[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

"Har du flörtat färdigt?" frågade Loke med ett retsamt leende när Eira kom tillbaka, han hade stått och väntat lite längre fram.
Det var egentligen inte långt till Tors hus, men vägen slingrade sig onödigt mycket så att de fick gå längre än de egentligen behövt.

Eira lipade åt honom till svar men skrattande sedan.
"Förstår inte alls vad du syftar på." skämtade hon tillbaka och kom ikapp honom.
"På min vandring var det ett sätt att överleva, få mer mat, en varm filt och så. Gissar att det håller dig kvar." förklarade hon. Hon visste knappt varför Jon gjorde det, kanske spänningen i att se hur långt hon kunde gå, kanske något annat. Kanske saknaden av det hon aldrig fått av sin man, få bli uppskattad och uppskatta andra.
Hon såg på Loke, varför kunde hon bara inte finna någon som honom?

Han nickade och log.
"Det är i sanning ett bra sätt att få hjälp, och jag har själv använt mig av det otaliga gånger." Många gånger hade han kallats kappvändare, vilket också var sant, och han kunde också byta humör eftet behov närhelst han behövde. Och charm var en stor tillgång när man var på vägarna.

"Det är så skönt att ha någon som förstår istället för att lära en moral och vad som är rätt och fel." log hon och flinade mot honom. Han var inte precis känd för moral eller vad som var rätt och fel.
Snart anlände de till Tors hus, han var dock inte ute på gårdsplanen. De knackade på och in, men ingen var i köket eller i vardagsrummet. Dock hördes det ljud från sovrummet knarrande ljud från sängen och två röster. Eira blev kritvit i ansiktet och såg när på ut att svimma. Utan ett ord tog hon sig ut, hon ville inte höra. Ljuden påminde henne om hennes liv med sin man och just dessa fick henne helt ur balans. Hon kröp ihop och försökte lugna sig, för första gången visade hon någon slags svaghet.

"Moral är överskattat", flinar han till svar.
Han stannade kvar i vardagsrummet, fick med en handrörelse fram papper och penna, och skrev ett kort meddelande till sin bror. Han funderade snabbt på att göra något för att skämta med sin bror, men avfärdade det då han behövde både packa och ordna ett skepp, och då hans bror alltid haft alldeles för mycket humör för sitt eget bästa så skulle det bara dra ut på tiden. Istället gick han ut efter Eira.

Eira hade lugnat sig något då Loke kom ut.
"Vad ska bi göra? Han verkar upptagen." sa Eira utan att möta Lokes blick. Hon var fortfarande blek och verkade fortfarande upprörd. Om hon var nära till gråt, illska eller något visste hon inte. Men det syntes att hon höll på att gå sönder vilken sekund dom helst.
Hon började gå långsamt för att invänta Loke.

Han ryckte på axlarna, ganska oberörd. Han hade blivit något van efter alla år tillsammans med honom. Han gick lätt ikapp honom.
"Vi får väl gå till hamnen och leta upp ett skepp", sade han.

Eira nickar tyst och styr stegen mot hamnen. Hon är tyst en lång stund innan hon vänder ansiktet mot honom.
"Hur många barn har du? Jag menar har du barn med vanliga dödliga? Kan gudar ha det?" frågade hon fundersamt. Egentligen var det inget hon nyligen tänkt på, men det kom till då hon hört Tor. Det borde väl vimla av halvgudabarn på jorden, i alla fall ett par? Visste Loke om alla sina barn? Hur gammal var han ens? Det fanns så många frågor och vägen till hamnen var en bit.

Han flinar till.
"Varför skulle vi inte kunna det? Jodå, några har det blivit", svarade han med ett litet leende. Om han var ärlig visste han faktiskt inte exakt hur många, då han räknade med att han antagligen hade ett par han inte kände till heller.

Eira nickade, det var inte precis förvånande.
"De barnen, blir de speciella? Ärver de något eller blir de som vanliga människor?" frågar hon, som om hon bara undrade. Egentligen var det mycket mer, något hon länge funderat på, som tecken.
"Bryr du dig om dem?" frågar hon sedan, fast hon trodde det. Gudar kunde göra lite som det behagade och roade dem.