kom inte tillbaks tommhänta, vilket hade varit ganska pinsamt då det direkt skulle medela att jag inte direkt hjälpte till i uppdraget. För jag skulle vara den dem klagade på. Hazel hjälpe till att bygga skeppet, och hon var liksom med i allmännheten.
Jag var bara där på sidan, väntade på att min uppgift skulle dyka upp, liksom skapade bara kaos.
Men det här veckan hade varit fantastisk, och att återvända till dem andra skulle inte blii samma sak.
~
Stegen slängdes ned mot oss, och tanken på hur det skulle gå att få över all packing ombord gnagde innom mig. Hazel verkade inte ha något problem med det, och antingen var det åren av träning på lägret, eller så var det för att hon på något sätt använde sin kraft som Zeus dotter för att typ lätta på det hela. Eller något..
Väl uppe tog Frank och Jason emot packningen, erbjöd sig att lämna dem utanför våra hytter. Och så tackade Hazel ja, för oss båda. Percy och dem andra synte sinte till, det var bara Leo, jag och azel där.
Leo kom fram mot henne, kramade henne kort, och hon honom. Liksom inte alls sådär snabt, pinsamt, utan djupt, ärligt. Och jag hoppades att det inte var något mer än vänskap.
Dem drogs ifrån varandra, och en unken min spred sig i hans ansikte. Han rynkade näsan och kollade med smalnande ögon på mig, sen misstänksamt på henne.
"Har du rökit?"

Jag öppnar munnen, men inget ljud kommer ut ur den, så jag stänger den igen. Leo stirrar stint på mig, vilar sin hand på min axel. Sedan vänder han på huvudet, mot Nema.
Han tror att jag inte ser det, men jag ser i detalj hur hans läppar vrids uppåt i en morrning och jag ser sättet han stirrar på henom. 
Som om jag är ett småbarn som måste beskyddas.
”Det var mitt val”, hugger jag in, innan Leo ens hinner säga något. Jag känner hur hans grepp om min axel stelnar, hur adamsäpplet rör på sig när han sväljer, hur käkmusklerna spänner sig.
”Nema är en dålig influens för dig”, säger Leo sammanbitet. ”Om det inte varit för henom hade inte du..”
Nema väser till, som en orm.
Leo ger henom en blick och om blickar hade kunnat döda hade jag stått bredvid två askhögar nu.
”Det är fortfarande mitt val”, svarar jag, och min röst blir skarp utan att jag hinner hindra det. ”Det är inte Nema som får mig att göra det, okej?” Och tyst, så att Nema inte hör det, lägger jag till ”Jag hade gjort det även om hen inte erbjudit mig dem, men jag fick tag på dem gratis så..” Sedan lutar jag mig framåt, låter mina läppar snudda hans kinder när jag viskar ”allt är inte så bra med mig som alla tror.”
Jag ser inte Leos min när jag försvinner in i Argo II med Nema i hälarna, och det är jag glad för.
—-
Nemas huvud vilar sig mot min mage och de vilda lockarna kittlar den. Boken Nema håller i händerna är läderbunden och på pärmen står det Ελληνικά τέρατα (grekiska monster) i förgyllda bokstäver.
Då och då kollar hen upp på mig, som för att se om jag fortfarande märker ifall hen skulle lägga ifrån sig den.
Det gör jag inte, för Nema måste verkligen läsa på om monstren efter all frånvaro från vår avskilda värld.
Själv har jag näsan i min egna bok om gudavärlden och dess myter, med egna notiser från Zeus själv. Och några extrapåminnelser från Apollon.
Jag borde väl vara tacksam men det är svårt att koncentrera sig när den ena skriver om dess krafter (författaren), den andra skryter om hur han övervann varelsen (Zeus) och en sista om sig själv (Apollon).
”Jag älskar dig Hazel”, säger Nema plötsligt. Jag har inte märkt att hen rört på sig - nu lutar sig Nema över mig och hårsvallet är bakdragen av ett gyllene band.
Sedan ler hen, kysser mig på det sättet som om hen inte kunde andas och jag är luften.
Mina händer trasslar sig in i hens hår och vi kan väl säga att jag inte vet vad som hände med den gyllene tofsen.
——
I was tryna save us
But you got me looking like the villain
I had a couple mixed drinks
Now I got a couple mixed feelings

I love it, I love it
You know just how to fit in that dress
Then, I don't like it, I don't like it
Wish they had a button for your Instagram pic

We argue about this and that when
You say you need a different address
Break up to make up
Hit the mattress

Jag släppte boken, sneglade upp mot Hazel. Hennes vackra ögon följde bokens meningar, och munnen rörde sig ljudlöst liksom som om hon ville läsa högt, men höll inne orden istället.
Hennes långa, mörka ögonfransar, dem vackra fylliga läpparna. Små fräknar, knappt synliga, spred ut sig under ögonen, och en knapp rosa ton låg över dem höga kindbenen. Jag placerade min hand en bit ifrån henne, lutade mig över henne. Orden flöt ut ur min mun, och trotts att jag vidkade dem, visste jag att hon hörde dem.
"Jag älskar dig, Hazel"
Boken lades ned i knät, och uppmärksamheten vändes mot mig. En såndär glans drog över hennes ögon, och ett ögonbryn sköt upp, liksom förvirrat.
Så placerade jag mina läppar på hennes, kysste henne, ville dra ut på det.
~

Jag stälde mig framför den mörka, lackade trädörren. På postluckan stod det med snirkliga, barnbokstäver, Willsons. På en mindre skylt under stod det Nicolas namn, det mamma sedan ett år bytt till. Men jag skulle alltid vara Willson, och det kunde ingen ändra på.
Jag rörde armen och kryckan mot ringklockan, tryckte på den två gånger och måste dra tillbaks kryckan för att inte tappa balansen. JAg gick tycst igenom min och mammas konvversation då hon öppnade. Hur hon skulle ojja sig över hur jag såg ut, erbjuda sig att göra allt hon kunde. Bara för att jag såg lite mosa ut- skoja, sjuk, mosad ut. Jag hostade till, suckade, märkte inte när någon låste upp dörren.
Min bror, Willy stod i öppningen, nästan hälften så stor som jag. Först spred sig oförståndet över honom, sedan log han sådär så att hans glugg syntes.
"Är du en Zombie, Nemo?" Hans barnsliga röst fick mig att le, och för tillfället var alla bekymmer borta. Han sprang fnissandes fram mot mig, kramade om mig.
"Nejdå, lillgrabben" Så gott jag kunde försökte jag hålla om honom, kunde inte låta bli att falla ut i ett lika barnsligt fniss som min fyra-åriga bror. "Är mamma hemma?"
Han släppte mig, vred på sig och nickade hastigt.
Han drog in mig i den tvåvåniga lägenheten, och den välkända lukten liksom träffade som en smäll.
"Mamma?" Min röst ekade mellan dem tomma väggarna, dem som jag så länge tjatat om var trista. Ett tjut hördes innifrån köket och ljuden av barfota fötter kom emot mig.
Mammas alldeles för bekanta ansikte välkommnade mig, och ansiktet vreds till i något som såg ut som ett plågat ansiktsuttryck. vem var det egentligen som hade ett mosat ansikte?
"Älskling.. " Hon gick långsamt fram till mig, strök mig på kinden, som om hon inte fattat att det är jag. JAg väste til då hon rörde det ihopptejpade såret på kindbened, och hon sänkte genast handen, drog in mig i en lätt kram. "Vad har hänt med dig?"
"Ähm, du vet, bråkade med en halvgud"
~

Två knackningar, tre knackningar. Hårdare och hårdare. otåliga. Min hand sköt upp mot ögonen, knuggade bort det mesta av gegget som lagt sig där, och knappt vaken, snubblade jag över högen av böcker- Fattade inte hur Hazel hade tid med att läsa allt- fram till dörren. JAg drog upp den, stod öga mot öga med Percy.
"Va?" Mumlade jag, generad över att han såg mig i sporttopp, samt att jag var i Hazels rum, på morgonen- eller var det fortfarande kväll?
Och Percy- som inte verkade mycket mindre generad själv- harklade sig. "Du vet Gaia's halvgudar..?"
JAg nickade trött, hade faktiskt glömt det. "vid lunch"
Han nickade, vände på klacken och försvann.
Jag visste inte varför Hazel låg på golvet, sovandes. Men, det kändes knappast rätt. Försigtigt, som om hon var glas, lyfte jag upp hene i famnen, lade henne under täcker på sängen. Sedan kysste jag henne, kände en stöt av värme spreds i kroppen. Jag älskar henne, tänkte jag, kunde inte låta blur att le.