Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Tack ♥ hoppas att någon annan kan vara turbulensskapare nu då XD

Okej, ni som vill ha en till karaktär, se till att ha de klara så snabbt som möjligt. Men vi kan fortsätta rolla nu, så får de komma in lite senare.

~~~

"Jag vet det, förlåt", mumlade hon tyst och kollade ned. De var väldigt högt uppe vilket inte besvärade henne, snarare tvärt om.
"Ehm. H-han tog sj-själv-m-mord", stammade hon fram och var tvungen att anstränga sig för att inte rösten skulle brista. Salta tårar började tränga sig ur ögonen men hon torkade bort dem snabbt så att Tasha inte skulle märka något. Trots hon tyckte om Tasha visade hon sig inte gärna svag och sårbar för någon. "Utan att säga något till mig dessutom. Jag brukade hälsa på honom varje dag trots att han var falanglös men ungefär en vecka efter att han hade blivit falanglös fann jag honom på vår vanliga mötesplats. Död.", fortsatte hon, dock med stadigare röst denna gång.

"Åh" svarade Tasha och vände sig bort som respekt åt Allison. Visst såg och hörde Tasha hur hårt Allison hade tagit det och hon visste att tårarna var där.
"Jag beklagar, förstår att det är jobbigt." sa hon mjukt. Hon kunde bara föreställa sig att förlora Tor. Men samtidigt planerade hon det själv. Men det var för deras skull, för Allison och Tor. Visst skulle de klara sig? Komma över det? Självfallet skulle de det. Allison hade säkert andra och Tor hade ju skaffat vänner med som det verkade.
Hon såg ner då hon hörde tjoanden och skrik och såg ett gäng svarta gestalter komma klättrande.
"Åh fan." svor Tasha till då hon även såg en rödhårig bland dem, Tor och ett gäng andra hon inte visste om.
"Klättra vidare, de kanske inte sett oss samman." sa hon snabbt till Allison och drog upp jackan bättre och tog på sig huvan som var från den svarta huvtröjan hon hade under. Kanske skulle hon ha tur och de tog henne för en tapper. Annars så skulle det säkert gå ändå, för egentligen fick ingen vara här. Det var dock allmänt känt att tappra var här, så vad hindrade att en av de ärliga skulle vara det?

På kvällen satt Christopher i uppehållsrummet med en tidning uppfläkt framför näsan. De svarta orden på pappret betydde dock inte mycket för honom just denna kvällen.
Han undrade om de andra hade tagit sig till navet i kväll också? Om de stod och frös och räddade varandras liv igen?
Någonstans önskade han att han vore där med dem. Han visste inte vad han tyckte om det. Att ses sådär äventyrade ju allas säkerhet. Dels för de fyra, men hela falangen skulle få mycket att jobba med om de klantade till det.
Det var fint det här också. Blad som vändes, sticknålar som klickade, tysta samtal från vråna. Men det hade funnit något fint under gårdagsnatten också. Livet som rev i bröstet.

"Gör du verkligen det? Jag menar, det är en sak att säga det och att göra det", menade hon och suckade över sitt uttalande. "Jag menade inte så för du är den enda som förstått mig förutom Finn men ja", la hon till och kollade ned när hon hörde massa skrikande och ropande. Svordomar lämnade hennes mun när det gick upp för henne att det var Tor och hans gäng, de kunde inte upptäcka henne tillsammans med Tasha för det skulle innebära trubbel. Tor kanske inte skulle skvallra, men de andra skulle göra det utan att blinka för att få henne ur vägen och klättra upp ett steg i rankningen. Hon nickade även fast Tasha troligtvis inte såg det och tig ett stadigt grepp om pinnarna.

Det var mörkt ute, månen skänkte inget ljus just den natten vilket fick Freja att pusta till där hon satt och stirrade ut genom fönstret från sitt sovrum. Hon borde egentligen gå och lägga sig, hon hade morgonpasset i stallet dagen efter. Men något höll henne vaken. Hon kunde inte sätta fingret på vad dock. Hon pustade igen och drog fingrarna genom sitt något rufsiga blonda hår.
"Mjaau..." hördes från golvet, Freja såg ner på den orangea, randiga, något tufsiga katten.
"Kan du inte heller sova?"
"Mjau.." Hon böjde sig ner och lyfte upp katten i sitt knä. Den lade sig tillrätta och gled in i ett mjukt spinnande då Frejas hand strök den över ryggen.

Hennes blick återgick till fönstret, landskapet utanför var skymt i mörker. Då månen sken starkt kunde man se de långa fälten utanför tillsammans med hönshuset och ett hörn utav stallet. Freja tyckte om utsikten från sitt fönster, att uppskatta det som låg utanför var något hon ofta gjorde på kvällarna.
"En dag vill jag se mer av världen..." mumlade hon för sig själv. Tankarna gick till dagen då hon valde att stanna i sin falang, att det enda hon sett var lite utav staden och hennes falangs område. Det måste finnas mer där ute... Mer att uppleva. Tänkte hon medan handen metodiskt strök katten i knät.
"Du förstår, jag är nöjd med min falang, min familj, mitt liv. Jag trivs, jag mår bra." Katten vinklade sina öron mot hennes röst, "men, jag vill uppleva mer, något annat..." Katten jamade och hoppade sedan ner från hennes knä.
"Du har rätt, det är dags att dra för gardinen..." Hon reste sig, greppade gardinen och med en liten längtande blick utåt stängde hon ute omvärlden bakom det tjocka tyget.

"Självfallet, har levt med min fars sorg efter min moder i hela mitt liv." sa hon och log snett. Hon sa inget om att fadern var våldsam och lät det hela gå ut över henne och Tor. Det var förr och hon skulle bara gå vidare. Men hon visste att det påverkat både henne och Tor.
Hon såg sedan efter Allison som klättrade vidare och den röda hårmanen som kom närmre med ett gäng skrikande tappra. Men Tor var inte ledaren, detta verkade vara en blandning mellan gamla och nya. Det förvånade henne att de accepterat Tor redan. Men så kände hon igen ledaren sedan, det var den två år äldre Mark som var från de osjälviska. Han hade varit Tors bästa vän och hade väl blivit hennes med. De hängde oftast samman.
De kom allt närmre med en farlig fart, men Tasha stod kvar. Hon skulle möta dem alla så hoppades hon att Allison hann därifrån utan någon märkte henne.

Allison fortsatte att klättra en bit men stannade sedan upp för att se hur Tasha satt kvar på samma ställe som innan. Hon skulle tydligen prata med Tor och Allison suckade irriterat. Det har ingen vidare smart idé att prata med Tor när han var med de andra, vad som helst kunde ske då. De hade inte upptäckt henne än men hon visste att de skulle göra det när som helst så istället för att fortsätta klättra kravlade hon sig ned i en av korgarna som hängde i hjulet och kröp ihop för att inte bli sedd.

Freja hade krupit ner i sin säng och dragit täcket upp till hakan. Katten låg hopkurad vid fotänden utav sängen, sällskapet var mysigt. Men trots att hennes säng var skön, katten spann mjukt och det var lagom mörkt i rummet så kunde Freja inte slappna av och somna in. Det var definitivt något som höll henne vaken. Det kändes som om något var på gång att hända, snart. Men vad? Freja rabblade upp saker i sitt huvud, allt från födelsedagar till kommande event, men inget slog rätt. Inget fick den där känslan att försvinna eller bli tydligare.
"Hmpf..!" fnös hon och vände sig irriterat om i sängen. Katten jamade vid rörelsen. Äsch, jag kommer väl på det... Tänkte hon och knep ihop ögonen.

(tror jag skippar/väntar med en till karaktär. plus att jag hoppar några dagar nu)

Vinden rev i staden och Christopher tackade lågt gud för De osjälviskas anspråkslösa och vindtåliga hus. Han bad också för de andra falangerna, särskilt De lärda och ärliga som hade höga byggnader. Hur det såg ut hos De tappra visste han inte, och än mindre hos De fridfulla. Men han höll även dem i sina böner. Särskilt tjejerna han träffat för en vecka sedan. Han undrade om de hade träffat något sedan dess. Själv hade han varit nära några gånger, men kunnat stoppa och tänka på annat. En sann osjälvisk skulle inte tänka på sig själv tillräckligt mycket för att ens få tanken att lämna gruppen.
En mansröst sprakade på radion och berättade att läget såg illa ut nu, stora delar av de gamla skyskraporna hade rivts av. Några av de äldre var redan ute och hjälpte till. Detta verkade vare en tid när alla falanger samlades och arbetade tillsammans, för det hade rapporterats om både fridfulla och osjälviska som hjälpte till med skadade, och tappra som lyfte på skrot. Helt livsfarligt egentligen, räddningsarbetat borde vänta till efter stormen om man frågade Christopher. Trots det resta han sig upp ur den luggslitna soffan och gick mot Maja, som var ledare för noviserna.
"Borde inte vi också gå ut"? frågade han och såg på henne med stora ögon.
Hon mötte stadigt hans bruna ögon med sina blå.
"Jo, men vi rider ut stormen", förklarade hon. "Om du lägger dig nu, så väcker jag dig så fort vi får klartecken".
Christopher nickade och gick bort till sovsalen i stället. Han var rädd för stormen. Det var inget han nekade, vilket kanske också var varför han kunde försvara att ligga kvar i sängen för sig själv.