Den nordiska trollkarls skolan

Jag tittade på bladet. Jag förstod inte riktigt. Oden. Jag hade blivit Oden. Vänta lite... Oden... JAAA!

Jag kände hur rörd jag blev av jennifers fråga och kämpade mot tårarna, gärna fick jag till sist ur mig, efter lunch han jag också fråga innan jag blev bortföst av en äldre elev.

Jag började gråta. Ingen av mina kompisar hamnade i Tor. Jag skulle aldrig överleva. Aldrig. Jag fick ställa mig i kön tillsammans med resten av Tor. Några tjejer och killar tittade medlidsamt på mig. Jaha, tänkte jag. Jag och Pegasus resten av året.

Synas skrek jag efter Oskar och följde efter Mona, Stella och de andra eleverna. Vi gick in i en korridor tills vi kom fram till en gobeläng. Där stannade försteprefekten som hette Olof Turner. Han lyfter bort gobelängen, jag ser en dörr han öppnar dörren och släpper in oss. Där inne är det en kort korridor och en dörr. På dörren är det ett öga. Olof sätter sitt öga mot ögat på dörren och man hör ett klick. Dörren går upp och han vänder sig mot oss och säger att så här öppnar man dörren och går in. Det är en brasa och en massa fotöljer och bord. Jag ser trappor som går upp och ner. Välkommen till Oden säger Olof. Våra färger är blå som ni nog har märkt efter som ni har fått en randig slips och en rand på er rock. Flickornas sovsäckar ligger där så han och pekade på en trappa som gick neråt. Pjokarnas där. Frukosten är klockan åtta och då får ni era scheman. Godnatt och så gick han till sina kommpisar

Tor gick neråt i Yggdrasil, under marken så längt att det kändes som att vi var vid jordens kärna.
Till sist kom vi fram till en dörr och p re fekten öppnadd. Vi gick kn i det lilla rummet och han sa "Mjölner". Rummet flög uppåt och jag drog efter andan. Vi hamnade i ett stort rum klätt i rött mdd massor av vapen på väggarna och stora dällbara fåtöljer.
"Välkommen till Tor", sa prefekten. Jag kände att jag skulle bli kär i honom. Såklart.

Jag gick långsamt med de andra Loke eleverna, när vi hade gått ett tag så svängde vi upp mot den norra delen, högst upp mot norr låg vårt elevhems rum, för att komma in så var man tvungen att säga ett lösenord till en rustning som stig bredvid dörren, lösenordet den här veckan var "Valhall". Vårar rum var pampigt uppbyggt. Man gick in genom dubbeldörrarna och på varje sida av dem utanför så stod stora flaggor med våras märke, pilen. Inne i rummet så var det mesta grönt, brevid dörren på insidan fanns det också 2 flaggor med vårat märke, på varje vägg satt det facklor.
Mitt första intryck var därför väldigt bra men jag saknade de andra. När alla hade valt sängar så kom våran perfekt, Jonas Denver in och sa att vi skulle gå ner till matsalen för middag om en kvart.

Jag hälsade på de andra i vår sovsal . Det var två andra tjejer utom jag Mona och Stella. Det hette Maria Tarek som var från Danmark och Sirpa Pentien som var från Finland. Vi skulle gå ner till middagen nu. Vi gick ut ur sovsalen och upp för trappan. När vi komm ut till sällskaps rummet hälsade vi på pojkarna i klassen. De hette Erik Svenson och var från Sverige, Jonathan Hässelmark och var från Finland, Olof Lija som var från Norge och en kille som hette Robert Jasmas som var från Danmark vi tog sällskap med killarna och gick ner mot matsalen

Jag valde sängen närmast ett fönster, satte mig ner och tog på mig en myshoodie och tjurade tillsammans med Pegasus och sedan ropade den snygge prefekten att det var dags att gå ner till matsalen. Jag smög ner Pegasus i min stora myshoodieficka på magen och hängde efter de andra Torarna. De tittade på min fula myshoodie, men jag bara blängde. Jag var faktiskt ledsen, och då får man ha myshoodies!
Jag passade på att ge prefekten ett bländande leende på vägen ut i hissen igen.

När vi gick ner till matsalen så försökte Erik Svensson prata med mig. Jag bara gav honom en blick (Jag har ett medfött hat för Erikar, lång historia......) Han lyfte på händerna och gick därifrån, skönt. Sen gick jag bort till Stella och vi började prata och det gjorde vi resten av vägen till matsalen.

Jag satt vid Tors bord och kelade med Pegasus i smyg. Då fick jag syn på Mona, Stella och Jennifer. Jag började vinka febrilt till dem för att de skulle se mig. Jag tittade efter Oscar också, men jag såg honom inte.